Dags för en liten uppdatering om hur skrivandet går.

Jag har nu ”skrivit på heltid” i tre veckor. Det var alltså tre veckor sedan, ungefär, som jag slutade på mitt jobb. Jag har några andra frilansuppdrag, och skulle väl bedöma att jag numera skriver 60 procent av tiden, och jobbar 40 procent med de andra uppdragen. Det varierar ju förstås från dag till dag, vecka till vecka. Men det är betydligt lugnare än när jag hade ett heltidsjobb också.

Hur går det då? Jo, tack! Det går. Upp och ned. 

Jag har hunnit lite drygt hälften, ja, nästan tre fjärdedelar in i historien. I antal tecken ungefär 220 000 tecken. Jag borde kanske ha hunnit längre, rent teckenmässigt. Men har inte lyckats hålla mitt mål att skriva 10 000 tecken om dagen. Men, det beror på att jag har experimenterat med formen. Hur boken ska berättas. Och då skrivit om en hel del, samt stuvat om kapitlen.

Nu känns det som att jag åtminstone har en bra form för historien. Och det går framåt. Fortfarande är det långt ifrån säkert om alla delar jag nu skriver verkligen ska vara med. Vissa stycken kommer nog strykas. Är sådana som jag på något sätt måste skriva ur mig, för att förstå historien och karaktärerna. Men som senare kanske kan ligga under ytan, om ni förstår hur jag menar.

Jag kämpar på!

Mitt förra inlägg var kanske lite deppigt. Och jag vet att många tycker att det känns hopplöst att bli utgiven.

MEN. Det är det faktiskt inte. Så nu ska jag skriva om det.

För det första. Kom ihåg att det i stort är samma manus som cirkulerar runt till de olika förlagen! Så om det är 2 000 manus som når Norstedts och 1 000 manus som når Forum (Bonnier) så är många av dem samma manus. De flesta skickar ju till flera förlag samtidigt.

Dessutom. Jag har träffat många skrivarlärare, samt förläggare, som har sagt samma sak: De flesta av de som inte ger upp blir förr eller senare utgivna. Visst finns det alltid hopplösa fall. Människor som tror att de kan skriva, som är tondöva mot kritik, som inte lär sig eller tar till sig av det de får höra. Det finns flera sådana. Men, om du är en driven person, som inte ger upp, lyssnar på kritik, tar till dig av kritik, skriver om och förbättrar ditt manus eller börjar på nästa, med nya insikter och kunskaper, så kommer du förr eller senare att bli utgiven. Jag har hört många säga det nu. Och det stämmer faktiskt!

Jag går nu min sjätte skrivarkurs. Har stött på flera skrivande människor i dessa kurser. Många har haft potential och varit väldigt duktiga på att skriva. Vissa har haft svårt för att slutföra – de skriver, skriver, skriver, men kommer aldrig fram till slutet. Eller börjar om hela tiden med nytt. De kommer inte bli utgivna. Men, jag har också stött på begåvade människor som faktiskt kommit till slutet. Som jobbat om och om och om igen. Och flera av dem är faktiskt utgivna i dag. Jag är övertygad om att flera av de jag går på kurs med just nu också kommer att bli utgivna. Så småningom. Det kan ibland ta tid. Men, om de bara fortsätter så kommer det hända.

Så. Detta måste man också komma ihåg! Ibland låter det som att chansen att bli utgiven är minimal, mikroskopisk – och nästan slumpmässig. Men så är det inte. Det är inte så många som faktiskt skickar in ett genomarbetat färdigt manus. Och om du lägger till andra faktorer som ett gäng skrivarkurser, flera testläsare, lektörsläsning, flera omskrivningar och bearbetningar, så har du mycket goda chanser.

Mina bästa råd för att faktiskt bli utgiven:

1. Skriv klart!!!
   Första steget till att skriva och ge ut en bok är att faktiskt skriva en bok.
2. Läs mycket!
   Läs medvetet, läs och se hur andra har gjort. Att tro att man ska kunna skriva utan att själv inte läsa känns fruktansvärt naivt.
3. Jobba igenom ditt manus, många, många gånger! 
   Var hård mot dig själv i redigeringsfasen. Är det här verkligen intressant? Blir det tråkigt? Är språket platt? Bara DU kan ändra det. Det här är inte sådana saker ett förlag kan hjälpa dig med. Det MÅSTE vara en bra historia, berättad på ett intressant sätt.
4. Låt andra läsa.
   Och TA TILL DIG AV KRITIKEN!!! Du ska inte gå kurs eller ha testläsare för att få en massa klappar på axeln, jo, det också – alla behöver uppmuntran! Men, försök ta reda på vad manuset har för svagheter, vad har DU för svagheter som författare? Vad kan du blir bättre på?
5. Läs igenom en gång till.
   När du tror att manuset är klart – gå igenom det igen. Man BLIR BLIND för sin egen text!
6. Skicka in till flera förlag.
   Men var ödmjuk, räkna med att få vänta. Får du nej men någon form av feedback, TA TILL DIG AV DEN!
7. Jobba om manuset.
   Och skicka in igen. Och igen. Och igen. Är manuset för dåligt, och inte går att göra om, skriv ett nytt. Lär av dina misstag.

Det här är en fråga som ständigt dyker upp bland skrivande människor. Hur länge måste man vänta på svar från förlagen? 

Jag förstår verkligen frustrationen! Men jag tror att man måste skilja på vad som är vad här. Sverige är ett litet land. Vi har otroligt många författare. Förlagen som ger ut dessa författare har mycket jobb med det – att ta hand om sina författare, läsa deras texter, komma med råd och synpunkter, det ska redaktöras, korrläsas, det ska säljas in, omslag ska göras, kataloger ska produceras, texter skrivas. Bokhandlar ska träffas och övertygas om att just deras böcker, som de ger ut, ska säljas och få fina platser nära kassan. Bokmässor ska planeras, recensionsex ska skickas ut, tidningar ska kontaktas, pr-planer ska sättas och en rad marknadsföringsåtgärder ska fixas. Utländska böcker ska översättas och kontrakt ska skrivas. Ja, det är mycket jobb som pågår dagligen på ett förlag. Även om förlagen inte tog in en enda debutant under ett år skulle de ha otroligt mycket att göra.

Jo, det är sant att förlagen behöver nya författare. Absolut! Och ja, de är säkert, eller borde vara, oerhört tacksamma över alla aspirerande författare som lägger ner sin obetalda tid, sin själ och sin passion i skrivandet.

Men. Det är fortfarande väldigt få av dessa som kommer att få ett kontrakt. Cirka 2-4 stycken av 2 000 per år.

Det beror inte på att förlagen är elaka. Eller fega. Utan det beror på att de bara kan ta sig an böcker och författare som de verkligen, verkligen tror på och kan hantera. Och det betyder inte bara tror på i ekonomisk bemärkelse. De flesta stora förlag ger också ut smalare litteratur. Vissa som knappt säljer något alls, men som har andra litterära värden.

De manus som kommer in från aspirerande författare är så otroligt många fler än vad som sedan kommer att kunna ges ut. Så ser verkligheten ut. Och det gör den inte bara för författare, utan även för musiker, för skådespelare, för konstnärer. Det finns betydligt fler som drömmer om dessa yrken, än som faktiskt lyckas. Det ÄR hårt. Ja. Men som sagt, Sverige är ett litet land. Vi har inte så många läsande, bokköpande människor att hur många som helst kan bli författare. 

ALLA kan i dag ge ut en bok. Vem som helst. På samma sätt som att vem som helst kan måla tavlor eller spela in en låt och lägga ut på spotify. Vem som helst kan starta en blogg eller en youtube-kanal. Hur många som helst kan kalla sig författare, musiker, konstnärer, skådespelare, komiker eller vad de nu vill vara. Men det betyder inte att alla kommer att kunna leva på det.

När man som aspirerande författare skickar sitt manus till ett förlag så måste man förstå detta. Inse att förlaget fått säkert 100 manus till den veckan. Ett stort förlag får ungefär 2 000 manus om året. Och av dessa blir alltså mellan 2 och 4 utgivna. Vissa år fler, vissa år färre.

Jag är övertygad om att många förläggare/förlag gärna skulle anta fler. De ÄLSKAR ju böcker, och det är ju säkerligen ett hårt jobb att välja ut vilka de till slut ska välja. För de vet att de inte kan ta för många. Jag har träffat många förläggare som förälskat sig i manus, som de antagit, och sedan kämpat så hårt för – men som ändå inte funkat, som knappt har sålts alls eller gått totalt obemärkt förbi. De vet att de inte mäktar med för många, att de inte har råd, att det inte kommer att fungera. Att de måste begränsa sig.

Räkna också med att alla de som läser alla inskickade manus har en massa andra uppgifter på förlaget. En massa andra manus att läsa, andra författare att ta hand om, och en massa andra sysslor. Det tar förstås tid att ta sig igenom manushögarna. Vissa kan de avfärda direkt. Det räcker för erfarna förläggare och redaktörer att läsa några sidor. Men andra är så pass bra att fler måste få läsa och tycka till, och flera sidor måste läsas. Är det riktigt intressant måste hela manuset läsas, av flera personer. Så. Det är ett gott tecken om du inte får svar så snabbt! Då kan ditt manus ha hamnat i ”möjligt-högen”.

De flesta förlag säger att de ska svara inom tre månader. Men det kan ta längre tid. Mycket längre tid. Saker händer, det blir kris med ett annat manus, någon annan författare, någon blir sjuk och så vidare.

Räkna med att det tar tid! 

Jag skulle inte kontakta ett förlag förrän det har gått åtminstone fyra fem månader sedan jag skickade in. Och då skulle jag ödmjukt fråga om de hunnit läsa mitt manus. Jag förstår att man vill ha svar. Men, man måste komma ihåg: Det är fortfarande obeställt material du har skickat in. Inget förlaget bett om. Och de har ju en skyldighet att ta hand om det beställda materialet först.

Så. Inse att väntandet hör till författarlivet. Skicka till många förlag samtidigt. Ha tålamod. Och fortsätt skriv, fortsätt drömma.

Det finns många självutnämnda experter på skrivande där ute. Det finns många som hävdar att det finns en massa regler för hur man ska skriva sina manus. Detta diskuteras flitigt bland alla de som drömmer om att hitta ett förlag som vill ge ut just deras böcker.

Jag förstår dem! Det är en stark dröm att vilja skriva, att vilja bli författare, att vilja bli publicerad och läst. Och på något sätt vill man knäcka formeln för att just man själv ska bli den lyckliga.

Men. Det finns egentligen inga regler. Eller snarare, det är inte så att du blir utgiven bara för att du följer en uppsättning regler.

Vi tar det från början. Regler är egentligen hjälpmedel. Det är väldigt svårt att skriva. Jag ser, som journalist, att väldigt få människor behärskar det skrivna språket. Det är det första. Det är svårt att skriva bra. Du behöver inte skriva perfekt, men det är klart att det underlättar om du kan skriva när du ska skriva en bok. Och då kommer vi till det andra: För även om du kan svenska skrivregler så betyder inte det att du kan skriva en bok.

Även de som har skrivandet som yrke tycker att det är svårt att skriva en bok. För hur gör man? Man har en historia inne i huvudet, men sedan när man ska få ner den i datorn eller på pappret så är det ändå så gruvligt svårt. Var ska man börja? Hur ska man berätta sin historia, så att den blir intressant för andra att ta del av? Och det är DET som är konsten. Det är DET som är författande.

Jag har läst hur mycket böcker som helst, är litteraturvetare i grunden. Är journalist sedan 20 år. Har skrivit i hela mitt liv. Jag tycker ändå att det är svårt. Så hur gjorde jag? Jo, jag läste på. Och lärde mig. Eller – jag håller på och lär mig (för jag tror aldrig man blir färdiglärd). I min värld är jag fortfarande nybörjare på detta och jag planerar att fortsätta lära mig – länge, länge.

Några saker jag gjorde/gör:

1. Började läsa böcker på ett annat sätt – jag studerade böckerna jag läste, hur har författaren gjort? Hur berättas historien? Vad tycker jag är spännande? Hur många karaktärer? Hur många huvudpersoner? Vem i historien är det som berättar? Är det skrivet i nutid eller dåtid? Hur börjar berättelsen? Hur byggs spänningen upp? Hur slutar berättelsen? Och så vidare, och så vidare.
2. Gick skrivarkurser – den här terminen går jag min sjätte skrivarkurs. I skrivarkurserna får jag prata om skrivande med andra skrivande människor. Jag får läsa deras texter, höra deras problem/dilemmor, se och identifiera deras styrkor och svagheter. Jag får feedback på mina egna texter. Jag lär mig hela tiden nya saker.
3. Läste en massa ”skrivböcker” – böcker om skrivandet, det finns hur många bra som helst. Författare och skrivcoacher som berättar hur de gjort, hur de tänker, som ger en handfasta råd. Har lärt mig väldigt mycket av det.
4. Lyssnade på de som kan – jag lät duktiga människor läsa mina texter, jag lyssnade på dem, jag lyssnade på förläggare, lektörer, redaktörer.

Som ung tecknade och målade jag. Jag gick också flera kurser i både teckning och måleri. Det finns många likheter mellan att skriva böcker och att teckna/måla. I kurser och böcker lär man sig en del knep. Man lär sig OM hantverket och man lär sig hantverket. Man lär sig använda perspektiv, kontrastfärger, hur man kan måla grunden och sedan måla på, bygga i lager, man lär sig olika tekniker, akvarell, olja, kol, etsningar, lera och så vidare.

Det går att lära sig att blir helt okej, en hyfsad ”hantverkare”, men du blir inte konstnär för att du lär dig tekniken. Men jag skulle säga att det är lättare att bli konstnär om du KAN tekniken.

På samma sätt är det med skrivandet. Du blir inte författare för att du lär sig hantverket, lär dig teknikerna. Men det underlättar. Precis som med målning kräver det en massa övning. Och så klart kan du, precis som när det gäller konst, börja med att experimentera. Men det är lättare att experimentera om du kan grunderna.

Det är först när du kan reglerna som du också medvetet kan bryta med dem.

Sedan finns det alltid genier, som har en naturlig fallenhet för konst eller författandet. Som bara skriver och blir helt fantastiska författare ändå. Men för de flesta gäller ändå: Du blir bättre ju mer du övar (alltså skriver), du blir bättre ju mer du lär dig.

Men. Både ett konstverk och en bok handlar om känslor. Den ska beröra, gå rakt in i läsaren. HAR du en bra historia och kan berätta den på ett intressant sätt, som gör att läsaren vill läsa vidare, så behöver du inga regler eller knep.

Det finns många storsäljande författare som inte följer några regler. Till exempel pratas det mycket om gestaltning, show don’t tell. Detta är något relativt nytt. Om man läser böcker skrivna för 50-100 år sedan är de sällan skrivna så. Men i dag tycks de flesta läsare vilja ”vara med” i historien. Nästan som en film. Och då bör berättelsen gestaltas snarare än berättas. Många i dag tycker också att det blir mer närvaro i en bok där man befinner sig i nuet, som inte återberättas (alltså där det mesta sammanfattas i efterhand). Trots det finns det många duktiga författare som hellre berättar än gestaltar. Jag skulle vilja påstå att Fredrik Backman är en sån författare. Han berättar. Men han gör det på sitt eget sätt, och det funkar (uppenbarligen, han har ju sålt runt 5 miljoner böcker totalt). Även Jan Guillou och Lars Wilderäng är författare som gärna berättar.

Så. Du behöver inte alls hålla dig till några regler! Skriv som du vill! Men om du tycker att det är svårt att hitta en form för din berättelse, så finns det knep att ta till. Som gör berättelsen lättare för läsaren att ta sig till.

Några ”regler” som inte behöver följas:

1. Gestalta, snarare än berätta. Visa hur någon är rädd, istället för att skriva ”hon var rädd”. Det ger närvaro och läsaren får vara med och känna med personen, och får dra sina egna slutsatser. Som sagt, finns många framgångsrika författare som älskar att berätta och undviker att gestalta.
2. Undvik för mycket ”info-dump” – många nybörjare tror att de först måste redovisa hela bakgrunden, innan de kan sätta igång med själva historien (så gjorde Tolkien, och det gick ju ändå bra ;-). Kasta in läsaren i en situation och låt läsaren på vägen, genom det som händer lära känna karaktärerna.
3. Ha inte för många perspektivpersoner – välj vilka personer man ska se/följa historien från och tänk på att vara konsekvent. Byt inte perspektivpersoner i samma kapitel, det blir ofta förvirrande (å andra sidan gjorde Virginia Woolf det hela tiden, och det funkade 😉
4. Ha en framåtrörelse i berättelsen. Kolla att alla kapitel leder historien vidare (dock finns massor av böcker med långa utvikningar som inte har något med historien att göra, som har fungerat).
5. Skriv inte läsaren på näsan. Många förklarar för mycket, är övertydliga. Du behöver inte gå in efter varje mening och förklara vad som händer eller hur personerna känner. Låt läsaren dra sina egna slutsatser.
6. Undvik adverb. Sa hon lent, skrattade hon glatt, fräste hon irriterat. Det blir jobbigt att läsa och övertydligt (se punkt 6). Exempel: ”Jag hatar dig!” skrek hon argt. Om någon skriker att hon hatar dig, så är hon förmodligen arg – du behöver inte förklara alla känslor. Låt läsaren tolka själv.
7. Undvik klyschor. Klyschor var en gång i tiden finurliga och träffsäkra beskrivningar för något. Men i dag är de slitna, känns trötta. Exempel? Ett hjärta av guld, låtsas som det regnar, inte skarpaste kniven i lådan.
8. Tänk på tempus. Du kan växla tempus om det är ett medvetet grepp, till exempel kan en perspektivperson vara skriven i nutid, och en annan i dåtid. Dock kan du inte växla tempus i samma kapitel. Jo, förstås om du ska återberätta något eller ha en tillbakablick. Men var noga med tempus!
9. Kill your darlings. Ett klassiskt författarråd. Ofta blir författare alldeles för förtjusta i stycken som de behåller fast de inte tillför något. När du redigerar ditt utkast (krävs ofta flera omgångar) så måste du vara skoningslös – ta bort sånt som inte behövs. Även om du fått till en bra formulering eller en spännande scen.
10. DU är GUD i din berättelse. Det här låter så självklart, men jag har hört så många skrivande människor invända mot kritik så här: ”Men han ÄR så gammal”. ”Hon HAR tre systrar.” ”De MÅSTE först göra det där, innan det där kan hända.” NEJ. Inget måste. Det är DU som bestämmer. Om du märker att historien störs av din huvudkaraktärs ålder, kön, yrke, civilstatus osv – ÄNDRA. Om det blir för många systrar att hålla reda på, ta bort några. DU bestämmer! Gör det som krävs för din historia. Inget i din bok händer på riktigt, personerna finns inte (om du nu skriver roman). Ta makten över din egen historia!
11. Låt andra läsa. Du BLIR blind för din egen text. Låt andra läsa. Ta till dig av det de säger. Om de har invändningar, försvara dig inte, förklara inte. Om inte läsaren förstår eller har synpunkter, så ligger det något i kritiken. Texten tillhör läsaren! Ju tidigare du förstår det, desto bättre för dig själv.

Och sist: Du vill bli antagen av ett förlag. Ja, jag förstår det! Det var min högsta dröm också! Men. Förlag antar inte manus som följer regler till punkt och pricka. Förlag antar manus som berör, väcker känslor, som man inte kan sluta läsa, som är oväntade och överraskande. Förläggare är vanliga människor, dock något mer erfarna läsare. De letar inte efter ”perfekta” manus som följer alla regler. De letar efter manus som de fastnar för, älskar. För de VET att de är vanliga människor. Och om de älskar historien, så kommer andra göra det. Så skriv en bra bok, helt enkelt! (Vilket förstås är lättare sagt än gjort. Betänk att förlagen får cirka 2 000 manus om året från aspirerande författare. Och av dem ger de ut runt 3-4 stycken.)

Strunta i alla regler – skriv din historia! Skriv den så underbart bra att förlagen inte KAN eller VILL säga nej. 

Det blev några böcker i mars också. Och jag ligger bra till med min läsutmaning för 2018. Både i antal böcker (målet: 52 böcker i år) och variation av böcker. Vill verkligen försöka läsa olika sorters böcker. Både skönlitteratur och fackböcker. Klassiker och moderna.

Största läsupplevelserna denna månad var Fatima Bremmers Ett jävla solsken om Ester Blenda Nordström och Virginia Woolfs Mot fyren.

Här är böckerna jag läste under mars:

1. Ett jävla solsken av Fatima Bremmer

   

   En fantastisk bok om en fantastisk person, som skandalöst nästan blivit bortglömd! Jag visste att hon fanns, för hon nämndes under journalistutbildningen. Men, de flesta andra som nämns i boken, hade jag bättre koll på. Ester Blenda Nordström är en urkraft, och en förebild till människa som går sin egen väg. Det är också en berättelse om en tid som på många sätt känns mer modern än vår egen. Fatima har skrivit en otroligt bra bok och jag blir imponerad av researchen.
   

2. Finnas sig av Agnes Lidbeck
   

   Mycket fint skriven, berörande, nästan obehaglig. Pricksäker och tidstypisk. Jag gillar hennes osentimentala och avskalade språk. Den speglar huvudpersonens ”fattiga” och stränga inre.

3. I tystnaden begravd av Tove Alsterdal

   

   Jag har sagt det förr, Tove Alsterdal är en av våra mest begåvade deckarförfattare. Den här är också bra. Kanske inte min favorit, men väldigt läsvärd. Är så imponerad av Tove, hur hon skriver, hur hon får ihop allt, hennes research och hennes språk.

4. Ärren vi bär av Caroline Engvall
   

   Just nu läser jag mycket av Caroline Engvall i research-syfte. Tycker att hon skriver väldigt bra. Och de ämnen hon tar upp är mycket viktiga.

5. 14 år till salu av Caroline Engvall
   
   

   Det här är en mycket viktig och sann bok. Caroline är en mästare på att skriva och man kan inte låta bli att bli berörd. Jag beundrar också det nyanserade, hur hon visar att det inte är så svartvitt, att det inte är enkelt. Livet är inte enkelt. Tessan är ett offer, också för sig själv. Såren sitter djupare än man kan tro.

6. Mot fyren av Virginia Woolf

Jag läste denna som e-bok, och i min mobil var den cirka 570 sidor lång. Det tog nästan 150 sidor att komma in i den. Men sedan var jag fast. En riktig klassiker och man förstår varför. Så otroligt skickligt skriven. Ett fantastiskt språk som ledigt rör sig mellan det som händer mellan karaktärerna, både det som syns och det som inte syns. Precis som det är i livet så pågår hela tiden en inre monolog, föreställningar om vad andra tycker och tänker. Det som sägs högt är inte samma sak som det som tänkts eller sänds ut. Fascinerande.

Nyfiken på vad jag läst tidigare i år? Här har ni januari och februari.

I påsk ska man enligt norrmännen läsa spänning. Det tycker jag är en mysig tradition! Jag har därför skrivit ihop en listan över några bra spänningsromaner jag kan rekommendera.

Jag läser ju väldigt mycket spänning. Det var rätt svårt att välja ut – listan hade kunnat bli hur lång som helst! Men jag plockade med några nya som jag nyligen upptäckt, några klassiker, några som man bara måste läsa, och några som jag tycker inte fick den uppmärksamhet de förtjänade när de kom.

Så, helt utan inbördes ordning – här är min påskekrim-lista:

1. Bakom stängda dörrar av B A ParisEn otroligt nervpirrande historia som knappt går att lägga ifrån sig.
2. En äkta man av Dennis Lehane Dennis Lehane är fruktansvärt skicklig på att skriva. Det är befriat från klicheer, det är spännande och skrivet med självständighet och en enorm skrivglädje.  
3. Annabelle av Lina BengtsdotterAnnabelle blev rättmätigt hyllad när den kom. Skickligt skriven. Spännande och oförutsägbar.

   

4. Se mig Medusa av Torkel Damhaug
   
   Norrmanen Torkel har skrivit en riktigt spännande thriller där man inte vet vem man kan lita på. Gillade mycket.

    

5. Husdjuret av Camilla GrebeVälförtjänt hyllad. En väldigt spännande historia, fint skriven. Jag älskade karaktärerna.

   

6. De vackraste av Karin SlaughterI mitt tycke Karin Slaughters bästa. Den här är riktigt spännande, och har en oväntad tvist som jag gillar.

   

7. Mörka platser av Gillian FlynnÄlskar Gillian Flynn, och detta är hennes bästa. Tycker att hon är en mästare på den genre jag själv skriver i – psykologisk thriller.

   

8. Kvinnan på tåget av Paula HawkinsEn modern klassiker – riktigt, riktigt bra och spännande. Älskar när man inte kan lita på huvudpersonen.

   

9. Låt mig ta din hand av Tove AlsterdalTove är en av Sveriges bästa deckarförfattare. Tycker jag. Denna tycker jag mycket om. Kanske hennes bästa.

   

10. Nattfåk av Johan TheorinÄlskar att den rör sig på gränsen till det övernaturliga. Läskig och skickligt skriven.

    

11. Svek av Karin AlvtegenOckså en modern klassiker, en av de böcker som inspirerade mig att börja skriva i den här genren. Riktigt bra!
    
    
12. Slutet på sommaren av Anders de la MotteTyckte mycket om denna bok av Anders de la Motte. Tidigare hade han skrivit mycket rappare och mer action. Men jag gillar den här, gillar att se hur han utvecklas som författare.

    

13. Sekten på dimön av Mariette LindsteinMycket spännande och upprörande om en fiktiv sekt. Mariette vet ju vad hon skriver om, efter 25 år i Scientologerna – och det märks.

    

14. Isola av Åsa AvdicEn lite annorlunda spänningsbok, utspelar sig i en nära framtid. Mycket speciell och den fastnar.

    

15. Dränkt av Frida Andersson JohanssonLängtar så tills Frida kommer med en ny bok. Tyckte så mycket om denna, som utspelar sig i Segeltorp och har inslag av nordisk mytologi. Spännande!

    

16. Hemmet av Mats StrandbergMats är en favorit sedan Cirkeln-trilogin. Hemmet är läskig, men framför allt berörande och fin. Tyckte mycket om.

    

17. Du av Caroline KepnesSå skruvad. Så roligt skriven. Spännande.

    

     

18. Generation Loss av Elizabeth HandÄlskar Liz antihjältinna. Dekadent, svart, gotisk. Intelligent historia, skickligt skriven. Älskar miljöerna.

    

19. Störst av allt av Malin Persson GiolitoHar ni inte läst ännu, så gör det i påsk!

    

20. Välkommen hem av Ninni SchulmanTycker om alla Ninnis böcker. Hon skriver så fint, är så duktig på att göra stor dramatik av vanliga människors liv.

    

21. Spel av Anna RoosFick alldeles för lite uppmärksamhet när den kom. En thriller som utspelar sig på Handelshögskolan i Stockholm – bara en sån sak!

    

22. De Försvunna av Caroline ErikssonCaroline är en otroligt duktig författare. Denna var drömsk, spännande, otäck med ett fantastiskt språk.

    

23. Andra andningen av Sofie SarenbrantSofie är fantastisk på att sätta igång en historia, utnyttja oväntade miljöer och skriva så att man inte kan sluta läsa. Det här är en av hennes bästa, utspelar sig under Stockholm maraton och det blir riktigt spännande.

    

24. En sax i hjärtat av Marie BengtsCharmig deckare i 50-talsanda. Älskade karaktärerna och miljön.

    

25. Gänget av Katarina WennstamJag gillar alla Katarinas böcker, har läst alla. Denna är som vanligt bra och lyfter viktiga frågor, men på ett spännande sätt.

I dag var första dagen på resten av mitt liv. Ja, det är det ju alltid. Men i dag var det en speciell dag. I går jobbade jag min sista dag på mitt jobb. Jag har jobbat 14 år på Bonnier Magazines & Brands, men i höstas sa jag upp mig. Det blev några förlängningar under januari, februari och mars – av praktiska skäl (så att de hann bygga upp organisationen och ersätta mig), men i går var det alltså över.

Jag fick en fantastiskt fin avtackning. Jag känner en så stor tacksamhet och en enorm värme när jag tänker på den, på alla spännande jobb jag har haft på förlaget under dessa år – och framför allt alla underbara människor jag har fått förmånen att lära känna och jobba med under den här tiden. 14 år är en lång tid!

Jag är verkligen ingen drömmare, utan en riktig realist. Jag skulle aldrig drömma om att rekommendera någon att sluta jobba för att satsa på en dröm. Att skriva böcker är svårt. Att leva som författare är nästan omöjligt. Det gäller att verkligen veta vad man ger sig in på. Men jag har ändå gjort det här ett tag nu. Hittills har jag skrivit en fackbok (en debattbok), två romaner, och varit med i 4 antologier. Jag har ett förlag, och jag är på god väg med min tredje thriller (som är tänkt att komma ut nästa sommar). Och jag har några sidouppdrag för att dryga ut kassan.

Det här nya livet kanske inte pågår för evigt. Jag tycker att det är alldeles för roligt att jobba för att tänka att jag aldrig mer ska göra det. Jag kan tänka mig att ta ett halvår, ett år här och där och leva som författare, och sedan gå in och ta några uppdrag under något år. Det är ju också ute i det ”verkliga” livet man får all inspiration. Vi får se. Jag stänger inga dörrar. Vet bara att jag från och med i dag är författare på heltid. Nästan.

De uppdrag jag tagit nu vid sidan av har alla något gemensamt – det är extremt roliga uppdrag som utvecklar mig. Saker jag aldrig gjort förut, som jag tyckte lät för kul för att tacka nej till. Jag VET att det inte alltid kommer att vara så, att jag kan välja och vraka. Men just nu är det så, och då tänker jag njuta av det.

Vad ska jag göra då? Jo, förutom att skriva min tredje thriller som jag ska ha ett första utkast på före sommaren, så ska jag redaktöra en bok (det har jag aldrig gjort tidigare), jag ska ledar Crimetimes deckarpris (5 priser med olika jurys), jag ska ta ”leda” och ta hand om läsare på en vandringsresa för tidningen Tara. Och så ska jag föreläsa och skriva lite resereportag. Det kan tillkomma lite fler uppdrag. Men framför allt ska jag skriva!

Jag älskade mitt jobb, men det slukade mig. Jag hann inte skriva. Och jag var tvungen att sluta innan jag slutade älska mitt jobb. Jag vill inte bli bitter och arg på jobbet. Jag vill tycker om det jag gör, ha passion, ett driv, tycka det är roligt att gå till jobbet. Men jag visste att om jag skulle fortsätta och samtidigt hindras från att skriva, så skulle jag förr eller senare bli förbannad och bitter. Jag tänker alltid att först försöker man påverka så mycket det går. Man knyter inte näven i fickan och klagar – utan man gör det man kan. Men i slutändan är det bara en själv man kan förändra och påverka. Och det är det jag kallar ansvar. Att ta ansvar för sin situation. Så jag sa upp mig. Och jag är så glad för det. Nu kommer jag bara minnas jobbet med glädje. Vara tacksam över att jag har haft det så bra och fått göra så roliga saker, med så underbara personer. Jag lät det inte gå för långt, och jag lät det inte äta upp min författardröm.

Ibland måste man våga hoppa. Våga testa. Jobb, tänker jag, kommer alltid finnas! Viktigast är hur jag känner på min dödsbädd. Vågade jag leva min dröm? Vågade jag försöka? Jag måste vara sann mot mig själv.

En tredjedel av romanen är skriven. Nu ska jag öka tempot! Vi börjar i morgon. Långfredag är väl en utmärkt dag att skriva psykologisk thriller?

Ett vanligt återkommande diskussionstema bland skrivande människor är om man skriver det folk vill läsa eller det man själv vill skriva.

Det blir ofta rätt märkliga diskussioner kring detta. Många verkar tycka att det är fult att skriva det folk vill läsa. Och många tror att framgångsrika författare bestämt sig för att skriva en bästsäljare och sedan gjort det. Jo, det finns några som faktiskt har det. Men de flesta författare tror jag skriver det de vill skriva. Men det betyder inte att de INTE bryr sig om vad människor VILL läsa.

Man kan nämligen göra både och. 

Att inte alls bry sig om läsarna tror jag är dumt. Samtidigt som det inte går att skriva det man tror att folk vill ha. För det första VET ingen vad folk vill ha. Ingen kunde förutspå vampyrtrenden med Twilight, eller En man som heter Oves plötsliga storhet, eller 50 shades of grey (en sanning var ju länge att böcker med sex i sålde inte), eller Elena Ferrantes Väninne-böcker – helt otippade bästsäljare världen över! För det andra är det så himla svårt ändå att skriva en bok. Att lägga all den tid och energi som krävs för att skriva en bok på något man själv inte gillar eller tror på, ”för att man vill skriva det folk vill ha” är nästan stört omöjligt.

Jag skriver det jag själv vill läsa. I den genre jag själv valt – psykologisk thriller. Och jag skriver den historia som jag vill berätta.

Men ja, jag har alltid läsaren i åtanke. Det är jag van vid som journalist – att alltid tänka på mottagaren. Och då menar jag inte att jag skriver något jag inte vill, utan med läsarna i huvudet – kommer de tycka detta är spännande? Är det intressant? Känner man för karaktären? Är det för lång startsträcka? Går det för fort? Förstår man? Är det för övertydligt? Ja, jag tänker nog väldigt mycket på läsarna. Och det gör jag i mitt jobb också. Hela tiden.

Skulle någon, en testläsare, redaktör, förläggare, korrläsare eller vem det nu är som läser fastna på något ställe, störa sig på något, inte förstå, bli uttråkad, känner sig skriven på näsan eller något liknande tar jag det på största allvar och ser över hur jag har skrivit det stycket. Texten tillhör ju läsaren. Om de inte förstår, inte gillar, tycker det är övertydligt, går för snabbt, för långsamt, inte hänger ihop eller vad det är, så har de ju rätt. Då har jag inte lyckats med mitt jobb.

Sedan vet jag att alla inte kommer tycka om det jag skriver. Båda mina böcker har fått väldigt blandad kritik. Många som verkligen älskar, andra som hatar. Så med detta menar jag inte att försöka tillfredsställa alla.

Men jo, visst, tänka på läsaren tycker jag man ska!

Hur viktigt är det med en egen röst? Sitt eget sätt att skriva? Och är den där egna rösten en tillgång eller ett hinder för en eventuell författarkarriär?

Det här är något många skrivande människor funderar på. Och är något som diskuteras flitigt. Många menar att de har en egen röst, och att det är därför de inte får sina manus antagna av förlag. De menar att deras sätt att skriva är så speciellt, och att förlagen därför inte törs satsa på dem.

Jag håller sällan med de skrivande människor som pratar så här. Tycker oftast att det låter som gnäll från aspirerande författare som blivit refuserade.

Och inte att förglömma – att bli refuserad hör till författarlivet! De flesta författare, ja, majoriteten har någon gång blivit refuserad.

Självklart finns det oupptäckta genier med en helt egen fantastisk röst, som ännu inte blivit antagna av förlagen. Så klart! Förlagen kommer alltid missa stora berättare, fantastiska röster, briljanta manus. Men inte så många som man tror.

Det är vad jag tror.

Om vi ska börja reda ut det här med vad en egen röst är för något? Att skriva annorlunda är inte samma sak som att ha en egen röst. Det kan vara det, men är inte nödvändigtvis det. Jag skulle vilja påstå att en egen röst är det samma som en eget penselskrift, som konstnärer har. Eller ett eget artistiskt uttryck eller ton som musiker har. MEN, för att kunna ha det, måste man först kunna hantverket. En konstnär som har ett alldeles eget sätt att måla har först lärt sig grunderna, lärt sig allt om komplementsfärgerna, de olika målarteknikerna och så vidare. De har förmodligen tragglat med kroki ett gäng år. För jag tror att man måste behärska konsten först, innan man börjar experimentera.

Förstås finns det undantag. Det gör det alltid.

Jag stötte på en hel del frilansare under mina år som redaktör som förväxlade oerfarenhet och brist på kompetens med ett eget uttryck. När man påpekade att deras idé inte alls passade in i den tidning jag jobbade på, så blev deras svar att det är styrkan med idén, att den sticker ut, att det de vill skriva inte är så strömlinjeformat och tråkigt som alla andra texter vi brukade ta in i tidningen och att de minsann hade en egen röst. De tyckte att deras artikel skulle kunna ”muntra” upp hela tidningen. Göra den lite spännande.

Och jo, det var sant. Deras idéer och deras sätt att skriva var inte som de vanliga texterna jag fick från erfarna duktiga frilansarna. Men inte på något positivt sätt. De här personerna kunde helt enkelt inte hantverket.

Och om det nu var så att jag ville experimentera med tidningen, prova något nytt, våga ta ut svängarna, skulle det vara en så bra idé att låta en för mig helt okänd oprövad frilansare stå för det där nydanande, nytänkande, out of the box-jobbet?

Nja, jag tvekade. Och tackade nej varje gång. Efter många, många år som redaktör kunde jag nämligen rätt snabbt avgöra vilka som var bullshitare, som egentligen inte kunde yrket, och de erfarna, duktiga, professionella frilansjournalisterna. Och jag valde de senare alla dagar i veckan. Även om jag då och då kunde testa nya förmågor. Dock inte sådana här som jag beskrev ovan, som helt saknade självinsikt.

Brott mot reglerna är helt okej. Men det måste vara medvetna brott. Det är skillnad på erfarna duktiga författare som väljer att skriva helt utan skiljetecken, eller utan varken citattecken eller pratminus (som Kerstin Ekman gjort bland annat) än någon som knappt kan skriva gör det. För att ta ett konkret exempel.

Förlagen om några vet detta. Och de drar sig inte alls för att ge ut mycket svåra, mycket experimentella böcker. Både prosa och lyrik. Läs Stina Stoor till exempel. En mycket skicklig författare med ett helt eget språk.

Hur experimentell en bok än är måste den ändå vara läsvärd. Det vet förlagen. De kan satsa på ”stor” litteratur, som är väldigt smal och inte alls kommer att sälja så att den täcker omkostnaderna. Men då ska det ändå vara läsvärt och kvalitativt. Alla förlag har en del utgivning som hamnar i det här facket. Så kallad ”finlitteratur” som är väldigt speciell och kvalitativ. Och som inte alls ges ut av kommersiella skäl, utan enbart av litterära.

Därför kan jag verkligen irritera mig på när aspirerande författare klagar över sina refuseringar med ”min bok var alldeles för speciell, förlaget vågar inte satsa på en så egen röst, de är fega och vill bara ge ut mainstream-verk”. För det är helt enkelt inte sant. Sanningen är förmodligen att din text inte var tillräckligt intressant och bra.

Att skriva är svårt. Otroligt svårt. Det kräver år av övning. Man ska ha en respekt för skriven text. För innehåll. En enkel deckare är inte heller lätt att skriva. Tvärtom!

Så allt snack om att utgivning är som ett tombola, att det bara handlar om slumpen – nej, så är det inte. Riktigt bra manus blir så småningom utgivna. Riktigt bra författare blir så småningom utgivna. Det kan ta några år. Och det kan ta rätt många omskrivningar, och även nya manus. Men de som verkligen vill bli utgivna och som tar till sig av kritik, lär sig av sina misstag, lyssnar in och läser mycket – den kommer, förr eller senare, att bli utgiven.

Men är det dit man vill så måste man börja med att sluta skylla på att förlagen är ”fega” och att de ”inte förstår”.

Det har gått lite trögt. Men framåt. Under januari och februari har jag skrivit två dagar i veckan, och jobbat tre. Men inte riktigt ändå, för jag har haft lite andra uppdrag under mina två skrivdagar också. Sakta har ändå historien tagit sig. Märker att det går lättare och lättare. Det är verkligen så som en av mina gamla skrivarkurslärare sa en gång: ”Det är först när man skrivit en 60 000-70 000 tecken som man kan börja jobba med texten.” Den måste liksom hitta sin form, sina karaktärer, sin historia. Och det har jag nu. Då går det lättare.

Nu är jag äntligen uppe i 100 000 tecken! Det är ungefär en fjärdedel av hela boken. Räknar med att den blir ungefär 400 000-450 000 tecken lång. Det är inte alls säkert att det är just dessa tecken. Stora delar kommer att skrivas om, bearbetas, redigeras. Men viktigast nu är att skriva igenom hela historien. När man har gjort det kan man börja fila, bygga ut, ändra. Ibland kommer man ju på bra grejer när man kommit in en bit i historien, och då måste man gå tillbaka och skriva in och ”plantera” in det i början av boken.

Just nu är jag väldigt förtjust i min historia. Jag gillar mina karaktärer och tycker att det är väldigt spännande. Försöker njuta av den känslan för vet att det kommer att ändras. Jag kommer både hata, skämmas, tröttna på min text innan den är klar 😉

I morgon reser jag till varmare breddgrader och ska skriva på heltid! Har som mål att skriva minst 20 000 tecken om dagen då. Och förhoppningsvis kan jag om en vecka göra ett nytt inlägg som heter 200 000 tecken skrivna!

Det är halva boken det! Nu kör vi.