Det blev en del läst i oktober också. Nu var det inte lika många böcker som var måste-böcker (även om alla måste-böcker också har varit kul läsning). Dock har jag lyssnat på rätt mycket. Jag har suttit och skrivit en hel del. Och haft en del frilansuppdrag. Och så fick jag hoppa in som vikarierande redaktör på ett förlag – Harper Collins. Så många ljudböcker, till och från jobbet, under träningen, under hundpromenaderna och så vidare. Men även en del lästa.

Här är böckerna som blev läsa under oktober (totalt 9 stycken):

1. Eldslandet av Pascal Engman
   Jag läste ju Pascals debutbok Patrioten då den var nominerad till Årets deckardebut, priset jag var ordförande för. Och jag var nyfiken på hur hans uppföljare var. Det här är början på en ny serie, med huvudkaraktären Vanessa Falk, och jag tycker att det verkar mycket lovande. Mycket action, bra karaktärer, väldigt bra driv. Tycker också att Pascal har utvecklats och mognat som författare. Den första var lite spretig, och en del nybörjarmissar. Den här kändes mer ”färdig”. I den här boken rånas klockbutiker. Och flyktingbarn försvinner. Samtidigt handlas det med organ i en nazistisk by i Sydamerika. Så klart finns det ett samband!
2. Nuckan av Malin Lindroth
   Den här hade jag velat läsa sen den kom ut. En mycket intressant essä om hur det är att leva som ensamstående kvinna, inte som den självvalda singeln a la Sex and the city, utan att vara den som aldrig blev vald. Malin Lindroth vill reclaima ordet nucka. Ta tillbaka det fulaste namnet och tvätta skammen ur det. Det här är väldigt bra skrivet, mycket intressant, naket och ärligt. Också initierat och kunnigt om historien. Bra resonemang kring kärnfamiljsnormen och synen på singellivet – och skillnaden mellan ensamstående kvinnor och ensamstående män.
3. Fruktans hus av Mats Ahlstedt
   Den här läste större delen av i september, inför ett samtal med Mats på scen. Dock hade arrangörerna gett mig hans tidigare bok så det var först några dagar innan mässan jag fick reda på att han också hade kommit med denna – den kom ut precis runt Bokmässan. Så började direkt på den när jag lyckades få tag på den. Men hann tyvärr inte läsa klart innan vårt samtal. Men avslutade den några dagar efter Bokmässan. Mats är otroligt produktiv och jag tycker att han skriver bra. Han väljer viktiga ämnen och har många bra kvinnliga karaktärer. Här handlar det mycket om utsatta unga kvinnor på behandlingshem.
4. Drottningens juvelsmycke av C L Almqvist
   I min bokklubb hade vi valt den här boken. Jag läste den första gången när jag läste litteraturvetenskap på universitetet i mitten av 90-talet. Att jag redan hade läst den gjorde att jag trodde att det skulle bli lätt. Jag mindes att jag hade tyckt väldigt mycket om boken. Men. Det var faktiskt rätt tungt att läsa den. Mycket svårare än jag mindes det. Det är fortfarande en fantastisk historia om motsägelsefulla Tintomara som förtrollar både män och kvinnor och som är en mycket tidig ”hen” – man vet inte riktigt om hon är man eller kvinna. Ond eller god. Svart eller vit. Historien utspelar sig i kulisserna till mordet på Gustav III på maskeradbalen på operan. Otroligt vackert språk. Vacker och dramatisk historia. Men rätt tung att läsa.
5. De sista rummen av Inger Frimansson
   Har länge velat läsa mer Inger Frimansson, så valde hennes senaste. Det här är mycket skickligt. En kvinna vaknar upp på ett hotell, men hon minns inte hur hon hamnat där eller vad hon heter. Hotellet är inget vanligt hotell. Det går inte att lämna och befolkas av en rad mystiska och sorgliga varelser. Kvinnan som av en av de andra gästerna får namnet Viol är journalist och försöker ta reda på vad som hänt och vad det är för slags hotell. Det är mörkt, suggestivt, läskigt.
6. Det som göms i snö av Carin Gerhardsen
   Det här är verkligen en bok i min smak. Människor krockar med varandra, saker händer som får konsekvenser och nya saker sätts i rörelse som får nya konsekvenser. Det börjar med ett möte på en ishal väg på Gotland. En bil kör över kanten ner i en ravin. Mannen i bilen dör, men hittas inte förrän efter fyra dagar. Fyra år senare bubblar dessa händelser upp till ytan igen av olika skäl och en kedjereaktion sätt igång som får omvälvande konsekvenser. Det är en intrikat historia och det är inte säkert vem som är ond och vem som är god. Det finns ett fint systerskap i boken och jag gillar karaktärerna. Några logiska luckor störde, men helheten är ändå så briljant.
7. Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg
   En bok som de flesta trodde skulle bli nominerad till Augustpriset och som verkligen förtjänade det är Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis. Det är en fantastisk roman. Berättad ur en styckmördad kvinnas perspektiv. Det är en sorglig historia som rullas upp allt eftersom och hela tiden återkommer till det där fruktansvärda slutet i skogen där en man tar sig rätten att strypa henne och därefter gröpa ur henne, göra sig av med hennes huvud och stycka hennes kropp i delar och placera dem i två resväskor. Det handlar om hennes tragiska och, som hon själv ser på det, förutbestämda liv som trasig narkoman och prostituerad. Om hennes mamma, frånvarande pappa, hennes bror Eskil som dog ung i en drunkningsolycka. Om hennes stora kärlek och de två barnen hon tvingades lämna ifrån sig. Eller rättare sagt, ett barn blev tagen från henne. Med det andra hade hon redan gett upp om sig själv och därför ville ge bort direkt vid födseln så att dottern skulle slippa ”smittas” av henne. Identiteten på mannen som dödar henne är helt oviktig, han är bara en av flera män som hatar kvinnor. Det här är hennes historia. Hon som är viktig och lyfts fram. Jag som läst de flesta böcker om Catrin da Costa-mordet ser flera likheter. Och den parallellen ger förstås boken för mig ytterligare en dimension (har verkligen grottat ner mig i det fallet). Men framför allt är det språket som fångar mig. Trots det fruktansvärda ämnet är det så oerhört vackert skrivet. Så precist och njutningsfullt att läsa. Och det är väl den enda lilla invändning jag har mot den här boken. Att en berättelse om en mördad, våldtagen och styckad kvinna är så estetiskt perfekt. Det skaver lite. Och samtidigt är jag grymt imponerad och tagen.

   

8. Allt för vågorna av Sofia Edgren 
   Allt för vågorna av Sofia Edgren (ja, det är min syster) är en fantastisk fin liten bok om vänskap, vågsurfing och val i livet. Sofia berättar historien om Jens och Peter som sa upp sig från sina framgångsrika jobb för att leva sin dröm och jobba med sin passion – surfing. De startade Surfakademin 2006 och det gick spikrakt uppåt. Det här handlar om deras filosofi, om att inte tävla, om att våga släppa taget och vara sann mot sig själv. Men ställer också svåra frågor om när passionen blir ett beroende, om vad man väljer bort och hur man behåller sig själv och sin innersta kärna när framgångsvågen kommer. En mycket inspirerande historia, filosofisk och klok och fint skriven. Jag har följt Sofias väg med den här boken, vet hur mycket hon jobbat med den. Vi har varit på skrivarresor ihop, och suttit med våra respektive manus. Otroligt givande och kul att få läsa det färdiga resultatet. Det är mycket läsvärt. Jag som aldrig har surfat kan ändå ta till mig filosofin bakom, och blir förstås taggad av tanken på att våga följa sin inre våg. Något jag själv gjort/gör när jag för drygt ett år sedan vågade säga upp mig för att satsa på min passion: att skriva böcker.

   

9. Bilder av henne av Karin Slaughter
   Andrea är med sin mamma Laura i ett shoppingcenter där en man plötsligt attackerar och skjuter två personer. Andrea fryser till is, men hennes mamma går till attack och avväpnar mannen. Sättet hon gör det på väcker frågor. Det är iskallt och professionellt. Det är fler som har sett vad Andreas mamma har gjort, och snart får Laura besök från sitt förflutna och Andrea tvingas fly. Hon flyr och försöker ta reda på vem hennes mamma egentligen är. Jag älskade ju Karin Slaughters De vackraste. Det här är lite i samma stil, det är bra och det är spännande, men det inte riktigt lika bra. Jag tycker emellanåt att det är lite segt och att hon upprepar sig. Hade den här boken strukits med cirka 100 sidor och förtätats hade det varit en riktig fullpoängare. För Karin Slaughter är alltid en skicklig författare. Så också i denna bok.

   

Jag har inte haft så mycket tid att blogga på sistone. Men tänkte ändå skriva något om Bokmässan 2018!

Det var en väldigt intensiv helg för mig. Och framför allt jobbade jag. Jag var inte där främst som författare, utan hade fått en rad uppdrag. Många författarsamtal att moderera. Men så klart stod jag mycket i montern för att träffa läsare och sälja och signera böcker. Så mycket jag bara kunde. De senaste två åren har jag sålt slut på alla mina pocketböcker, så målet var högt satt denna mässa. Trots mindre tid, och fler böcker. Men det gick bra, jag sålde faktiskt väldigt mycket!

Här kommer en sammanfattning av min mässa.

DAG 1:

Jag anlände runt elva-tolv-tiden, tog spårvagnen (för första gången) från tågcentralen till Bokmässan.  Efter att ha checkat in på mitt rum gick jag direkt till Norstedts monter för att sälja böcker.  Min agent (Grand agency) hörde av sig, och det blev ett spännande möte med min nya tjeckiska förläggare, Andrea. Hon var otroligt gullig och entusiastisk. En riktig bokälskare, det märktes. Vi hade sällskap ner efter mötet och jag visade henne en massa bra böcker, som hon fotade för att kolla upp senare. 

Bildtexter: Träffade trevliga författarna Josephine Almanakis Sirander och Josefine Sandblom. Ingen mässa utan min fina författarkollega Anna Jansson! Här med vår gemensamma duktiga förläggare Erika Degard. 

Bildtext: Min tjeckiska förläggare Andrea – vilken bokfantast! Vi pratade litteratur – länge! 

Efter att ha sålt några till böcker i montern var det dags för Årets bok-mingel. Tyvärr hann jag inte stanna för att höra vem som vann (Niklas Natt och dag, 1793) för jag hade bokat möte med Gabriella Kjeilen för att vara med i hennes podd; Livet som författare. Mitt emot hennes monter stötte jag på min gamla lärare Anders Fager.

Bildtexter: På Årets bok-minglet träffade jag en rad gamla kollegor från Bonnier Magazines and Brands, samt en hel del författare. Här med Niklas Sessler, ansvarig utgivare Damernas Värld, Pamela Andersson, chefredaktör Topphälsa, Helen Arkhem, redaktionschef Topphälsa och författare. Författarna Åsa Hellberg och Gabriella Ullberg Westin.  

Bildtext: Jag fick vara med i Gabriella Kjeilens podd Livet som författare. 

På kvällen mötte jag upp min trevliga agentur, Grand agency och mina agentur-kollegor. Supertrevlig och otroligt god middag. Kom något för sent i säng … Tack Grand agency!

Bildtexter: Med på middagen med Grand agency var bland andra Anna Jansson, Mats Strandberg, Johan Ehn, Lena och Lena Stjernström. 

Dag 2:

Jag visste att jag stod inför en riktigt intensiv dag. Gick upp hyfsat tidigt, förbannade att jag kom i säng för tidigt. Åt frukost och gick igenom mina manuskort. Först var det dags för invigning av Crimetime Göteborg.

Bildtext: Polischefen i Göteborg inviger Crimetime.

Därefter var det dags för mitt första stora seminarium: Om öar som deckarmiljö med Viveca Sten, Marianne Cedervall och Anna Ihrén. Det blev ett väldigt bra och avslappnat samtal på 45 minuter, som faktiskt spelades in av UR. Det roliga var att producenten efteråt kom fram och sa att det var det bästa samtal han hört i år! En bra start på alla mina moderatorsuppdrag (totalt 10 stycken).

Strax därpå började nästa samtal. Om journalister som skriver spänning, med Carolina Neurath och Johan Ripås.

Efter det samtalet hade jag tio minuter på mig att springa till andra sidan av mässan och E-hallen, för att prata om träning för gravida med Lovisa ”Lofsan” Sandström.

Därefter hade jag faktiskt lite tid för lunch, och den intog jag på Crimetimes vip-område. Där träffade jag Kamilla Oresvärd och Anna Ihrén, och hade ett bra snack med dem!

Nästa samtal handlade om coola hjältinnor och var med Anna Bågstam och Kicki Sehlstedt.

Därifrån fick jag också springa, tio minuter senare, stod jag i andra delen av mässan på scen och pratade med Linn Maria Wågberg om hennes fina och berörande bok Himlen måste sakna en ängel.

Därefter hade jag lite tid för montern.

Bildtexter: Jag hade bestämt träff med Bokinstagrammaren ”Deckartips” – Fanny, som ville köpa min bok signerad. Så kul att träffas! Jag sprang också på författarkollegan Annika Taesler. Och så kom min författarvän Jenny Fagerlund förbi tillsammans med författaren Therese Loreskär. 

Stod vid pockethyllan och pratade med läsare och berättade om mina böcker, tills det var dags för prisutdelning av Crimetime Specsavers Award. Det var superkul, då delade jag scen med proffset Josefine Sundström och delade ut alla priserna.

Bildtexter: Prisutdelning av Crimetime Specsavers Award – grattis alla vinnare! Så kul att få vara med och både påverka vilka som skulle vinna, samt vara med och gratta de värdiga vinnarna på scen!

Därifrån fick jag också springa, för det var dags för dagens sista samtal att moderera: det med Linda Marie Nilsson om hennes bok Så lärde jag mig älska min kropp.

Bildtext: Stackars Linda Marie hade brutit händerna! Men hon var glad och signerade ändå. 

Jag hann vila en timme på hotellrummet och sedan var det dags för förlagsmiddag med Norstedts. Jag gick inte vidare till Petter Stordalens fest på hans hotell. Utan var duktig och gick och la mig hyfsat tidigt. Klockan var nog ändå över tolv när jag kom i säng …

Bildtext: Glömde fota under Norstedts förlagsmiddag, men som tur var tog Erika Degard den här. Den enda jag har 😉

DAG 3:

Dagen började tidigt. Direkt efter frukost var det dags för intervju av Niklas Kämpargård på scen, om hans bok om Krishandboken. Det var mycket spännande!

Direkt efter hade jag nästa samtal som jag modererade. Nu om regnbågsmat med Annika Panotzki. Också intressant.

Efter samtalet checkade jag snabbt ut och rusade till montern för att sälja och signera böcker. Gladast blev jag nog när jag råkade prata med Iris. Hon stod och höll i min bok, och jag gick fram till henne och presenterade mig. Det visade sig då att hon köpt min första bok av mig på bokmässan förra året och att hon nu kommit tillbaka för att hon ville köpa min nya, och hoppades att jag var där. Bad så klart om att få ta en bild med henne! Tack Iris!

Två författarvänner, Jeanette Niemi och Anna-Maria Ekblad kom förbi och sa hej. Kul!

Sedan var det dags för nästa moderatorsuppdrag – prata med Aftonbladet-journalisten Robert Laul om hans bok Alkisbarn. Blev ett bra samtal på scen.

Efter det var det min tur att bli intervjuad, av min tidigare förläggare Peter, på Norstedts scen.

Och så mässans sista samtal för min del: Om mordplats Göteborg med författarna Kamilla Oresvärd och Mats Ahlstedt.

Jag rusade tillbaka till montern och försökte febrilt sälja de sista exen av mina böcker. När det bara var fyra ex kvar av Den åttonde dödssynden var jag tvungen att ge mig av till tåget. Tåget var försenat, men så småningom kom jag ändå hem. Blev hämtad av min man vid Centralen.

Återigen en fantastisk Bokmässa, om än med väldigt mycket jobb denna gång. Första året någonsin utan varse sig Park eller räkmacka!

Vi ses nästa år!

September blev en intensiv jobbmånad. Jag har inte skrivit i stort sett någonting. All tid har gått åt till att förbereda alla mina uppdrag under Bokmässan. Det var mycket inför den som jag var tvungen att läsa (räknade ut att det var 35 böcker att läsa!). Men eftersom jag lyssnar också, så hann jag lyssna på en hel del annat också. Totalt 12 böcker blev det i september, då har jag inte räknat in de barnböcker jag har läst (satt ju i juryn för Årets barndeckare, så det var några stycken).

Här är de vuxenböcker jag läste/lyssnade på i september:

 

1. Höstdåd av Anders de la Motte
   Jag gillar verkligen Anders, både som person och som författare. Hans Slutet på sommaren var otroligt bra, så jag hade höga förväntningar även på denna. I början av 1990-talet träffas fem vänner för att campa och festa vid ett stenbrott i Skåne, bara fyra återvänder. En hittas död i det mörka kalla vattnet vid stenbrottet. Vad som egentligen hände förblir ouppklarat i 27 år. Då får bygden en ny polischef, Anna, från Stockholm. Av olika anledningar dras hon in i det gamla fallet. Det här är precis som Slutet på sommaren en psykologisk thriller, men med polisinslag. Det förflutna spökar, alla bär på hemligheter. Det som hände då påverkar det som händer nu. Jag tyckte mycket om även denna bok av Anders de la Motte.

   

2. Viskaren av Karin Fossum
   Karin Fossum är ju en otroligt bra författare. Hon kan verkligen skriva, hon är en mästare på att bygga upp en stämning, och på att skapa intressanta karaktärer. Det här är en rätt lågmäld historia om en kvinna, Ragna, som lever lite vid sidan av sin omgivning, efter fasta rutiner. Hon viskar sig fram i livet efter en misslyckad stämbandsoperation. Så en dag får hon ett hotbrev och hon känner sig väldigt trängd. Vi möter Ragna när hon sitter i förhör med kommissarie Sejer, där hon berättar vad som har hänt. En rätt långsam, men suggestiv historia som är mycket skickligt skriven.
3. Fyrmästaren av Anna Ihrén
   Det här var den andra Smögen-deckaren jag läste. Här hittas den amerikanska ambassadörens dotter Tricia mördad i marmorbassängen vid Sotenäset. Anna kan sitt Smögen och styrkan ligger verkligen i miljön. Det var kul att få återse poliserna Dennis och Sandra, de funkar bra som duo med sina lite olika karaktärer och styrkor.
4. Råttfångaren av Kamilla Oresvärd
   Det här var första deckaren av Kamilla jag läste. Polisen Stina Seger är på semester i Marbella med sina två vänner, Amelie och Carolina. Det blir starten på en rad händelser, där båda väninnorna blir utsatta. Historien vävs ihop och det visar sig att det finns händelser i det förflutna som har med det som händer att göra. Jag gillade verkligen karaktären Stina Seger! Och så gillade jag drivet i denna bok. Det är ett högt tempo som gör att man gärna läser vidare. 
5. Brännmärkta av Carolina Neurath
   Jag har läst de två tidigare finansthrillers Carolina har skrivit. Gillar verkligen att hon nischat in sig och skriver om ekobrott, även om det också förstås finns en del mord i hennes berättelser. Det märks att hon kan sin sak, och det här är annorlunda mot andra deckare. Gillar också hennes huvudperson Beatrice Farkas. Det är modernt, initierat och spännande. Denna gång står flyktingboenden i centrum, och så är det en skjutning på Farkas redaktion.
6. Nattvakten av Anna Ihrén
   Läste ytterligare en deckare av Anna, då jag skulle ha ett samtal med henne under Bokmässan. Här har hennes poliser förflyttat sig från Smögen till Göteborg och Stockholm. Sandra hamnar mitt i ett fall där en kropp hittas i en isskulptur mitt i centrala Göteborg. Och Dennis hamnade också mitt i ett bortförande av en kvinna i Stockholm, där han är för att läsa musikhistoria. Det är mycket som händer i den här historien. Många karaktärer. Jag är glad att jag redan kände några av dem, det gjorde det lättare att hänga med. Imponerad av tempot, men också av Annas produktionstakt – här har vi en författare som fullkomligt sprutar ut sig böcker!

   

7. Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty
   Har blivit rekommenderad denna, och har förstås sett att den legat högt på listorna. Tycker att jag läser lite för lite i den här genren, så därför tog jag mig an den. Och ja, jag kan förstå varför den är populär. Cecilia lever ett vanligt, men ovanligt lyckligt och framgångsrikt, liv i Sidney med man och tre barn. En dag hittar hon ett brev från sin man, där det står: Öppnas i händelse av min död. Den här historien vävs in i några andra karaktärers historier och det utvecklar sig till en tankeväckande roman. Hur väl känner vi egentligen våra närmaste? Hur länge måste vi sona för något vi gjorde som unga?

   

8. Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang
   Läste en hel del Lang som väldigt ung. Vi pratade om henne, jag och Helena Dahlgren, och jag bestämde mig för att läsa om henne. Jag valde hennes första. Minns faktiskt inte om jag läste just denna som barn, men jag kände igen hennes sätt att skriva, och framför allt kommer jag ju ihåg Puck – hennes käcka huvudperson! Puck besöker några vänner på deras sommarställe ute på en ö i Bergslagen. Gästerna är alla intellektuella akademiker och konstnärer. Men stämningen blir snabbt tryckt. Och så hittas en död kropp. Av Puck förstås. Det är charmigt, välskrivet och mumma för någon som jag som älskar pusseldeckare. Lang är också en mästare på att skapa stämning, och att använda naturen och naturkrafterna för att förstärka eller kontrastera det som händer. Det är suggestivt och dramatiskt. Hela tiden underhållande, med de rappa dialogerna, och de tidstypiska detaljerna. Särskilt karaktärernas kreationer är högst njutningsfullt att läsa om! Det här håller definitivt fortfarande och jag ska snarast läsa om fler Lang-deckare.

   

9. Bakom hennes ögon av Sarah Pinbourogh
   En krypande relationsthriller som tar en fullständigt oväntad vändning mot slutet – ja, faktiskt mot det övernaturliga hållet. Men fram tills dess är det mer av en psykologisk thriller. Ensamstående mamman Louise träffar en man i en bar. Det visar sig senare att det är hennes chef, och att han är gift. Hon lär ungefär samtidigt känna hans fru och dras in i deras äktenskap. Chefen och hans fru har olika versioner av relationen, frågan är vems version som är den rätta? Det blir väldigt spännande, det här är en riktig bladvändare. Och med en oväntad twist på slutet.

   

10. Krishandboken av Niklas Kämpargård
    Den här läste jag för att jag skulle ha ett samtal med författaren på scen under Bokmässan. Det är en mycket intressant bok. Mer som ett uppslagsverk att ha hemma, ifall krisen kommer. Det kan vara ett långvarigt strömavbrott, naturkatastrof eller i värsta fall krig. Dock bör man ha läst boken innan, för det är en hel del man borde förbereda i förväg. Man blir lite matt när man läser den, för man inser hur otroligt utsatta vi moderna människor är i händelser av kris. Och samhället förväntar sig ändå att vi ska klara oss 3 dagar upp till en vecka. Det kan ju bli så att vi inte har något val. Men även om man inte kan göra allt, ja, inte ens hälften av det som står i boken så lär man sig alltid något. Och vissa saker kan man faktiskt göra. Om krisen kommer är jag glad att jag har boken här hemma i min bokhylla!

    

11. Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell
    Jag hade en riktig Gardell-period under 90-talet, läste flera av hans böcker. Men, jag läste aldrig Torka aldrig tårar-serien, kanske för att jag redan hade sett den på tv och tyckte att det räckte (även om det förstås var en väldigt bra serie). Det var därför kul att återse Gardell. Och känslan är den samma. Han är en otroligt bra berättare. Här handlar det om honom själv och framför allt hans mamma. Det är hysteriskt roligt, berörande, sorgligt om vartannat. Gardell är bäst i detaljerna. Så pricksäkert.

    

12. Katharinakoden av Jørn Lier Horst
    Jag har läst flera böcker av Lier Horst. Och gillar hans lågmälda polis William Wisting, och hans dotter Line. Det här var nog hans bästa bok. Trots att det inte är ett särskilt spektakulärt brott eller särskilt mycket action, så är det ett enormt driv. Man är fast från sida ett, och vill bara läsa mer. Jag blir inte uttråkad en sekund. Och då är det som sagt inte särskilt hetsigt, dramatiskt skrivet, utan det lunkar på i lagom takt. Handlar om ett cold case-fall där Katharina försvann för 24 år sedan. På årsdagen har Wisting som vana att besöka Katharinas man. Han har aldrig riktigt kunna släppa fallet. Denna gång är dock mannen försvunnen.

Varför har mina böcker seglat upp på topplistan just nu? Snälla vänner, bekanta och läsare har sagt att det beror på att böckerna är bra. Jag blir väldigt glad över alla sådana kommentarer, men är tyvärr för luttrad för att helt tro på det. Det finns ju HUR många bra böcker som helst!

Faktum är att det inte räcker att skriva en bra bok för att hamna på topplistan. Det hjälper! Absolut! Eller, om jag ska hårdra det så skulle jag säga att det är en förutsättning. Boken måste vara bra. Men det räcker alltså inte. 

Folk måste upptäcka boken, den måste nå ut brett om den ska hamna på topplistorna. Och hur får man människor att upptäcka en bok – bland tusentals andra? Och som sagt – det finns många bra böcker som förtjänar att uppmärksammas!

Självklart kan det hjälpa att pumpa ut annonser, i tidningar, i tunnelbanan, på facebook och instagram. Men jag tror ändå det är svårt. Det är bara att gå till sig själv, vem lyssnar man på?

Jag har några författarvänner, några bokintresserade vänner, och ett antal duktiga bokbloggare/bokinstagrammare som jag litar på. De verkar veta vad de pratar om, de tipsar ofta om böcker som jag gillar och ja, kommer de med ett nytt tips så litar jag på det och blir sugen på att läsa boken.

Det gäller alltså att hitta ambassadörer. Sådana som andra bokälskande människor litar på. Och helst ska det vara ambassadörer som INTE har en personlig relation med mig. Nu är ju Sverige litet, och man lär fort känna folk som har gemensamma intressen som en själv. Men det är stor skillnad på om mina syrror eller bästa vänner rekommenderar mina böcker, än om en bokbloggare eller litteraturvetare jag aldrig har träffar irl skriver om dem (även om det känns som vissa av dessa nu har blivit mina vänner).

I somras avsatte jag tid till att gå igenom instagramkonton som skriver om böcker. Många följde jag redan (eftersom jag gillar att läsa och alltid själv letar efter bra tips på böcker). Jag valde ut några stycken, sådana som jag själv tyckte om, sådana som verkade ha ett genuint intresse för läsning och böcker, de behövde nödvändigtvis inte gilla just min typ av böcker. Bara de hade en äkta passion (man kan ju aldrig veta, men jag gick efter min egen känsla). Jag kontaktade mina utvalda och frågade om de hade lust att läsa min senaste thriller, Och blomstren dö, som precis kommit på pocket. I stort sett alla tackade ja, och så skickade jag min bok till dem. Jag krävde inte något tillbaka. Det kan man aldrig göra. Man får bara hoppas att de väljer att läsa den. Och har man tur så tycker de om den och skriver om den i sina kanaler. Det var faktiskt flera som verkligen verkade tycka om min bok, och som skrev mycket fint och initierat om historien. Det är förstås alltid roligt när någon uppmärksammar ens bok, och jag blev så glad varje gång jag hittade någon som lagt ut något om den.

Flera var väldigt positiva. Och det är just de jag ser som mina ambassadörer.

Det spelar ju ingen roll hur mycket jag står och skriker: LÄS MIN BOK! Ingen lyssnar på det. Det skulle inte jag heller göra. Men när de här, duktiga, passionerade bokälskarna skriver att de tycker om min bok så lyssnar deras läsare. Även om de inte har jättemånga följare, så har de ofta rätt målgrupp. Följare som är intresserade av att läsa och gärna vill ha boktips.

Här ser ni exempel på några av de senaste, och finaste, inläggen om min bok!

 

Jag har ingen aning om ifall det var det här som ledde till att mina böcker hamnade på topplistan. Men jag är övertygad om att det har med saken att göra.

Eller vad tror ni?

Det började i förrgår. Jag fick nästa glädjefnatt! En författarvän, Mariette Lindstein, uppmärksammade mig på att jag låg på tredje plats över mest sålda thrillers i Sverige! Med boken Och blomstren dö. Kunde inte tro mina ögon!

Mina böcker låg högt upp på listorna precis när böckerna var nya, men föll rätt snabbt. Det brukar vara så. Det kommer ju så otroligt många böcker. Nya hela tiden. Konkurrensen är ju stenhård. Men att ligga på tredje plats NU – utan att vara aktuell med något. Att boken liksom på egen hand lyckats segla sig upp.

Jag tänkte att det var en tillfällighet. Någon minut som det slumpade sig så att flera beställde just min bok, typ samtidigt. Men i går när jag var inne så låg boken på fjärde plats. Och när jag scrollade ner hittade jag min första bok, Den åttonde dödssynden, på plats 24! Den kom alltså 2015! Och var alltså (i går, jag har stor respekt för att det hela tiden rör sig på listorna) den thriller som sålde 24:e bäst i Sverige!

I dag gick jag också in och kollade på ren försäljning, alltså köp från bokhandlar och bibliotek. Och då låg min bok på plats 34 av ALLA pocketböcker i Sverige (deckare, fakta, biografier, feel good, skräck och så vidare).

Känner mig mycket glad och tacksam!

Många frågar mig varför jag inte skriver serier. Det går ju så bra för Camilla Läckberg, Sofie Sarenbrant, Anna Jansson, Marie Jungstedt, Viveca Sten, Emelie Schepp, Liza Marklund och så vidare och så vidare. Vad de alla har gemensamt är ju att de skriver deckarserier.

Jag tycker själv om att följa sådana serier. Då är det inte bara det mysterium som skildras i just den boken intressant, utan också vad som händer med huvudpersonen. Det finns en hjälte (eller antihjälte), en huvudperson, som man följer genom flera böcker. Under flera böcker hinner läsaren dessutom lära känna karaktärerna, och fästa sig vid dem. Och då vill man ju förstås veta hur det går för dem. Följa deras utveckling. Inte sällan slutar böckerna med en cliffhanger. Precis som i en tv-serie. Även om själva gåtan är löst är det mycket som kan hända med karaktärerna. Och det skapar förstås ett sug efter nästa bok. Och nästa.

Det finns många fördelar med att skriva serier.

Många tror att det är lättare. De säger: ”Då har du ju dina karaktärer och så är det bara att fortsätta.” Men riktigt så enkelt är det inte. Vad som krävs, om det ska bli en bra serie, är ju att det finns olika dramaturgiska kurvor, en huvudkurva för respektive bok, men också längre dramaturgiska kurvor som sträcker sig över flera böcker. Karaktärerna måste också vara så pass intressanta och komplexa att det går att fortsätta skriva om dem. I många fall blottas mer och mer av karaktärernas förflutna, tankar, problem. Det går inte att bränna allt i första boken. Kärleksrelationer går i krasch, bifigurer dör, barn växer upp, nya personer introduceras. Det kräver sin planering! Risken är att det inte finns fler stenar att lyfta på. Om man inte planerar och undviker att måla in sig i hörn.

Så lätt är det inte. Det ska ingen tro!

Men, jag har alltså valt att inte skriva serier. Inte just nu i alla fall. Och här är 7 anledningar till varför jag har valt att skriva så kallade stand alones:

1. Hotet finns nära, nära. Jag skriver i genren psykologisk thriller. Domestic noir, eller relationsthriller, som det också heter. Det betyder att hotet ofta finns i den absoluta närheten. Ofta jobbar man med rätt begränsat persongalleri och det psykologiska spelet mellan människor är mycket viktigt. Det gör att det blir svårt med serier. Offer och gärningsman står ju mycket nära varandra. Och det är svårt att trovärdigt upprepa det. Att det skulle finnas en massa hot alldeles i närheten av en hjälte. Ni förstår själva.
2. Det finns inga hjältar. Om jag hade en hjälte som skulle överleva/fortsätta bok efter bok, så skulle det ju förta en del av spänningen. Då vet läsaren att hjälten i alla fall alltid klarar sig! Det vill jag inte att man ska veta när man börjar läsa mina böcker.
3. Vem är god och vem är ond? Man ska heller inte veta vem som är god och vem som är ond. Och kanske är ingen varken god eller ond. Kanske är det som händer fleras fel – eller ingens fel. Jag gillar när det inte är svart eller vitt. När även huvudpersonen fattar fel beslut, begår fel handlingar.
4. Man kan inte lita på någon. Man ska inte ens kunna lita på berättaren/huvudpersonen. Eller den man upplever vara huvudpersonen. Se mitt förra inlägg om opålitliga huvudkaraktärer. Tänk dig Amy i Gone girl – det skulle vara omöjligt att skriva en uppföljning med henne.
5. Stängda dramer. Jag vill att mina böcker ska vara stängda dramer. Och med stängda menar jag att det finns en början, en mitt och ett slut. Något, en viss händelse, sätter igång en kedja av händelser – det är där det börjar. Karaktärerna reagerar på det som sker, och fler saker händer. Det blir en kedjereaktion, där karaktärerna måste fatta olika beslut. Inte alltid rätt beslut. Och det får konsekvenser.
6. Slutet behöver inte vara lyckligt. Händelserna påverkar karaktärerna och vad som händer härnäst. Och det leder till slut fram till en upplösning. Ofta oundviklig. Något ställs på sin spets. Sanningen kommer fram (i alla fall för läsaren), och det är inte säkert att det är en befrielse. Tänk er grekiska dramer!
7. Det finns en sens moral. Som i grekiska dramer leder händelserna och karaktärernas olika beslut till konsekvenser – i det som sker finns ofta en läxa. Här finns något att lära av. Men det är inte säkert att karaktärerna lär sig. Men läsaren förstår var det gick fel.

Finns det då några fördelar med att skriva stand alone? Ja, det kan det göra. Till exempel orkar inte alla börja på en ny serie. Det är som när man ser på tv. Ibland vill man se en film, ibland vill man se en serie. Ibland är det skönt att veta att det är en färdig historia man ska läsa. Att den faktiskt tar slut när boken är slut. Jag har också fått höra från min agent att det ibland kan vara en fördel när de ska försöka sälja rättigheterna till andra länder. Det är dyrt att köpa utländska rättigheter, ta in översättare, lansera en bok som landets publik inte har en relation till, från ett annat land. Då kan det vara en kostsam risk att köpa en hel serie. Bättre då att köpa en stand alone, och se om den boken och den författaren fungerar.

Hur som helst har jag inte valt att skriva stand alone av den anledningen, utan av de skäl jag angav här ovan. Kanske väljer jag att skriva en serie någon gång i framtiden. Vi får se. Just nu är jag mycket förtjust i det här formatet! Som jag känner hänger ihop med genren. Jag har svårt att se en relationsthriller som en serie. Eller kan ni?

Och jag har ändå valt att använda samma universum. Den uppmärksamma läsaren märker små blinkningar till Den åttonde dödssynden i Och blomstren dö. Och i min tredje thriller dyker några tidigare karaktärer upp igen. Men, man kan utan problem läsa varje bok för sig. Det finns fortfarande en början, en mitt och ett slut. Och det kan gå precis hur som helst för alla i boken.

Vad föredrar ni? Serier eller stand alone? Eller är det som för mig att det beror på vad man är sugen på för tillfället? 😉

Opålitliga huvudpersoner är ett vanligt och otroligt effektivt grepp i många relationsthriller. Jag fullkomligt älskar när man inte kan lita på huvudkaraktären! Det förhöjer spänningen rejält.

När jag 2010 började skriva på min första psykologiska thriller, Den åttonde dödssynden, ville jag ha en huvudperson som man var kluven till, jag ville dels att man högst motvilligt skulle sympatisera med henne, dels att man hela tiden skulle tvivla på henne. Jag var förstås influerad av en av mina husgudar Karin Alvtegen.

Att ha en opålitlig karaktär där du hela tiden måste ha med i beräkningen att vi bara ser dennes perspektiv, och att det perspektivet inte alls är det rätta gör att du som läsare tvingas leta mellan raderna efter ledtrådar. Tvingas söka efter sprickor, där ljuset eller sanningen, kommer in. Det kräver en uppmärksam läsare.

Många har frågat mig varför jag inte skriver serier. Det är svårt att skriva serier om du vill använda en opålitlig karaktär. Har du en hjälte (eller antihjälte) som ska fortsätta i nästa bok så måste du någonstans lita på denna. Du vet att hen alltid kommer att landa med fötterna först – överleva. Hur ska det annars gå i nästa bok?

Här har jag gjort en lista på några bra relationsthriller där man inte kan lita på karaktärerna:

Gone girl av Gillian Flynn
Förstås en riktig klassiker i genren. Här har vi två huvudpersoner som berättar historien om vartannat – vem av dem kan vi lita på? Kan vi lita på någon av dem?

Kvinnan på tåget av Paula Hawkins
Skulle nästan också kunna kallas en klassiker i den här genren. Här följer vi tre kvinnors perspektiv. Huvudpersonen är alkoholiserad och ljuger för sig själv, vilket vi snart inser. Så vad har egentligen hänt?

Kvinnan i fönstret av A J Finn
En av det senaste årets bästa relationsthriller, i mitt tycke. Mycket bra skriven, med en massa Hitchcock-referenser. Huvudpersonen Anna Fox har allvarliga problem, och frågan är om vi kan lita på henne och på det som händer?

Viskaren av Karin Fossum
Fossum skriver otroligt bra. Det här är ett nervigt, men rätt lågmält porträtt av en förvirrad kvinna som återberättar vad som hänt för kommissarie Sejer. Vad i hennes berättelse är sant? Och vad är inte sant?

Störst av allt av Malin Persson Giolito
Malins mästerverk som välförtjänt hyllats av både läsare och kritiker. Här är vi inne i huvudpersonen Majas huvud, och hur mycket kan vi egentligen lita på henne?

En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson
En familj. Tre personer, tre perspektiv, tre sanningar. Hur väl känner vi egentligen varandra? I tur och ordning får pappa, dotter och mamma berätta. Det är först när vi hört alla tre som vi möjligen förstår hela sanningen.

Bara du av Ninni Schulman
Flicka möter pojke och kärlek uppstår. Vi får följa händelserna ur hans perspektiv och ur hennes. Men vems historia är egentligen sann? Vem kan vi lita på?

Hon som vakar av Caroline Eriksson
Huvudpersonen Elena är en författare i kris som likt Anna Fox i Kvinnan i fönstret isolerat sig hemma. Genom fönstret intresserar hon sig för sina nya grannar. Men kan vi lita på hennes iakttagelser?

Mycket läsvärda alla åtta! Har ni tips på fler relationsthriller med opålitliga huvudpersoner?

Grattis Liza Marklund till Crimetime Specsavers Award – Hederspriset 2018!

’

Ett av alla mina roliga uppdrag är att ansvara över deckarpriset Crimetime Specsavers Award 2018.

Det är totalt fem priser: 1. Årets deckardebut, 2. Årets barndeckare, 3. Årets deckarförfattare – Läsarnas pris, 4. Årets hederspris och 5. Nordic Noir thriller of the year!

I går blev vi i de olika jurygrupperna helt klara. Nu har vi alla vinnare! Vilka det är kommer att avslöjas under Crimetime Göteborg på Bokmässan, på lördag klockan 16.15!

Men ett pris avslöjade vi redan i går: Årets hederspris: Liza Marklund.

Så här lyder juryns motivering:
”För nästan exakt 20 år sedan kom hon med sin första banbrytande deckare, Sprängaren, som i grunden har förändrat den svenska deckarscenen. Publiken tog raskt den kvinnliga antihjältinnan, kvällstidningsreportern Annika Bengtzon, till sina hjärtan. Hennes privatliv och de aktuella samhällsfrågor som skildrades var minst lika viktiga som själva kriminalgåtan. Stilen utmanade den rådande deckarnormen och fick många efterföljare. Liza Marklund är en av våra internationellt mest kritikerhyllade och framgångsrika författare och hennes betydelse för det svenska deckarundret utomlands kan inte underskattas. Med 15 romaner och en faktabok, sålda i 23 miljoner exemplar och utgivna på ett fyrtiotal språk, har hon banat väg för en rad framgångsrika och begåvade kvinnliga deckarförfattare.”

I denna jury satt jag och fem förläggare från de största förlagen i Sverige.

I går firade vi Frida Boisen och hennes nya bok Digital Passion – som jag varit redaktör för! Jag har aldrig varit redaktör för en bok, detta var första gången. MEN jag har ju varit redaktör typ halva mitt liv, så egentligen var det inte så svårt, det var bara lite längre textmassa! Så roligt i alla fall att få jobba med den här boken, med Frida och förlaget (Harper Collins nordic).

Här är lite bilder från festen i går! Och jag blev så otroligt rörd och tacksam över Fridas fina ord i tacket på boken!

Viveca Sten, jag, Camilla Sten och Johanna Rydgren, redaktionschef på Harper Collins. Viveca och Camilla är mor och dotter och skriver fantastiska böcker, både var för sig och tillsammans. Så inspirerande!

Isabel Adrian, Per Schlingman, Frida Boisen, Alex och Emma Norén (Emma är en gammal kollega till mig från Bonnier Magazines & Brands).

Frida, jag och Annika Kvist, min vän och exkollega från Bonnier Magazines & Brands, där hon är affärschef för Nya affärer.

Jag och Carina Nunstedt, förlagschef på Harper Collins, som jag haft förmånen att jobba med så många gånger, på alla möjliga jobb under åren.

Pernilla Ericson, superduktig deckarförfattare på Harper Collins (kan verkligen rekommendera hennes böcker!), jag och Carina.

Så här fint skrev Frida i tacket till mig – meningen fortsätter på sidan efter, men ni fattar nog!

I juli fick jag en ny agent – Grand agency, som ni kan läsa om här!

I går ringde min agent Jenni och berättade att de har lyckats sälja min första bok till Tjeckien! Hurra! Det betyder att Den åttonde dödssynden nu är såld till sju länder! Och snart kommer att finnas på åtta språk (svenska, danska, franska, ungerska, holländska, tjeckiska, tyska, isländska). Visst är det fantastiskt? Jag kan knappt tro att det är sant!

Är så glad över detta. Måste visa min lilla samling av mina egna böcker på andra språk:

Där det ligger två böcker så har jag visat både den inbundna och pocketboken/storpocketboken.

OM ni undrar vad en agent gör, så gjorde jag en intervju med vd på Grand Agency, Lena Stjernström. Läs här!