I går hände det otroliga. Jag skrev klart mitt andra manus! Hela historien finns på papper. Den sista meningen blev skriven. Och det symboliska ordet: SLUT!

När jag tog tjänstledigt från 1 februari planerade jag att jag behövde 5 månader på mig att skriva första utkastet. Sedan hade jag tänkt att bearbeta det under sommaren och skicka in i till förlaget i början av hösten. Men att ta bort heltidsjobbet från ekvationen gav mig mycket mer tid och energi än vad jag hade räknat med. Redan i februari gjorde jag en ny kalkyl där första utkastet skulle vara klart i maj, och så skulle jag ha hela juni på mig att bearbeta det.

Men! Inte heller den beräkningen visade sig stämma. Jag lyckades skriva klart boken på bara två månader! Så nu har jag lagt texten åt sidan för ett tag. Har ändå fullt upp med att jobba med Crimetime där jag i Sommar ska leda skrivarskolan med ett gäng duktiga författare.

Det känns helt otroligt att jag lyckades få klart ett utkast före april! Men, men. Det är bara ett utkast. Mycket återstår att göra. Om några dagar plockar jag upp manuset igen, och då ska jag läsa med stränga ögon, och sedan fila, slipa, förbättra, formulera om, rätta, redigera, stryka, skriva om.

Min plan nu är att ha ett andra utkast klart i mitten av maj. Och då ska kanske några testläsare få läsa och/eller så skickar jag det till förlaget. Vi får väl se om jag lyckas med den planen!

Knappt 400 000 tecken har jag nu.

Snart har två månader av fem passerat. Två månader då jag skrivit på heltid. Det har varit fantastiskt, men också svårt. Visst har jag lyckats skriva ungefär 10 000 tecken om dagen, som jag föresatt mig. Men jag hade inte räknat med all dödtid som går bort. Så är det inte riktigt när man jobbar. Ibland har det går flera timmar och jag har inte skrivit en rad. Då skäms jag. Men försöker sedan släppa den känslan. Så länge jag producerar cirka 10 000 tecken om dagen ska jag vara nöjd. Då går det framåt.

Och framåt har det verkligen gått. Står inför slutscenen nu. Om jag håller schemat har jag skrivit klart första utkastet nästa vecka. Och det är inte ens april än. Det trodde jag aldrig.

Sedan ska jag gå igenom manuset. Har kommit på så många nya saker allt eftersom jag har skrivit. Historien ska fördjupas, språket förfinas och rättas. Vissa karaktärer ska spetsas till. Sedan måste jag kontrollera: Hänger allt ihop? Har jag glömt någon lös tråd? Förstår man? Är jag för hemlig eller för förutsägbar? Är det över huvud taget spännande? Vill man läsa vidare?

Så många frågor. Ser fram emot den fasen!

Ps. Nu är manuset 357 000 tecken! Ds.

När jag skriver har jag ju ett rätt utförligt synopsis. Jag vet hur det börjar och ungefär hur det slutar. Och så vet jag de viktigaste vändpunkterna och hur varje person ska utvecklas.

Men trots det kan jag då och då inte komma vidare. Jag vet vart jag ska, men inte hur jag ska ta mig dit. Ibland vill jag inte skriva för att det känns som att jag missar något. Min väg framåt känns konstruerad och fel. Då tar jag ett långt bad, eller en lång promenad med hunden och funderar igenom vad som har hänt hittills i historien. Jag tänker på varje karaktär och vad just den går igenom just nu. Då händer ofta det magiska – figurerna talar till mig!

Jag inser att det jag först hade tänkt att skriva var alldeles för banalt, för tråkigt, eller inte hängde ihop med det som redan hänt. Istället kommer historien till mig. Och det blir alltid bättre.

Just nu håller jag på med sista delen i min uppföljare. I går fick jag en total blackout och kunde inte skriva en rad. Jag försökte skriva det jag hade tänkt, men det blev alldeles platt och det kändes inte rätt. Så jag la mig i badet. Låg där i över två timmar. Och när jag klev upp så hade historien tagit en dramatisk vändning i mitt huvud. Allt blev mörkare och hemskare. Ondare och mycket mer spännande. En av mina personer i boken gjorde något riktigt hemskt. Och nu har jag ingen aning om vad som ska hända härnäst. Det är plötsligt lika spännande för mig att skriva det som jag hoppas att det är för läsarna att läsa det.

I rask takt skrev jag efter badet över 21 000 tecken. Visserligen krävde det att jag raderade en hel del av det jag hade försökt pressa fram tidigare, men det gjorde verkligen ingenting. I dag fortsätter jag. Historien rinner fram ur fingrarna och jag är hela tiden på spänn, för jag vet inte exakt vad mina karaktärer kommer att säga eller göra.

Fortsättnings följer …

Ps. Fram tills i dag har jag skrivit totalt 334 000 tecken! Slutet är nära. Ds.

I dag fick jag ett mejl från min ungerska översättare Ildikó som berättade att min bok Den åttonde dödssynden kommer ut i Ungern redan i mitten av april! Det betyder att Ungern är först ut. Otroligt kul! Och så skickade hon en länk som visade det ungerska omslaget.

Näst på tur, vad jag vet, är Danmark – där kommer den ut i juni. Och sedan ska den komma ut i Holland någon gång i augusti/september. Frankrike och Tyskland vet jag inte när än.

Så flammade på nytt diskussionen om ordet hen upp i en av författargrupperna jag är med i. Debatten har kommit och gått, ofta slutar det med att admin stänger ner tråden och raderar hela inlägget. Så även denna gång. Därför skriver jag här vad jag tycker.

Jag kan verkligen inte förstå varför det är så kontroversiellt med ordet hen!

Vem som helst får använda vilka ord de vill, och undvika vilka ord de vill. Tycker man att ordet hen inte fungerar i sin bok, eller text, så behöver man inte använda det. Det finns inga påbud att vissa ord måste användas. Har full respekt för att några författare väljer att inte använda det.

Däremot har jag väldiga problem med människor som måste berätta hur mycket de avskyr ordet, ska påpeka att det betyder höna (ja, vi har massa ord på svenskan som betyder andra saker på andra språk) och särskilt de som säger att det är helt onödigt för att ”man är antingen han eller hon”.

Nej, så enkelt är det inte. Det finns faktiskt människor som av olika skäl inte vill eller känner sig bekväma med att kategorisera sig som han eller hon. Av respekt för de människorna bör man hålla sig ifrån att säga att ordet är 1. äckligt (som en kvinna skrev) eller 2. onödigt. 

Det lustiga är att det är samma personer som säger ”det är ju bara ett litet ord” eller att det är onödigt ofta är de som är livrädda för att någon skulle kalla dem för hen. ”Jag är en hon och vill absolut inte kallas för hen!” Ja, men då så – om du tycker att det är viktigt att bli kallad hon, kan du då inte förstå att en annan person tycker att det är viktigt att bli kallad hen?

Ingen skulle heller aldrig kalla någon vars könstillhörighet är känt för hen. Det finns ingen poäng med det. Hen används för de personer som inte definierar sig som han eller hon. Eller som ett helt vanligt enkelt praktiskt neutralt ord när vi inte vet om det är en han eller hon, eller när det inte spelar någon roll. Då ersätter det, det krångliga han/hon.

Jämför: 
Flicka, pojke, barn
Mamma, pappa, förälder
Hon, han, hen

Ibland när vi pratar allmänt om barn, vet vi inte om vi pratar om flickor eller pojkar. Därför har vi ordet barn, som betyder både pojkar och flickor (och som dessutom betyder lada på engelska). Likadant med ordet förälder. Ibland säger vi att vi ska informera alla föräldrar, och då menar vi mammor och pappor. Men det spelar inte så stor roll om det är mammor eller pappor, eller hur många av varje. Vi har ett neutralt ord för mammor/pappor = föräldrar. Likadant med hen. Alltså inga konstigheter!

Ett exempel: Vi behöver anlita en advokat, när vi har gjort det informerar vi hen om allt. Vi vet inte i dagsläget om advokaten kommer att vara en kvinna eller en man, det är inte särskilt viktigt. Tills vi fått tag i en, kan vi använda ordet hen.

Och så en sista grej: det kommer tusentals nya ord till svenskan varje år. 2015 skrevs 13 000 nya ord in i SAOL. Samtidigt försvinner tusentals ord. Det är alltså inte konstigt att nya uttryck och ord kommer till. Av dessa 13 000 ord är det bara ett (1) som stött på så mycket motstånd. Om det bara är ett litet ord, så undrar jag varför så många har så mycket emot det? Jag tror helt enkelt att det handlar om fördomar och fobier mot människor som är annorlunda. Det är ju inte sällan samma personer som tycker att det är viktigt att få använda kränkande n-ord (fast det är helt vedertaget att det är ett rasistiskt ord) som tycker att hen är fruktansvärt. Det handlar ofta om väldigt konservativa, inte sällan rasistiska och inte särskilt inkännande människor som är motståndare till ordet hen. Inte alla förstås.

Sammanfattningsvis: Använd det om du vill, gör det inte om du inte vill. Men det är respektlöst att säga att det är äckligt eller onödigt. Du skadar och kränker en grupp människor som definierar sig som hen.

Nu börjar påskveckan och på påsken ska man ju läsa deckare, i alla fall enligt norrmännen. Det var ju de som lanserade påskekrim!

Jag läser ju alla genrer, men mycket deckare och thrillers. Förstås. Så, jag tänkte ge er en liten lista på mina bästa påskekrim-tips! Och bara för att vara riktigt tydlig – för mig räcker det om boken faller in i spänningsgenren – det behöver inte vara en klassisk deckare!

Varsågoda! Här är 10 av mina favoriter (utan inbördes ordning):

1. Elizabeth Hand Generation Loss finns nu på svenska, skickligt översatt av Linda Skugge, och det är också hennes förlag, Constant reader som ger ut den här kultboken. Gillar du mörka, svåra figurer som Lisbeth Salander så kommer du älska den destruktiva och dysfunktionella karaktären Cass Neary! Hon är en före detta stor punkfotograf som får ett uppdrag i ödsliga Maine. Där händer det mystiska saker, människor försvinner och Cass dras in i mysteriet. Det är en smart, hemsk, mörk thriller med många populärkulturella referenser.

2. Caroline Kepnes Du – en skruvad, läskig och rolig seriemördar-kärlekshistoria om en man som blir besatt av en kvinna som kommer in i hans bokhandel. Han både uppvaktar henne och stalkar henne. Allt är skrivet utifrån hans perspektiv till henne och ibland blir man rädd för sig själv när man börjar se saker och ting från hans perspektiv. Otroligt skickligt och underhållande skrivet!

3. Frida Andersson Johanssons Dränkt – en nyskapande skräckthriller som blandar förortsvardag med nordisk mytologi. Människor drunknar, även på land. Unn har en komplicerad relation med sin mamma och dras så småningom in i de många mystiska saker som händer i Segeltorp. En bra och spännande historia och en välskriven bok. Imponerande debut!

4. Paula Hawkins Kvinnan på tåget – skriven i samma genre som min: domestic noir. Rachel är en tragisk figur med grava alkoholproblem som åker tåg till jobbet varje dag, trots att hon inte har kvar själva jobbet … under resan passerar hon lyckliga familjer i de fina stora villorna. Hon fascineras särskilt av ett par, som hon börjar fantisera om. Men så upptäcker hon att idyllen har sprickor och dras in i dramat på ett otäckt sätt. Detta är så skickligt och spännande. Man kan inte lägga den ifrån sig. Utmärkta karaktärer och otroligt väl utförd knepig historia.

5. Katarina Wennstams Skymningsflickan – tycker att det här är en av hennes bästa deckare. Viktigt ämne, utspelar sig till stor del på en skola i Nacka. Någon hotar skolan och polisen fruktar en skolmassaker. Senare hittas en elev mördad inne på skolans toalett. Otroligt spännande och berörande.

6. Mats Strandberg Färjan – det här är så skruvat och underhållande. Och blodigt! En vanlig finlandsfärja, med alla de figurer som kan finnas där, allt från den avdankade schlagerstjärnan som underhåller i kareokebaren till de fulla grabbgängen till de uppspelta väninnorna. Något riktigt ont finns på båten och allt spårar ur när de är mitt ute på havet. Bäst är de 12-åriga kusinerna!

7. Gillian Flynns Mörka platser – i mitt tycke hennes bästa bok. Älskar karaktären Libby Day som har ett fruktansvärt förflutet – som 7-åring såg hon sin mamma och sina systrar bli slaktade av brodern. I vuxen ålder är hon en knepigt typ utan några egentliga vänner. Hon tjänar pengar på att sälja saker från sitt barndomshem till fanatiska mordintresserade klubbar. Men var det verkligen han som gjorde det?

8. Donna Tartts klassiker Den hemliga historien – en helt fantastiskt, skrämmande och spännande thriller. Richard börjar på college och hamnar bland de dekadenta och intellektuella överklassbarnen. De sätter igång farliga lekar som till slut spårar ur. En av de absolut bästa böckerna jag har läst.

9. John Ajvide Lindqvist Låt den rätte komma in – har man inte läst den här än, måste man göra det. Om vänskap, ensamhet och vampyrer i Blackeberg. Helt fantastisk!

10. Tove Alsterdals Låt mig ta din hand – en svensk författare som borde få mycket mer uppmärksamhet. Hon är otroligt skicklig! Charlie tar livet av sig under mystiska omständigheter. Hennes syster Helene undersöker självmordet och börjar inse att det handlar om deras mamma som flydde med en radikal argentinsk flykting. I Buenos Aires rullas det mörka förflutna upp.

Vilka är era bästa spänningsromaner, thrillers eller deckare? 

Skrivandet av det här manuset har gått otroligt snabbt. Jag har på bara knappt två månader skrivit i stort sett hela första utkastet. Det beror ju förstås till stor del på att jag för första gången i mitt liv skriver på heltid, men ändå! Jag trodde verkligen inte att det skulle gå så fort.

Här måste jag pausa, och skriva en ordentlig brasklapp: Att jag har skrivit nästan hela boken betyder inte att den är nästan färdig. Jag har skrivit rätt skissartat och jag vet att jag kommer att behöva bearbeta och redigera texten ett antal gånger.

Men ändå! Större delen av historien är klar.

Och nu är jag då vid slutet. Slutscenerna, då allt ska knytas ihop. Jag vet egentligen vad som ska hända, men ändå är det något som säger stopp.

Under tre dagar har jag inte kommit framåt i min historia alls. I fredags började jag istället från början och skrev om stora delar. Det är som att min hjärna, mina fingrar vägrar ta i de där slutscenerna. Jag kommer ihåg att det var samma motstånd förra gången. Slutet var absolut värst.

Jag har funderat mycket på varför det är så svårt att slutföra. För det första är det svårt med slutet. Så många trådar som måste knytas ihop. För det andra känner man kravet att spänningen måste accelerera. Slutet innebär ju ett naturligt crescendo. Ett klimax. Och det kräver en hel del av författaren. Alla som är vana läsare vet ju hur otroligt irriterande det är med en bok som börjar så bra, lovar så mycket, men som sedan inte håller hela vägen. Ofta är en bok superspännande fram till slutet. Och sedan kan slutet blir lite av ett ”jaha” – blev det inte mer än så? Ett sorts antiklimax. Som författare vill man så mycket med en bok, så länge boken håller på kan vad som helst hända, det kan bli hur bra (eller dåligt) som helst! Men när man skriver slutet stänger man på sätt och vis projektet.

Jag tror att det är det som skrämmer mig. Och jag vet att jag inte är ensam. Många skrivande människor har svårt att slutföra. Det är lättare att hitta på en bra idé, lättare att skriva en spännande början. Men att få ihop allt och slutföra – det är det svåra!

I några dagar till ska jag tillåta mig själv att gå igenom det jag redan har skrivit, för att ladda för slutet. Men senast nästa vecka måste jag ta mig an det. Och håller jag min skrivplan (med 10 000 tecken om dagen) så borde jag ha ett färdigt utkast av hela historien till slut i början/mitten av april.

Det visar den här intervjun med duktiga Hanna E Lindberg på bloggen Läsa & Lyssna.

Hanna släppte sin debutroman Sthlm Confidential på ett litet förlag som heter Orda 2014. Hon fick göra det mesta av införsäljningen till bokhandlare och marknadsföringen själv. Det här visar hur otroligt mycket författarens insats spelar roll. Jag är otroligt imponerad av hur hängiven hon har varit. Och är så glad att det har lönat sig. Hon hittade en agent och är nu såld till en massa länder. Och så har hon blivit upplockad av Norstedts (mitt förlag) och fått kontrakt på två uppföljare! Stort grattis!

Hanna och jag jobbar på samma tidningsförlag (Bonnier tidskrifter), men har faktiskt aldrig träffats live. Men det ska vi snart rätta till!

Jag tycker att alla som drömmer om att bli författare ska läsa den här intervjun, och se hur mycket mer som ingår i jobbet som författare, än att bara skriva! Det räcker inte att skriva en bra bok. Konkurrensen är mördande och det gäller att nå ut och hitta läsare.

Det är ju alltid roligt att höra den meningen. Jag är förstås otroligt tacksam för varje person som har läst! I går, vid en släktsammankomst, hörde jag det flera gånger.

Men jag har funderat mycket på den meningen. För jag har aldrig kommit på vad jag ska svara. Ofta säger jag något meningslöst som ”åh, vad kul” eller ”roligt att höra” eller ”hm, spännande”. En sak jag ALDRIG svarar är: ”Vad tyckte du?”

Det törs jag inte. Jag är rädd att göra den andre personen obekväm. För tänk om den tyckte att boken var usel? Jag tror att jag skyddar mig själv också. Jag vill liksom inte höra, mellan raderna, att personen tyckte boken var dålig. Så jag släpper ämnet väldigt snabbt. Börjar prata om annat.

Egentligen gäller detta bara när det handlar om människor jag känner. För det är bara vänner och släktingar som säger så. Kanske är det så att de tycker att det är lite jobbigt, precis som jag? De kanske inte heller riktigt vet vad de ska säga. Ska de vara översvallande? Kritiska? Neutrala? Brutalärliga? Recensera boken? Komma med konstruktiv kritik?

Det är precis tvärtom när det är okända som berättar för mig att de har läst boken. Då får jag alltid ett omdöme. De säger aldrig bara ”jag har läst boken”.

Vad ska jag egentligen svara nästan gång någon säger ”Jag har läst boken”?

Ett ämne som intresserar de allra flesta skrivande människor är refuseringar! Icke-skrivande människor blir ofta förvånade när jag berättar att jag har blivit refuserad. Skrivande människor blir det inte. För de vet att de allra, allra flesta författare någon gång har blivit refuserad. De flesta mer än en gång, vissa otroligt många gånger.

Att blir refuserad hör till!

Därför tänkte jag nu (igen, för jag har skrivit om det förr) ta upp min egen refuseringshistoria, samt lite allmänt om refuseringar. Jag hoppas att du som läser ska få hopp! I stort sett varenda stor författare har någon gång blivit refuserad. De som har blivit författare, är de som inte gav upp när de fick sina refuseringar.

Första utkastet av Den åttonde dödssynden blev klar redan sommaren 2012. Samma höst skickade jag in den till 6–7 förlag. Alla tackade nej. Dock fick jag från nästan allihopa väldigt fina och utförliga lektörsutlåtanden.

Självklart svider det när man får nej, men jag har läst på så pass mycket, pratat med många i branschen och vet hur otroligt få som får ja, så jag var inte särskilt knäckt. En av mina författarvänner förklarade på ett tidigt stadium att man ska vara djupt tacksam om man får ett lektörsutlåtande (istället för ett standardiserat tack, men nej tack). Hon sa att det kan ses som förlagets första utsträckta hand, det är inte ett nej, utan början på en kommunikation. Hon sa också att många förlag vill se vad den aspirerande författaren gör med den där feedbacken. Det säger ju något om en person hur den hanterar konstruktiv kritik. Det kanske inte är lika lockande att jobba med en författare som tycker att varje bokstav och kommatecken i sitt manus är absolut nödvändigt, och att ingenting får ändras (jo, det finns genier som säkert kan skriva den perfekta boken från början, men de är försvinnande få. Jag skulle ändå uppskatta att 99% av alla manus behöver redigering).

Jag fick som sagt nej, men bra feedback, från cirka 6–7 förlag. Med min väns ord i öronen tackade jag så hemskt mycket för att de tagit sig tid att läsa och för den konstruktiva kritiken. Sommaren 2013 bearbetade jag om manuset utifrån det jag tyckte kändes relevant i förlagens kritik (man behöver absolut inte ändra något som inte känns bra). Hösten 2013 skickade jag in det omarbetade manuset. Hela hösten hann gå, men till slut svarade Norstedts (som tackade nej i första vändan) ja.

För en tid sedan läste jag i tidningen Skriva om hur många manus förlagen får. Jag minns att Norstedts då svarade att de får ungefär 2000 manus om året. Av dessa får 20 utförliga lektörsutlåtanden och 4 av dem blir utgivna. Det såg ungefär likadant ut på de andra förlagen. Så med det i bakhuvudet kände jag mig väldigt nöjd med mina många fina lektörsutlåtanden, även om det var refuseringar.

Så tänkte jag avsluta det här inlägget med lite uppmuntran! Det här är en lista på framgångsrika författare som har blivit refuserade – som jag har hämtat från Elisabet Norins handbok: Tre enkla regler finns inte – en romanskola (Isaberg förlag):

Astrid Lindgrens manus till debuten Pippi Långstrump blev refuserad av Bonniers.

Johan Ajvide Lindqvists succéroman Låt den rätta komma in blev refuserad sex gånger innan Ordfront sa ja.

JK Rowlings Harry Potter blev refuserad av mellan nio och femton förlag…

Stephen King fick ihop 84 refuseringsbrev innan en tidning köpte en novell av honom (läs om det i hans fantastiska Att skriva)!

Fler som blev refuserade: Agatha Christie, George Orwell (Animal Farm), Zadie Smith (Vita tänder), James Joyces (Dubliners), Fredrik Forsyths (Schakalen).

Även de största har blivit refuserade!