Det hände en hel del i maj. Men jag har bara inte hunnit blogga om det 😉 Men jag tänkte ändå tipsa om radiointervjun jag var med i. En hel timme blev jag intervjuad av Radio Botkyrka om mitt författarskap. Väldigt roligt! Det blev kanske mer ett samtal än en intervju, men det kändes väldigt avslappnat och ärligt.

Här kan man lyssna, om man är intresserad!

Ps. På bilden är jag och Mikael Vasara, som var programledare.

Det har inte blivit så mycket bloggande den här månaden. Jag har haft en hel del deadlines, och har satsat på dem. Men jag har också satsat på att ta det lite lugnare. Jag har sovit ut på mornarna, gått längre promenader med hunden, tränat lite mer. Unnat mig att inte jobba så mycket. Något ska man väl ha för att man sa upp sig?

Läst har jag dock gjort! Rätt mycket. 9 böcker blev det under maj. Jag har både läst och lyssnat. Tidigare var jag så dålig på att lyssna på böcker, men nu har jag verkligen förstått tjusningen med det, och passar på medan jag promenerar, tränar, åker bil eller kommunalt. Så många fler böcker hinner jag med, vilket är kul (eftersom böcker numera – tack gode gud – inte bara längre är ett nöje utan faktiskt mitt jobb!).

1. Anna Ekberg, Den hemliga kvinnan
   En riktigt bra spänningsroman av den danska pseudonymen Anna Ekberg (bakom ligger två danska manliga författare). Älskar själva plotten: En man kommer in på ett kafé och påstår att kvinnan som jobbar där i själva verket är hans fru. En rätt otäck historia med många vändningar innan det mycket dramatiska slutet.

   

2. Kicki Sehlstedt, Sweet lolita
   En svensk debutdeckare som jag tyckte mycket om. Den tar upp viktiga frågor om tonårstjejer som hamnar i utsatta lägen – mycket om sociala medier. Väldigt intressant för mig att läsa, då jag har en sådan karaktär i boken jag håller på att skriva. Gillade särskilt karaktärerna i denna bok, och särskilt kriminologiprofessorn Kajan – en kvinnlig Leif GW Persson.

   

3. Mariette Lindstein, Vit krypta
   Mariette har avslutat sin Dimön-trilogi och börjat på en ny serie. Även denna behandlar sekter. Det är är oerhört spännande och välskrivet som vanligt. Jag får en enorm läslust när jag läser Mariettes böcker, och jag har funderat på varför. Det jag har kommit på är att de påminner om böckerna jag slukade i tonåren! Sidney Sheldon, Jackie Collins, Grottbjörnens folk, Blomblad för vinden-serien (Virginia Andrews). Mariette är osvensk på det sättet – på ett bra sätt – det här är allt annat än lågmält, det är dramatiskt, det är våld, sex, ondska, konspiration, sekter – och otroligt spännande. Jag säger detta med kärlek! Älskar Mariettes böcker för att hon vågar ta ut svängarna och gör det så bra.

   

4. Annika Estassy, Gröna fingrar sökes
   Tyvärr läser jag alldeles för få feelgood-romaner. Det beror på att jag i jobbet (som moderator och deckarprisjuryordförande) läser otroligt många deckare och spänningsromaner. Sedan läser jag många utländska psykologiska thrillers – eftersom det är i den genren jag skriver och förstås vill läsa och lära mig av de största. När jag inte läser deckare och spänning väljer jag helst ”vanliga” romaner, en del faktaböcker och klassiker – tycker verkligen om att läsa klassiker och försöker beta av dem en och en! Så, feelgood hamnar tyvärr sist i läsprioriteringen. Men denna ville jag läsa och jag är så glad att jag gjorde det. En riktig liten pärla! Så fint skriven, med både humor och allvar, en berörande historia om karaktärer man bryr sig om. Fantastiskt fin bok som jag verkligen kan rekommendera!

   

5. A J Finn, Kvinnan i fönstret
   Ja, vad ska jag säga – jag älskar ju sådana här böcker! Välskrivna psykologiska thrillers om opålitliga huvudpersoner. Den här är i klass med Gone girl och Kvinnan på tåget. Det är precis sånt här jag vill skriva, och jag är grymt avundsjuk på författarens förmåga. Själva historien är spännande, men det som gör den så läsvärd är karaktären, Anna Fox, hon är precis som i Gillian Flynns, Paula Hawkins, Caroline Kepnes, Karin Slaughters böcker så underbart fram-mejslad, med torr humor, oklyschig och komplex, omöjlig att inte älska. Jag önskar att jag kunde skriva så här! Så imponerande.

   

6. Ninni Schulman, Bara du
   Den här gången har Ninni Schulman lämnat Värmland och sin hjältinna journalisten Magdalena och skrivit en psykologisk thriller. Det är som alltid välskrivet, tycker att Ninni är otroligt duktig och läser allt hon skriver (älskar Hagfors-serien). Detta är stabilt och drivet. Men något för enkelt. Man listar ut själva twisten tidigt, och det är lite synd. Historien i sig är bra och spännande, men jag hade nästan önskat att det inte var upplagt som att man skulle bli förvånad på slutet. Det hade nog varit spännande ändå. Ändå, svår att släppa.

   

7. Anna Bågstam, Ögonvittnet
   Jag och Anna går skrivarkurs ihop, för andra gången. Och jag har varit imponerad av henne från dag ett. Hon skriver så otroligt roligt, underhållande och drivet. Även denna gång, i hennes första bok-bok (hennes tidigare Stockholm Psycho gavs ut som ljudbok på Storytel original). Handlar om Harriet som är polis och börjar jobba nere i Lerviken, i Skåne, där hennes pappa bor. Förstås begås ett fruktansvärt brott i det lilla samhället. Det är spännande, drivet, underhållande och roligt (inte hysteriskt roligt som i förra boken). Jag älskar Harriet och de andra karaktärerna, och ser verkligen fram emot att följa dem i fler berättelser. Anna har planterat många bra konflikter för framtiden.

   

8. Anna Ihrén, Strandsittaren
   På Bokmässan ska jag ha ett författarsamtal med Anna, så började redan nu med hennes första bok. Hennes serie utspelar sig på Smögen och det är alltid tacksamt med mord i semesteridyller (missförstå mig rätt). Miljön är härlig i boken och jag tycker att det här är en bra historia. Det märks att det är en debut, det är en del klassiska nybörjarmisstag, men det är drivet och spännande – och man vill läsa vidare. Också bra karaktärer, med spänningar mellan sig som är tacksamma att bygga vidare på.

   

9. Viveca Sten, I fel sällskap
   Viveca ska jag också moderera under Bokmässan, så jag ville läsa hennes senaste. Har läst flera av hennes tidigare. Hon är ju ett fullblodsproffs. Det är så tryggt att läsa hennes böcker, de flyter fram och det känns som att hon har full kontroll över vad hon gör hela tiden. Det här är en lite annorlunda deckare. Inte ett mord som sedan ska lösas av poliserna. Utan här handlar det om Mina som rymmer med sin lille son Lukas från en misshandlande man. Även om händelserna inte är oväntade och det inte finns någon egentlig gåta är det ändå spännande. Det är imponerande.

   

Nu är det många deckare att läsa – många debutanter, vilket är superkul!! Det beror ju på att jag håller i debutantpriset under Crimetime Specsavers Award.

Men, jag behöver varva med annat också, så jag pressar in lite andra genrer emellanåt. Jag har läst en hel del barnböcker med, till barnbokspriset, men de räknar jag faktiskt inte med här.

Här är det jag läste i april (10 böcker totalt blev det)!

1. Harper Lee, Dödssynden
   Ja, jag var bara tvungen att läsa en klassiker också. Den här har jag velat läsa länge och äntligen blev det av. Mycket, mycket bra!
2. Niklas Natt och Dag, 1793
   En ohygglig historia, mycket skickligt skriven och jag ÄLSKADE språket! Är mycket imponerad av denna debut.
3. Arianna Bommarco, Mörkt arv
   (en Storytel original i 10 delar)
   Väldigt effektivt och underhållande skriven. Drivet och intressant hela vägen. Älskade huvudpersonens återkommande bokklubbsträffar med sina väninnor! Smart drag att ha med det som ett återkommande tema, som också förde historien framåt.
4. Bo Svernström, Offrens offer
   En till debut, också väldigt drivet. Blodigt och oerhört läskiga mord med inslag av tortyr. Men också med många fina inslag, som en av huvudpersonernas fint och tragiskt skildrad relation till sin son. En historia som börjar traditionellt men som sedan utvecklar sig på ett helt annat sätt.
5. Elisabeth Norebäck, Säg att du är min
   En psykologisk thriller med mycket intressanta karaktärer som man bryr sig mycket om. Krypande, även om vissa delar var rätt förutsägbara. Så fint skriven. Imponerande debut som är såld till typ 28 länder!
6. Karin Drangel, Den älskvärda
   Jag och Karin gick skrivarkurs ihop och då skrev hon på denna roman. Det var spännande och berörande redan då. Otroligt kul att nu få läsa slutresultatet. Bra jobbat och grattis till debuten!
7. Lars Inge Ström, Arvsynden
   Började väldigt traditionellt som en klassisk deckare, en död kvinna hittas och polisen kommer dit. Men snart tar boken en annan vändning och vi får följa mördaren, och spår bakåt i hans familjs historia rullas upp. Blev oväntat imponerad av denna bok, som inte alls var som jag först trodde. Mer som ett antikt drama än en deckare.
8. Susanne Schemper, Osynlig närvaro
   Den här lyssnade jag på, och den gjorde sig väldigt bra som ljudbok. En rätt rak och enkel historia ur två perspektiv. Trots att det är enkelt så är det en krypande spänning som gör att man inte vill sluta lyssna.
9. Linn Ullman, De oroliga
   Var tvungen att byta genre efter så många deckare. Linns bok är mycket fint skriven, intressant trots repetitiva inslag som fungerade väldigt suggestivt. Hela tiden intressant och många kloka tankar och fina formuleringar.
10. Stina Jackson, Silvervägen
    En suggestiv, rätt lågmäld deckare, som utspelar sig långt uppe i Norrland. Mycket fint skriven. Spännande, utan för spektakulära drag. Gillade särskilt karaktärerna och stämningen i boken.

När jag sa upp mig från mitt heltidsjobb så gav jag mig själv ett löfte: Min huvuduppgift skulle vara att skriva. Men eftersom jag behöver extrainkomster så skulle jag förstås ta även andra uppdrag. Men, jag lovade mig själv att bara ta roliga, utvecklande, utmanande uppdrag – sådana där JAG utvecklas, lär mig något.

Ett sådant uppdrag var att redaktöra Frida Boisens uppföljare till framgångsrika bok Digital succé – så lyckas du med sociala medier.

Jag har aldrig redaktörat en bok tidigare, så det kändes spännande! Jag har förstås redaktörat mycket genom åren, fast för magasin. Det här är dessutom ett ämne jag gillar och är intresserad av (och som jag har jobbat mycket med): sociala medier. Och Frida är en härlig och positiv människa som ger väldigt mycket energi. Så jag sa förstås ja! I fredags hade vi första mötet på förlaget, Harper Collins.

På bilden är det jag, Frida Boisen och redaktionschef Johanna Rydergren, på Harper Collins redaktion. 

I förra veckan var jag på en otroligt trevlig releasefest. Jag brukar vara dålig på att gå på releaser, men den här är jag så glad för att jag inte missade. Det var för en person som jag tycker väldigt mycket om, både som författare och människa: Anna Bågstam Ryltenius.

Ögonvittnet är hennes första fysiska bok, men hon har tidigare skrivit en serie för Storytel original: Stockholm psycho – som var väldigt underhållande, en riktigt skruvad thriller. Jag tyckte mycket om den!

Ser verkligen fram emot att läsa hennes nya. Hade velat kasta mig över den, men har så många böcker att läsa i och med mina olika uppdrag att jobb tyvärr måste gå före. Men den som väntar på något gott och så vidare.

Anna bjöd på en fantastisk releasefest – tack snälla för den! Här kommer lite bilder från kvällen:

Anna och jag går skrivarkurs ihop den här terminen. För Sören Bondesson. Det är andra gången vi går tillsammans. Alla utom en av kursdeltagarna dök upp på Annas release. Här är Anna Grönlund, Jan Gösbäck, Anna Bågstam Ryltenius, jag, Sören själv och Anders Ström från kursen (vi är tre till, varav två var på plats, men som tyvärr inte hamnade på den här bilden). Lägg alla namn på minnet, för det dröjer nog inte länge förrän de alla debuterar!

Underbara Helena Dahlgren som också är författare och i övrigt mycket duktig på litteratur med Anna och Karin Drangel – som är aktuell med sin första thriller, De älskvärda (stort grattis och bra jobbat!), som hon delvis skrev när vi gick kurs för Sören tillsammans 2016.

Anna med Johan Ehn, som också är författare och skådis (han läste ur Annas bok under kvällen!).

Anna med sina förläggare, Emma Danielsson (på Storytel original) och Erika Degard (på Norstedts), som också råkar vara min förläggare 😉

Jag är ju författare på heltid sedan slutet av mars. Och det känns fantastiskt, så länge jag inte tänker för mycket på framtiden och ekonomin – för man vet ju aldrig hur det ska gå. Det är inte längre pengar som ramlar in varje månad på lönekontot.

Ett av de uppdrag jag har tagit vid sidan av skrivandet är ett helt underbart uppdrag. Tror inte man kan hitta något roligare, om man är jag!

Jag är ansvarig för Crimetime Specsavers Award – alltså det deckarpris som varje år delas ut på Crimetime (i år på Bokmässan och inte på Gotland).

Här är några bilder på mig från förra Crimetime, då på Gotland!
På bild 1. Med författaren och storläsaren Helen Lindholm. 
På bild 2. Med författarna Sofie Sarenbrant, Caroline Eriksson och Torkil Damhaug. 
Bild 3. Med min gamla chef och mentor Amelia Adamo. 
Bild 4. Med författaren Anders de la Motte. 

Det är egentligen fem priser, och jag ansvarar alltså för alla de fem priserna. Mina uppgifter är att sätta ihop jurygrupper, leda juryarbetet, presentera de nominerade, och så småningom vinnarna, och förstås: LÄSA otroligt många böcker!

Crimetime Specsavers Award är fem olika priser:

1. Årets deckardebut – går till en debutant som gett ut sin första skönlitterära bok, förstås i spänningsgenren, under det senaste Crimetime-året (från augusti 2017-sommaren 2018). Priset utses av en jury, men läsarna får också vara med och rösta. Tidigare vinnare är Stefan Ahnhem, Mariette Lindstein och Lina Bengtsdotter.
2. Årets barndeckarförfattare – går till en barnboksförfattare som skriver i spänningsgenren, som betytt mycket för barns läsande, och ska ha gett ut en barnbok under det senaste Crimetime-året, men prisas för sitt författarskap. Priset utses av en jury, men läsarna får också vara med och rösta. Tidigare vinnare är Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Johnsson för Pax-böckerna och Kristina Ohlsson.
3. Läsarnas pris – går till ett författarskap, alltså inte en bok, utan någon populär spänningsförfattare. Jag och gänget bakom Crimetime tar fram en bruttolista och så får läsarna rösta. Emelie Schepp har vunnit två år i rad.
4. Nordic noir-priset – går till en författare som skriver i nordic noir-genren och som har lyckats väldigt bra med att sprida nordic noir ut i världen. Priset utses av en jury. Förra året vann Jo Nesbo.
5. Hederspriset – går till ett författarskap som betytt mycket för det svenska deckarboomen. Tidigare vinnare är Maj Sjöwall och Kerstin Ekman.

Så. Nu läser jag en otrolig massa böcker – och det är fantastiskt kul! Både att få läsa debutanter och barndeckare. Bilderna ovan visar en del av mina läshögar!

De nominerade i de två första klasserna presenteras i slutet av maj. Vinnarna tillkännages sedan under Crimetime på Bokmässan i september.

Ps. Jag är ju också omåttligt stolt över att jag var nominerad själv till årets deckardebut för två år sedan!

Här är jag med alla de anda nominerade det året. 

I morse var jag tidigt på mitt förlag, Norstedts, för att prata om Och blomstren dö som kommer i pocket till sommaren. Det blev ungefär tio minuter på scen med min förläggare Erika Degard.

Publiken var oerhört viktig, det är nämligen de som satt där som köper in pocketböcker till Pocketshop (som jag älskar) och andra ställen där man säljer pocketböcker! Min dröm är ju att Ica och Coop och de ska köpa in den! Vi får väl se om de blev lockade – håll tummarna!

En fråga från min förläggare var vilka andra böcker den skulle passa bredvid. Alltså genremässigt. Det är ju en spännande fråga! Jag skulle gärna se att den stod intill Gillian Flynns böcker, Paula Hawkins Kvinnan på tåget, B A Paris Bakom stängda dörrar och Caroline Erikssons De försvunna, men också Lina Bengtsdotters Annabelle. Det finns en hel del likheter mellan min bok och deras. En krypande spänning, snarare än väldigt mycket blod och våld. Inte så mycket poliser, utan snarare spel mellan människor. Relationsthriller, eller domestic noir, heter ju genren och relationsthriller är faktiskt ett väldigt bra ord! Jag älskar den genren! Där det otäcka finns väldigt nära, kanske till och med hos en själv, sitt förflutna och bland de människor som står en närmast. I Och blomstren dö kommer sanningen så nära att den nästan är smärtsam att få reda på.

Med i dag var några andra författare, alla supertrevliga, och råkar vara sådana jag känner väldigt väl (de flesta före detta journalister som jag, och vissa som jag till och med har jobbat med): Mats Strandberg, Erika Scott, Hanna Lindberg, Moa Herngren och Caroline Säfstrand (den enda jag inte känner). Det är alltid inspirerande att träffa andra författare, och höra de prata på scen. Jag har läst alla deras böcker (förutom Carolines) och jag är så imponerad av de alla!

Tack för en fin morgon, Norstedts!

Och så här kommer pocketen se ut (fram- och baksida)! Vad tycker ni?

Min första thriller, Den åttonde dödssynden, har ju kommit ut på ett antal språk. Bland annat på ungerska. Av någon anledning dök jag på en ungersk läsare och började då googla på boken på den ungerska titeln (alltså, kan inte ett ord på ungerska). Och hittade ett antal recensioner. Så intressant att läsa!

Här har ni en, det blir ju lite tokigt när man översätter, men ni kanske förstår?

Bäst av allt – den här recensenten tycker att min bok var bättre än Kvinnan på tåget!

”I år har Animus Publishing House presenterat en ny författare i den skandinaviska brottserien: Rebecka Edgren Alde. På omslaget av volymen och på baksidan av boken uppmärksammar vi omedelbart att även om  den åttonde huvudsynden förekommer i den ovan nämnda sammanställningen är det verkligen en psykotrimerande. (Och detta visar hur mycket ett välkänt varumärke räknas.) Tecknet är halvvägs rätt, det är sant att det är mycket närmare än brotten, men räknar inte med en andligt tungdatorisk historia.

Nora hade en dödlig olycka i sin unga ålder: sju våningar föll i en trappa. Ändå har han blivit fullständigt rekonstruerad och har ändrat sitt liv sedan dess. Framgångsrik författare som har tillskansat sig framgångsrik list-kant livsstil rådgivning med volymer, en kärleksfull make hustru, mamma till två vackra barn, deras gata och alla avundas hans liv. Men den här idylliska existensen bryts när Clara flyttar till grannens hus, en dekorativ kvinna som inte kan säga någonting annat eller vara oense med väletablerade traditioner. Med tiden börjar Nora vara konstiga mardrömmar, mystiska figurer kommer upp på gatan och känns som om någon tittar på det hela tiden. Han genomgår en särskild utredning för att ta reda på vem och varför han vill förstöra sitt liv, men han måste återvända till olyckan som hade hänt år tidigare

Rebecka Edgren Alde i Nacka i Sverige har sett världen komma ut. Han var chefredaktör för flera svenska tidningar, han är redaktör för Damernas Värls. År 2009 publicerade han sin första volym, skriven gemensamt av Tinni Ernsjöö Rappé ( Skriet fran kärnfamiljen ). Hans andra bok, Theighth Main Sin , skrevs i 2015 och volymen publicerades utanför Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Danmark. Hon bor nu med sin man och tre barn.

Den åttonde stora syndenVanligtvis thriller, som är fler kvinnliga läsare. Den mest grundläggande orsaken stämningen i serien Desperate Housewives på dina läsare – inte bara humor – med tanke på att människorna i inblick i en perfekt liten stadsdel (Garden of Eden) bor. Fyra familjer kommer att vara tyra trädgård industrin alla klara sig bra, tills en ny kvinna inte ens röra sig i nästa dörr. Situationen låter det bekant? Den första halvan av romanen snarare gå ut för att presentera karaktärerna och deras vardagliga problem, med viss avundsjuka, men det kommer att ligga. Men sedan börjar sakta berättelsen stövlar, och även om det skulle vara en överdrift att säga att fälls ut från en svindlande tempo berättelse, inte skulle bli uttråkad. Läsaren börjar pussla ihop bilden av sig själv, misstänker att författaren vill ta bort flera rader, så kanske den första skruven är inte lika stor som följande. Eftersom det tjänar författaren här är inte en, utan två överraskningar på kort sikt, och att inte tala om den är klar, vilket i sin tur är verkligen sikeredett slagverk. (Och jag vill här ange att han avstår från serien, de jag rekommenderar denna roman, uppföljaren nästan uteslutit möjligheten.)

Vid första anblicken kan Nora verka lite oskuldlig i läsarens ögon, eftersom han redan är alltför perfekt. Hans liv är helt idylliskt, något som – även om det med någon avund – men vi säger att det inte är fallet i verkligheten. Och som det visar sig ganska långsamt, är det inte. Eftersom en sak är det vi pekar på och en annan som händer mellan de fyra väggarna. Noras förhållande till sina barn är inte så som hon gillar, eftersom hon ofta placerar sin karriär i spetsen, och detsamma gäller hennes förhållande till hennes man. När tiden går, inser vi att han är lika vanlig som någon av oss. Tidigare kämpade han med passionerade sjukdomar som nu börjar spöka honom, och han skulle bara kunna motstå dem med mycket stor viljestyrka. När vi går vidare i berättelsen avslöjs de sju stora brotten före oss,

Jag rekommenderar denna roman till dem som gillade  flickorna på tåget(även trots mig verkligen inte fungerade, men denna roman är definitivt bättre Paula Hawkins skattade bok), eller ett liknande föremål för en änkaeller bakom stängda dörrar. För mig var det en lätt läsning som var helt borta från min semester – det var det nått sitt mål.

Betyg: 10/7″

Och här hittade jag flera andra recensioner av de ungerska läsarna!

Det är förståeligt att folk tror att man tjänar en massa pengar om man som jag hoppar av sitt vanliga jobb för att skriva. Men det är få som förstår hur lite man egentligen tjänar.

Jag har aldrig gjort mig några illusioner. Jag vet hur svårt det är. Det har gått hyfsat för mig, absolut! Men jag är långt ifrån att kunna leva på mitt skrivande. Och det är också därför jag har tagit på mig en rad andra uppdrag, för att kunna försörja mig. Visserligen roliga uppdrag, men ändå, sådana som betalar räkningarna.

De flesta jag pratar med frågar hur mycket jag säljer, det märks att folk är nyfikna på vad jag tjänar. Jag har sett det som min mission att förklara hur svårt det faktiskt är att leva på författarskapet. Jämfört det med att vara artist eller konstnär. Hur många kan leva på det i Sverige? Om man ser till hur många utövare det finns?

Det är svårt för andra att förstå, de kommer med invändningar av typen: ”Men du är ju såld till utlandet?” ”Du har ju ett jättestort förlag bakom dig?” ”Men det går ju ändå bra, du syns och hörs ju?”

Ja, svaret är ja på alla de påståendena. Jag är såld till utlandet, det går bra för mig (om inte bra är lika med att tjäna en massa pengar). Just nu syns och hörs jag inte så mycket, men det kommer jag förhoppningsvis göra mer när jag har en ny bok i handeln (nästa år). Eller när pocketversionen av min andra bok kommer (i sommar).

Men det spelar ingen roll. Det är ÄNDÅ svårt. Det blir helt enkelt inte så mycket pengar. Här har jag skrivit om vad man tjänar som författare!

Det var nästan befriande att ta del av Författarförbundets senaste beräkningar. Enligt den är medianinkomsten för en svensk författare 20 000 kronor.

P1 Kultur har gjort ett radioprogram där de följer ett gäng författare som drygar ut kassan med hjälp av författarbesök i skolor och bibliotek bland annat. Lyssna här! Och det var där jag hittade den här uppgiften.

20 000 kronor! Inte i månaden. Utan om året!

Jag tyckte att det lät lite i minsta laget, så jag kollade upp siffran, tydligen är det medianinkomsten från royalties och honorar – alltså inkomster direkt från författandet.

Jo, jag drar in mer pengar än så, i alla fall just nu, och det beror på att de utländska förlagen betalat för rättigheterna till mina böcker (inte jättemycket, men en liten slant). Just nu har jag tre månader ungefär att leva på. Och då räknar jag med en rätt hög inkomst (har tre barn och mycket lån på huset) – dock betydligt lägre än den jag är van vid från mitt heltidsjobb. Sedan har jag tackat ja till uppdrag som gör att jag klarar mig ungefär tre månader till. Så sex månader tror jag att jag kan försörja mig, som det ser ut nu. Och då kommer hälften av pengarna från andra uppdrag.

Förhoppningsvis får jag ett ja på mitt tredje manus, kanske i sommar, och då trillar så småningom ett förskott in (som inte räcker mer än cirka 2 månader, max) och förhoppningsvis får jag lite rojalities, samt bibliotekspengar i oktober/november då förlagen gör sina avräkningar – men jag räknar inte med några stora summor då heller.

Hur överlever författare då? På 20 000 kronor om året? Jo, de gör som jag, skaffar sig uppdrag vid sidan av. Jag försöker ta sådana uppdrag som ligger nära författarskapet, som också kan gynna det. Men även andra, sådana som jag tycker verkar roliga och kreativa.

Här kan du läsa ett annat inlägg om pengar och författarliv och vilka myter det finns kring författare!

Hur det började? Läste ett inlägg på Hanna Marie K:s blogg om hur skrivandet började. Och det fick mig att fundera på hur det började för mig.

För mig började skrivandet med läsandet. Jag läste enormt mycket som barn. Och det var där och då min kärlek till böcker och litteratur föddes. Jag var en så kallad bokslukare. Minns hur fantastiskt jag tyckte det var – hur jag sjönk in i historierna, gick helt upp i dem, kunde sträckläsa och glömma tid och rum. Där föddes också längtan efter att själv få skriva, själv få hitta på, formulera mig, vara den som försatte läsarna i trans. Jag var enligt mina föräldrar runt sex år när jag första gången sa att jag ville bli författare.

Det tog några år … men drömmen blev verklig.

I en av författargrupperna på Facebook pågår nu en tråd om vad man läste som barn. Och det var så roligt att läsa alla kommentarer. Mina egna läsupplevelser väcktes till liv. Så här tänkte jag berätta om vad jag läste som barn. Vad jag älskade – de böcker som fick mig att börja drömma om att bli författare.

Jag läste ”allt”. Klassiker, flickböcker, sagor, tantsnusk, fantasy, deckare. Allt.

Om vi börjar med de viktigaste författarna så skulle jag nog säga att det för mig var:

Maria Gripe (särskilt skuggan över stenbänken-böckerna och Tordyveln flyger i skymningen, men också böckerna om Hugo och Josefin), Lloyd Alexander, Roald Dahl, Astrid Lindgren (förstås), Eva Ibbotsen, Michael Ende (älskade Den oändliga historien och Momo), Barbro Lindgren, Peter Pohl.

Narnia var förstås viktig också, de böckerna läste om och om igen. Liksom fem-böckerna, Lotta-böckerna, Svarta hingsten-böckerna, Kulla gulla.

Jag slukade också klassikerna: Anne på Grönkulla, Greven av Monte Cristo, Röda nejlikan, Den lille prinsen, Den lilla prinsessan, Trollkarlen från Oz, Jorden runt på 80 dagar, Moby Dick, Tusen och och natt (älskade sagor!!), Det blåser på månen, Alice i underlandet, Mumin-böckerna …

Rätt snart, redan i 10-11-årsåldern började jag snegla på mina föräldrars bokhyllor. Det blev mycket spionhistorier och deckare genom min pappa: John le Carré, Agatha Christie (läste i stort sett alla hennes böcker, även de hon skrev under pseudonym), George Simenon, Jan Mårtensson, Tom Clancy, men även Jan Guillous Hamilton-serie när den kom. Och många psykologi-böcker genom min mamma (som var psykolog), som Hannah Greens Ingen dans på rosor (om schizofreni) och Torey Haydens böcker om sina barnpatienter. Men det var också en massa böcker om anorexi och Munchausen by proxy. Tyckte att sånt var jättespännande att läsa. Min mamma hade också de klassiska feministiska böckerna, Erica Jongs Rädd att flyga, Kvinnorummet av Marilyn French och liknande. Sedan upptäckte jag på egen hand dåtidens största romaner, tantsnuskböckerna som var så populära på 80-talet: Sidney Sheldon, Jacki Collins, Virginia Andrews och hennes Blomblad för vinden-serie (som jag läste många, många gånger) och förstås Grottbjörnens folk! Marianne Fredriksson var också stor där under mina tonår, och jag läste alla hennes böcker (min favorit var Kains bok). En del Stephen King blev det också, men jag var aldrig King-fanatiker som många av mina jämnåriga blev.

Jag läste också allt av Joseph Heller (Moment 22 som ni säkert kommer ihåg), John Irving (Garp och hans värld, bland annat), och mycket av Ulf Lundell (som var stor då) under tonåren.

Tog senare en fil kand i litteraturvetenskap, just med inriktningen barn- och ungdomslitteratur.

Läsandet har jag kvar. Kan fortfarande ibland bli helt förtrollad. Inte lika ofta, men det händer. Och känner en oerhörd tacksamhet över att jag upptäckt och bevarat tjusningen med att läsa – och numera också kan kalla mig författare.