2018 var ju en vändpunkt för mig. Jag sa upp mig under 2017 och meningen är att jag inte ska ha något ”fast” jobb att gå till, satsa på skrivandet och förstås samtidigt försöka försörja mig på lite allt möjligt.

Så, hur har det gått?

Jo, mitt gamla jobb började med att anlita mig tre dagar i veckan januari och februari, så det har inte varit jättestor förändring. Men ändå. Från att ha jobbat 150 procent, jobbar jag extremt mycket tre dagar i veckan, och är faktiskt hemma två dagar i veckan. Även om jag inte helt kan släppa mitt gamla jobb då så har jag ändå så sakta börjat skriva.

Jag är inne i en känslig, men rolig fas, där jag famlar rätt mycket. Jag skriver lite, gör mycket research, funderar mycket och framför allt läser mycket. Hittills i år har jag läst 8 böcker. Kände att jag behövde läsa mycket, för att komma i stämning, för att bli inspirerad, för att stänga ute mitt gamla jobb (som är väldigt krävande och samtidigt så otroligt spännande, så att det är svårt att sluta). Jag har alltså stängt in mig i en massa andra världar, för att försöka blocka min egen värld ute.

Vad har jag läst då? Blandat! Både romaner och deckare, en del psykologiska thrillers (den genre jag själv skriver i) och så en klassiker. Vissa böcker är till viss del research, det är något jag behöver från dem. Andra är bara till för att få hamna i en annan värld. Någon annans universum.

Jag har en stomme till en historia, men den är långt ifrån klar, så jag googlar mycket, letar efter bra teman, efter uppslag, grubblar mycket. Samtidigt måste jag skriva, för jag vet att det inte fungerar genom att bara fundera. Tänker att all skriven text är bra skriven text, även om den senare måste skrivas om.

Måste producera av en annan anledning också. Jag har anmält mig till en ny skrivarkurs, och den drar igång om en dryg vecka. Och innan dess (typ i dag) måste jag skicka in ett antal sidor.

Läskigt! För jag känner mig inte redo, har inte hunnit tillräckligt långt för att veta om jag är på rätt väg. Men jag måste. Och då får det bli som det blir. Att gå skrivarkurs handlar mycket om att våga blotta sig. Visa ofärdig text för andra. Ta emot feedback på det man skrivit, även sånt man är väldigt osäker på. Ser verkligen fram emot kursen – det blir min sjätte skrivarkurs faktiskt. Men just nu är jag nervös.

Tyskland var ju ett av de första länderna som köpte Den åttonde dödssynden. Men det är först i sommar, långt efter de andra länderna, som den nu kommer ut i Tyskland. Det ska bli superspännande att se hur det går där! Mitt tyska förlag Btb Randomhouse har i alla fall gett mig ett sådant här fint uppslag i deras nya katalog. Och visst är omslaget läckert?

Nu är det bara Island kvar, men de köpte ju rättigheterna för inte så länge sedan. Då blir det sex länder + Sverige den finns i (Danmark, Holland, Ungern, Frankrike, Tyskland, Island, Sverige).

Ser fram emot att ha ett litet internationellt bibliotek här hemma!

Hittade en mycket fin recension av Och blomstren dö. Så här skriver bloggen Boksnacket bland annat:

”Min lust till att läsa böcker har under de senaste veckorna varit i princip noll. Och blomstren dö är den första bok jag tagit i sedan jag läste Kallentofts Bödelskyssen. Om jag är glad över att jag tog mig i kragen och öppnade en bok igen? Absolut. Var denna bok ett bra val? Utan tvekan! Boken är lättläst och flera aktuella frågor tas upp såsom feminism, könsroller och fördomar men också samhällsklasser och vilken makt pengar egentligen kan ha. Min enda farhåga en bit in i boken var att det började bli väldigt många personer att hålla reda på, och jag var rädd för att det skulle bli rörigt. Men icke! Det är tydligt rakt igenom hela boken och det höjer betyget hos mig.”

Jag blev jätteglad! Tack! Läs hela recensionen här!

Det här gjorde mig så otroligt glad! Min bok Och blomstren dö blev vald till en av de 15 bästa svenska deckarna under året av bloggen Deckarlogg. Tack snälla!

Läs hela inlägget här!

Jag har alltid hävdat att man måste läsa om man är författare. Och läser gör jag. Jag för också logg över vad jag läser, år efter år.

I år blev det dock inte alls lika många som tidigare år. Känns lite trist. Men det har varit ett rätt tufft år, extremt mycket jobb. När jag tittar igenom det jag har läst inser jag att många av böckerna också är jobb. Även om det var givande jobb. Det blev många deckare inför mina samtal på Crimetime Gotland, och några böcker inför mina samtal under Bokmässan. Totalt 39 böcker blev det (jämfört med 50 under 2016…)

Här är listan över de böcker jag läste, 26 stycken och lyssnade på, 13 stycken, totalt 39 böcker (sist avslöjar jag vilka jag tyckte bäst om i år!):

1. Flickorna av Emma Cline
   
   
   
2. Stockholm Psycho av Anna Bågstam Ryltenius
   
   
   
3. Glöm mig av Alex Schulman
   
4. Sekten som återstod av Mariette Lindstein
   
5. Vår egen lilla hemlighet av Ninni Schulman
   
6. Ingen återvändo av Lee Child
   
7. Love warrior av Glennon Doyle Melton
   
8. Djupgraven av Camilla och Viveca Steen
   
9. Av samma blod av Tobias Olsson
   
10. Isola av Åsa Avdic
    
    
11. Annabelle av Lina Bengtsdotter
    
12. Vi ses i Disneyland av Erica Scott
    
13. Bakom din rygg av Sofie Sarenbrant
    
14. En sax i hjärtat av Marie Bengts
    
15. Hemmet av Mats Strandberg
    
16. Fyra dagar i Kabul av Anna Tell
    
17. Spel av Anna Roos
    
18. Se mig Medusa av Torkil Damhaug
    
19. Sektens barn av Mariette Lindstein
    
20. Slutet av sommaren av Anders de la Motte
    
21. Trogen intill döden av Jonas Moström
    
22. Lögnen är en annan sanning av Sören Bondesson
    
23. Bevakaren av Dan Nilsson
    
24. Sändebudet av Gustafson och Kant
    
25. Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout
    
26. Hon som vakar av Caroline Eriksson
    
27. Aftonland av Therese Bohman
    
28. Tjockdrottningen av Moa Herngren
    
29. Trippelmordet i Uddevalla av Bodström och Lampers
    
30. Gänget av Katarina Wennstam
    
31. Helikopterrånet av Jonas Bonnier
    
32. Det som aldrig fick ske av Åsa Erlandsson
    
33. Det svenska hatet av Gellert Tamas
    
34. Omgiven av idioter av Thomas Erikson
    
35. De fångade av Karin Slaughter
    
36. Husdjuret av Camilla Grebe
    
37. Korpsystrar av Bettina Bieberstein Lee
    
38. Allt eller inget av Simona Ahrnstedt
    
39. Just nu är jag här av Isabella Ståhl
    
    

Vilken tyckte jag bäst om? Jo:

Bästa fackbok: Det som aldrig fick ske av Åsa Erlandsson.

Bästa deckare: Husdjuret av Camilla Grebe.

Bästa roman: Kan inte välja mellan Glöm mig av Alex Schulman, Just nu är jag här av Isabella Ståhl och Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout.

Vilka böcker läste ni? Och vilka var era största läsupplevelser?

Ibland kommer man till ett vägskäl. Det gjorde jag under 2017.

Jag har länge enbart skrivit på semestrar och långhelger. Samtidigt haft ett heltidsjobb. Det har varit kämpigt, men jag har älskat mitt jobb, är van att jobba mycket och hårt. Samtidigt har jag älskat att skriva, och inte haft några problem med att göra det under semestrar och långhelger.

Men. Under 2017 förändrades situationen. Ett fruktansvärt tragiskt dödsfall i min familj (ett barn) fick min värld att skaka. Livet blir aldrig som det var förr.

Jag fortsatte jobba lika mycket som tidigare, märkte att jag inte riktigt hade ro att sörja. Men, jag märkte det i min kropp. Jag som aldrig haft ont någonstans började få ont, lite här och där. Det var som att min kropp berättade det min hjärna inte hade tid att ta in.

Jag har alltid lidit av en rätt osund workoholic. Jobbat alldeles för mycket. Samtidigt har jag älskat att jobba. Älskat alla mina olika jobb. Och jag har varit bra på mina jobb. Förmodligen för att jag lagt ner så mycket tid, energi och passion i dem. Så även med mitt senaste. Ett fantastiskt roligt jobb, ett riktigt drömjobb! Men, dödsfallet fick mig att se över mina prioriteringar. Jag hade kört på i 180 hur länge som helst. Jobbat betydligt mer än heltid, och sedan skrivit varenda semesterdag i sju år. Och jag insåg att det här inte var det liv jag ville ha. Jobbet åt upp så många andra delar i mitt liv som jag ville ha med. Tid för återhämtning, tid med familjen, tid med vänner. Och kanske (rent egoistiskt) framför allt: tid att skriva. Skrivandet har alltid varit mitt andningshål, men nu hade jag inte ens det. Även semestrarna fylldes med jobb.

När någon i ens närhet dör stannar världen. Det är smärtsamt. Evigheten känns så orättvis. Nu var det tusen gånger värre eftersom det var ett barn, ett mig närstående barn. Livet blev så skört. Jag blev skör. Det var som att jag till sist insåg att allt kan ta slut, när som helst. Och inte bara mitt liv, utan ännu värre, ett liv som tillhör någon jag älskar.

Även om jag alltid vetat att livet är värdefullt, var det som att jag nu verkligen förstod det. För visst är det så att man har en skyldighet att ta vara på sitt liv? Vara sann mot sig själv? Inte bara ånga på och jobba. Utan verkligen göra det som betyder något. Min dröm har ju alltid varit att skriva, att en dag leva på mitt författarskap. Hur svårt det än är är det ingen ursäkt för att inte ens försöka. Det var de tankarna jag fick. Jag var tvungen att åtminstone ge det en chans.

Så, jag sa upp mig. Läskigt och befriande. Samtidigt lite sorgligt, eftersom jag älskar mitt jobb och tycker väldigt mycket om de jag jobbar med.

Under 2018 är min plan att skriva min tredje roman. Och försöka förverkliga min dröm om att kunna leva på mitt författarskap. Det kommer ta tid. Än är det långt kvar. Så, jag ser framför mig ett fattigt 2018, i pengar räknat, men rikt i andra aspekter. På något sätt får jag försöka försörja mig, utan att det går ut för mycket över mitt skrivande och min familj. För det är också en del av planen – att hinna vara med de jag älskar lite mer. Ta det lite lugnare. Inte leva på de ständiga kickar som min arbetsnarkomani ger. Utan vila ibland. Ta det lugnt. Och stå ut med det.

Ett nytt år är här. Helt oskrivet. Jag har kastat mig ut över kanten. Vågat språnget. Lämnat ett älskat jobb. Stängt en dörr för att kanske upptäcka nya dörrar att öppna.

Klart det är läskigt. Inte bara ekonomiskt. Utan även på andra plan. Jag hade en status i mitt jobb. Det var något jag var bra på. En plats där jag var trygg, omtyckt, behövd. Nu har jag inget. Kanske lyckas jag inte ens skriva min tredje roman? Jag vet ju hur svårt det är. Och även om jag klarar att skriva klart den är det inte säger att förlaget säger ja. Vad som helst kan hända. Jag försöker omfamna ovissheten. Se det som ett spännande äventyr.

Nu kör vi!

Så var Bokmässan över för denna gång. En annorlunda mässa, på många sätt. Och det berodde förstås på nazisterna och deras demonstration. Det låg en otäck och obehaglig stämning över hela mässan. Det var färre besökare, och färre utställare, och färre författare. Och det märktes. Och vi som var där var något mer dämpade. Jag kände i alla fall att jag inte var lika sprudlande glad som jag brukar vara på bokmässan. Det var en dålig smak i munnen. Inte att jag var direkt rädd, mer oro för framtiden, olust över dessa rasister. Om det enbart vore de 400 nazisterna, men normaliseringen av rasism har ju gått så oerhört fort. Vilket förstås gör att nazisterna får ökat självförtroende och flyttar fram sina positioner. Det skrämmer mig något fruktansvärt. Vad är det för samhälle vi kommer att ha om några år?

Mitt förlag Norstedts lät tjänarinnorna i röda dräkter från Margeret Atwoods bok Tjänarinnans berättelse (som ju är en fantastisk tv-serie, Handmaids tale på HBO) gå runt mässan tysta och med blicken mot golvet. En påminnelse om vilka friheter vi kan förlora om vi inte är på vår vakt.

Besökssiffrorna för årets mässa har offentliggjorts och det är ju en markant nedgång. Så det var inte en inbillning. Mässan har tappat var femte besökare jämfört med 2016.

Om vi nu ska försöka tänka bort nazisterna, så var det ändå mycket kul som hände på mässan. I år kom jag ner torsdag kväll och åkte hem söndag eftermiddag.  Jag hade ett alldeles lagom program på plats, många spännande uppdrag, och resten av tiden stod jag i Norstedts monter och försökte sälja mina böcker.

Det gick faktiskt väldigt bra! Jag sålde slut på alla pocketböcker av Den åttonde dödssynden (precis som förra gången, då jag tydligen var en av två Norstedts-författare som sålde helt slut). Dock var det några inbundna, Och blomstren dö, som var kvar. Det är mycket svårare att sälja inbundna. I alla fall för mig.

Här nedan är några bilder från Bokmässan 2017.

Dag 1: Torsdag
Jag kom fram sent till hotellet, hann precis till Bonnier-minglet i ett av Gothia-tornen. Därifrån blev jag medbjuden på middag av två trevliga personer, Bert och Elin, från Bonniers huvudkontor. Efteråt hamnade vi på Natur & Kulturs mingel ovanför Park.

Dag 2: Fredag
Stod jag mycket i Norstedts monter. Hade också en halvtimmes intervju i Storytelpodden – det spelades in live, och publiken fick lyssna i hörlurar (har tyvärr ingen bild därifrån). Senare på kvällen var det mingel igen, bland annat på Hoi och Storytel.

Jag och Erica Scott när vi letar köpare till våra böcker i Norstedts monter!

Kul att träffa Anna Bågstam Ryltenius och Helena Dahlgren igen!

Med Emma Hamberg och Sofie Sarenbrant.

Jag och Leffe Grimwalker på Hois mingel.

Sedan gick jag ut och åt med några författarvänner – det var verkligen supertrevligt! Annika Estassy, Christina Larsson, Erica Scott, Birgitta Bergin och Kamilla Oresvärd. Vi fick till och med ett chambre separé! God mat och mycket skratt.

Efteråt gick vi förstås till Park. En våning upp hölls (den traditionella) Vi-festen. Gick tillbaka till hotellet och kom i säng strax efter ett på natten.

Dag 3: Lördag
Lite otäck stämning, eftersom alla gick och väntade på nazist-demonstrationen. Rätt lite folk, och särskilt få barnfamiljer, inne på mässan. Jag fortsatte stå i montern så mycket som möjligt.

Fick en härlig lunch uppe på Heaven 23 med de här underbara personerna, Jennie Sjögren, Hillevi Wahl och Erica Scott.

Klockan började närma sig starten för demonstrationen och vi följde spänt utvecklingen nere på marken. Många poliser.

Sedan modererade jag ett samtal med Åsa Erlandsson och Thomas Bodström om True crime. Kändes lite absurt eftersom ”true crime” liksom pågick därutanför. Samtalet gick väldigt bra. Och både Åsas och Thomas böcker är mycket läsvärda. Åsas bok om Trollhättan-attentatet har jag redan utnämnt till årets bok.

Lite senare ledde jag ett nytt samtal, denna gång med Moa Herngren om hennes nya roman Tjockdrottningen. En mycket läsvärd bok om ett viktigt ämne – vår syn på normavvikande i samhället. Moa är också en så otroligt sympatisk person som jag tycker mycket om.

I loungen sprang jag på min trevliga kollega från jobbet, Bettina Beiberstein Lee, som nyss kommit ut med sin debut!

Kul att träffa min kära författarvän Mariette Lindstein!

Resten av dagen stod jag i montern. Mycket tillsammans med Malou von Sivers.

Och så hade jag ett monterprat med min förläggare Peter Karlsson på monterscenen.

Och efteråt var det signering. Igen.

Senare på kvällen var det förlagsmiddag med Norstedts. Där pratade jag en hel del med Jenny Colgan som ligger bakom de fantastiska succérna om Det lilla bageriet. Med på bild är förlagschefen Eva Gedin.

Efter middagen skippade vi Park, för ovanlighetens skull, det blev en drink i lobbyn med bland andra Mats Strandberg, Anna Jansson och hennes man Erik.

Dag 4: Söndag

Efter en rätt sen frukost och en kort sväng till Norstedts monter satt jag en timme i Skrivarakademins monter. Det var kul att få representera dem ett tag och berätta om alla skrivarkurser jag gått (som jag verkligen kan rekommendera!). Här är jag med en av mina lärare, Anders Fager.

Eftermiddagen ägnade jag helt åt Norstedts monter. Förra året hade jag ju lyckats sälja slut på alla pocketar, och jag ville verkligen göra det igen. Jag hoppade över lunchen och körde så mycket sälj jag orkade. Bland annat med de här två Norstedts-författarna, Cecilia Forss och Linda Bakkman.

Och så sålde jag sista pocketboken av Den åttonde dödssynden, till den här snälla mamman som köpte den till sin dotter Elin!

Några till inbundna av Och blomstren dö lyckades jag också sälja innan det var dags att åka till tåget. Som tur var fick jag lift med Erik och Anna Jansson.

Tack för i år Bokmässan! Tack alla snälla författarkollegor, förlags- och journalistvänner. Och förstås mest tack till alla läsare!

Min agent ringde i går och hade goda nyheter. Både Den åttonde dödssynden och Och blomstren dö kommer att ges ut på isländska! Hur kul? Och blomstren dö är dessutom såld till Tyskland! Det betyder att min första bok nu är såld till sex länder, och min andra två!

Long time no see här i bloggen. Mitt heltidsjobb har kommit emellan 😉 Men snart är det dags för Bokmässan och då är jag ju författare till hundra procent! Eller nja, jag ska faktiskt moderera några samtal. Så lite journalist är jag också!

Jag älskar Bokmässan! Tycker att det är en fantastisk fest, och jag har inga problem med att stå i larmet hela dagarna. Älskar att prata med läsare, andra författare, trevliga förlagspersoner och journalister och ja, jag älskar allt som har med mässan att göra! Och ja, jag är ofta ensam/själv (det är lätt att känna sig ensam, trots att det är enormt mycket folk – och det gäller att man är en sådan som står ut med det), jag går runt mycket på egen hand, står länge i montern och väntar på att någon ska vilja köpa min bok (ibland kan man stå en halvtimme utan att någon ens säger hej, men jag tycker att det är okej det också). Och ja, jag blir trött i fötterna, men då går jag och tar en kaffe, eller ett glas vin och en räkmacka och snart är jag på benen igen.

I år åker jag ner på torsdag eftermiddag och sedan har jag ett rätt lagom program, tycker jag själv. Så här ser det ut:

Min bok Och blomstren dö har nu funnits ute i en dryg månad och den har hunnits läsas av en hel del. Här tänkte jag samla ihop några av reaktionerna/recensionerna.

”Och blomstren dö är fantastiskt bra. Så bra att jag hade hoppats på någon form av följetong. Edgren Aldén väver mörker med samhällskritik, svek och lögner på en tunn fin tråd. Och den håller! Höstens måste!”
Betyg: 5/5
Annas deckartips

”Driven historia som inte går lägga ifrån sig. Spännande och oförutsägbar. Gillade mycket.”
Betyg: 5/5
Författaren Anna Liljeroth

”En ruskig berättelse med många vändningar och ett oväntat slut.”
Författaren Kristin Emilson

”Boken höll mig i sitt grepp från första sidan även denna gång. Sakta men säkert byggs stämningen upp i denna psykologiska thriller. … Tips från coachen: Läs!”
Författaren Josefine Sandblom

Tack alla som har läst, och särskilt tack ni som tar er tid att offentligt berätta vad ni tycker – det betyder så otroligt mycket för mig (och jag vet, för alla författare)!