Äntligen var det dags för Dagen P – som i pocket. Nu finns min bok Den åttonde dödssynden äntligen i pocket.

Den här bilden la en Akademibokhandel-butik ut i morse på Facebook – tycker att min lilla bok ser så fin ut där bland de andra pocketnyheterna!

Jag har pratat med många författare om inbunden vs pocket. Inbundna böcker är ju svåra att sälja – det är inte så många som går och köper inbundna romaner (förståeligt, pocket är mycket billigare och lättare att bära med sig). Det är med pocketen det verkligen börjar, har många sagt. En författare sa att pocketen når mellan 5 och 10 fler än den inbundna. En helt ny publik med andra ord!

Det ska bli så spännande och intressant att se om min bok nu får vingar, lyfter och når ut den till breda massan. Jag håller tummarna!

Inför pocketsläppet av Den åttonde dödssynden har jag delat andras ord om boken på min författarsida på Facebook.

Att bara skriva att jag har en författarsida på Facebook känns lite märkligt 😉 Men det har jag sedan ett tag tillbaka. Insåg att jag skrev lite för mycket om min bok och mitt skrivande på min privata, och kände att jag ville kunna gå all in någonstans – där följarna faktiskt förstår att jag gör det. Dessutom hade jag börjat få en hel del vänförfrågningar från människor jag inte kände. I början släppte jag in alla, men så började jag tänka att det kanske inte var så smart. Om de nu är läsare, kanske de inte är intresserade av mitt privatliv … Så nu försöker jag dela upp det lite. Visserligen skriver jag fortfarande ibland om skrivandet och boken även på min privata sida – det är ju en stor del av mitt liv, men skriver desto mer på författarsidan.

Ja, ja, nu var det inte det jag skulle skriva om här egentligen. Insåg att det ju inte spelar någon som helst roll vad JAG tycker om min bok. Det är ju vad ANDRA tycker som spelar roll.

Hittills har jag hunnit med tre texter om boken, på tre dagar.

1. Jag började med min vän Niklas Sesslers ord. De betydde så mycket när han skrev dem. För han läste långt innan boken kom ut, och då hade jag ju ingen aning om vad läsarna skulle tycka. Förstås. Han är en vän! Men ändå!

2. Den andra är Bokhoras recension. Dels för att den var så bra, dels för att Bokhora är en så bra och inflytelserik boksajt. Bland bokbloggare har den ju en stark status. Blev så klart oerhört glad över bland annat de här orden:

”Rebecka Edgren Aldén har skrivit en riktigt fin spänningsroman, med bra intrig och snygga nutidsmarkörer. Jag sträckläste denna lilla pärla häromveckan och avslutade mycket nöjd.”

Här är hela recensionen!

3. Tredje är en text om psykologiska thrillers och krackelerade fasader som duktiga Helena Dahlgren har skrivit. Otroligt initierat och intressant! Och fina ord om Den åttonde dödssynden, bland annat det här:

”Jag tyckte om båda, men vill särskilt lyfta fram Edgren Aldéns skildring av känslomässigt kaos och livslögner under perfekt (”perfekt”) samtidsyta. ”Skriet från kärnfamiljen” goes ”Gone Girl” i villaidyllen, typ. Något i tonen, vardaglig med en anstrykning av underliggande hot, känslan av att allt när som helst kan kollapsa, att alla ska genomskåda en som den bluff man är, högg till. Igenkänning? Ja.”

Här kan du läsa hela inlägget.

Så äntligen fick jag hålla pocketen i min hand! Titta vad fin den blev:

18 maj finns Den åttonde dödssynden på pocket att köpa i butik (och förstås på nätet)!

Ett av de största ögonblicken i en skrivande människas liv är då man blir antagen av ett förlag. Självklart kan man välja att ge ut själv. Men de allra, allra flesta drömmer ändå om att passera det trånga nålsögat och bli antagen av ett förlag.

Det är för det första en viss kvalitetsstämpel. För det andra är det mycket enklare för dig som författare om du har ett förlag i ryggen. De hjälper dig med allt från redaktörande, redigering, korrektur, marknadsföring, försäljning, omslag, ser till att den finns i både fysiska bokhandlar och på nätbokhandlarna. Här har jag tidigare skrivit om skillnaden mellan att bli utgiven och att ge ut själv.

Det är många som undrar hur det går till när man blir antagen. Det är förstås olika för olika författare och förlag. Om vi börjar med att konstatera att det handlar om några promille av alla inskickade manus som blir antagna. Mitt förlag Norstedts får ungefär 2000 inskickade manus per år, och av dem blir 3–4 antagna. Då är förstås inte redan etablerade författare medräknade. När ett förlag antar en bok så ser de inte bara till just den boken. Mitt förlag var tydliga med att de antog mig som författare. De räknade inte med att första boken skulle vara bärande. Det kan ofta ta några böcker innan en författare hittar sin publik, blir läst, och i förlängningen blir lönsam för förlaget (och för författaren själv).

Jag skrev klart Den åttonde dödssynden i den första versionen hösten 2012 och skickade då in till 6–7 förlag. Det tog flera månader, och sedan fick jag nej. Från alla! Dock fick jag positiva lektörsutlåtanden från flera, där de uppmuntrade mig att bearbeta vidare och skicka in igen. Exakt det gjorde jag. Det tog ett år till (jag jobbade ju heltid, och skrev bara på semestrar). Hösten 2013 skickade jag in igen. Då tog det ända fram till dagen innan julafton då jag i ett mejl fick det glädjande beskedet att Norstedts ville ge ut min bok.

Julen 2013 alltså! Sedan tog det 1,5 år innan boken var ute. Den släpptes i slutet av juli 2015. Det gäller att ha tålamod när man skriver.

I går skickade jag mitt första utkast till fyra testläsare. De ska försöka läsa nu över helgen. Det är nära och kära, men ändå känns det läskigt. Jag har ju egentligen bara gått igenom manuset två gånger själv. Så det är verkligen ett utkast. Jag kommer att vara spänd hela helgen!

Det jag vill veta av testläsarna är:

Fungerar historien? Vill man läsa vidare? Fungerar karaktärerna – är de intressanta? Bryr man sig om dem? Är det spännande? Håller historien ihop? Är jag övertydlig eller för hemlig? Upprepar jag mig? Alltså har jag gett samma ledtrådar flera gånger? Har jag förklarat historien för mycket? Eller, har jag förklarat för lite? Är det några uttryck jag använder för mycket/ofta (säkerligen!)

Vad som inte är lika viktigt just nu: Stavfel, syftningsfel, ordval. Små redigeringssaker alltså. Självklart är det viktigt senare, på slutet. Men nu är det fortfarande ett utkast, ett råmanus. Det kommer säkert skrivas om i stora delar flera gånger till, innan det når finslipandet.

Det ska verkligen bli spännande att höra vad de tycker! Nervöst.

Det är helt otroligt! Jag skrev ju klart första utkastet av min andra bok i mars. Sedan dess har jag gått igenom, redigerat, skrivit om, bearbetat, strukit, lagt till, flyttat. I går eftermiddag blev jag klar med det jag kallar första redigeringen. Det är långt kvar. En bok kräver flera genomarbetningar. Men ändå!

Nu ska jag skicka boken till fyra personer som ska få agera testläsare. Det är alltid superläskigt. Jag vet ju att boken kommer att bli bättre, kommer att förändras. Men för att nå dit måste någon utomstående läsa. I dag skickar jag. De har lovat att läsa under Kristi Himmelsfärdshelgen. Och sedan, när jag har fått deras kommentarer och bearbetat lite till så är det dags att skicka till förlaget.

Och när förlaget har läst räknar jag med ytterligare några bearbetningar. En bok kan i princip redigeras hur många gånger som helst. Det måste man räkna med som författare.

Håll nu tummarna för att mina testläsare gillar det de läser i helgen!

Att vara författare är ett ensamt jobb. Tänk er själva. Det är många, långa timmar ensam framför datorn. Historien utspelar sig i ditt eget huvud, och du ska på egen hand försöka få ner den. Och som jag tidigare har poängterat – det är det som är det svåra! Att få ner den där historien. Berätta den så att du gör den rättvisa.

Det du sedan suttit med i timmar, dagar, veckor, månader, ja, år, ska sedan bedömas av andra. Av förlaget, av förläggaren, av redaktören, av kritiker, av bokbloggare, och viktigast av allt – av läsare. Det är ett ganska ensamt och utsatt jobb.

Just därför är det så otroligt viktigt med författarvänner. Jag har ett gäng och jag är så otroligt tacksam över dem. I morse träffade jag min vän Katarina Wennstam. Vi bor nära varandra i Nacka och ibland tar vi en morgonpromenad för att sedan dricka kaffe hos varandra. Jag blir alltid så peppad  när jag har träffat henne. Hon är en otroligt skicklig författare, och en klok person. Långt innan jag lärde känna henne beundrade jag henne för hennes böcker. Bilderna är från vår härliga morgon tillsammans, med min hund Charlie.

Det finns andra författarvänner som också betyder enormt mycket, jag tänker inte räkna upp de alla, men vill nämna Sofie Sarenbrant. Hon och jag har hjälpt och stöttat varandra ända sedan första början. Det har varit så kul att följa hennes fantastiska författarresa! (På bilden är vi på Fred Forsells releasefest för hans otroligt roliga krönikesamling Efter tio år på kvinnotidning vet man … tillsammans med författaren Anna Laestadius Larsson)

Sedan har jag ett gäng författarkompisar som jag äter middag med regelbundet. Vi är 8 stycken och kallar oss för Författarna kring runda bordet (vid sitter alltid vid samma runda bord på en restaurang i Gamla stan). På bilden ser ni oss: jag, Camilla Davidsson, Eva Swedenmark, Anna Lönnqvist, Kristin Emilsson, Eva Rydinger Janson, Annika Estassy Lovén och Frida Andersson Johansson.

Sedan stöter man ju på en hel del andra författare på olika releaser och Bokmässan och förlagsfester. Många är väldigt trevliga. Klart att det finns en viss konkurrens ibland. Det märker man. Men sedan finns det vissa som bara är helt fantastiska och så otroligt generösa. Anna Jansson är en sådan. Hon är ju otroligt skicklig och framgångsrik, och har gett ut så många böcker. Ändå är hon ödmjuk, snäll, trevlig, stöttande. Är det någon författare jag skulle vilja uppfattas som så är det hon. Här nedan är en bild på mig och Anna Jansson, när jag lärde känna henne på Bokmässan. Jag kan inte tänka mig någon jag hellre står i montern med än hon!

Jag tror att det är superviktigt att ha några nära författarvänner. Det är en hård bransch och få utanför förstår den. Då är det otroligt skönt att få prata av sig med någon som vet vad man pratar om.

I går var jag ju med på scen på årets Pocketparty på Sturecompaniet i Stockholm. Det var jättekul att få vara med! Nervöst förstås, eftersom det var 250 gäster och de andra talarna var riktigt stora författare. Vi skulle gå upp fem minuter var och göra varsin pocketspaning. Jag var sist efter giganterna Viveca Sten, Augustin Erba, Jan Guillou, Mats Strandberg, Joakim Zander, Denise Rudberg – och precis före den vana spanaren (från Spanarna i radio) Helena von Zwiegbergk … Ja, så ni fattar att det var lite nerver inblandade 😉

Men det gick bra! Jag gjorde tre snabba spaningar (här får ni en snabbversion):

1. genreöverskridande – att fler och fler författare vågar skriva i olika genrer, och att även läsarna oftare byter genre, vilket man ser framför allt på pockettopplistan där man nu kan hitta alla möjliga böcker, inte bara deckare! Till exempel är det jättekul att en bok som De förklädda kvinnorna i Kabul ligger på 10-i-topp-listan! Själv gillar jag det genreöverskridandet. Minns när jag började skriva att jag fick höra att det var viktigt att man noga valde genre, för sedan var man tvungen att hålla sig till den. Men i dag ser vi ju hur författare gladeligen hoppar mellan barn-, ungdoms- och vuxenlitteratur. Liksom mellan deckare, chick-lit, romaner, skräck och så vidare. Inspirerande och kreativt!

2. Att, äntligen, det verkar som att fler män läser kvinnliga författare. Tidigare har det varit en sanning att män läser män och kvinnor läser både män och kvinnor. Men nu har jag fått det bekräftat att många män köper kvinnliga författare. Till exempel är det massor av män som gillar Jojo Moyes (berättade en som jobbar på Pocketshop!). Och jag tror att vi kan tacka barn- och ungdomslitteraturen (och -filmen) för detta! När jag var liten var alla huvudpersoner i böcker och filmer pojkar, nästan. Och när jag läste litteraturvetenskap, just med inriktning på barn- och ungdomslitteratur fanns det forskning som visade att pojkar läser böcker med pojkar i huvudrollen, medan flickor kan läsa böcker med både pojkar och flickor i huvudrollen. JK Rowlings har berättat att det var därför hon valde att skriva om en pojke (Harry Potter) och också därför hon valde att ge ut den under ett könsneutralt författarnamn – för att nå fler. Men de senaste 5–10 åren har vi sett massor av kvinnliga hjältar både på film och i böcker (Hungerspelen, Cirkeln, Frost och så vidare). De verkar funka på båda könen. Och det verkar smitta till vuxenlitteraturen också! Jättekul!

3. Min sista spaning var egentligen en önskan – jag vill se pocket även för barn! Varför finns det inte pocketböcker för barn? Mina tre barn läser mycket, särskilt den yngsta. Visst kan man låna på biblioteket, men hon är ju som jag att hon vill ha böckerna! Hon har 90 kronor i månadspeng. Om även barnböcker så småningom kom på pocket så lovar jag att hon skulle gå och köpa en bok i månaden! Vore inte det bra för läsfrämjandet?

Tack alla som kom och lyssnade, och tack alla som kom fram och sa snälla saker efteråt!

I kväll är det Pocketparty på Sturecompaniet i Stockholm. Jag vet inte exakt vad det innebär, för jag har aldrig varit med. Men jag ska i alla fall vara med på scen och spana lite på pocketböcker tillsammans med några andra författare. Inte vilka författare som helst, utan riktigt stora namn som Viveca Sten, Helena von Zweigbergk, Denise Rudberg, Jan Guillou, Mats Strandberg, Augustin Erba, Joakim Zander och så lilla jag! Superkul! Lär bli rätt nervös, men det brukar gå över när jag väl sitter där! Önska mig lycka till!

Många skrivande människor är nyfikna på skrivarkurser. Jag går just nu min femte. Den är liksom de tidigare på kvällstid, varannan vecka cirka 3 timmar. Till varje gång får man lämna in cirka 20 sidor, som alla i kursen läser (och man läser förstås de andras texter). Lärare denna gång är den legendariske Sören Bondeson. Jag har länge varit nyfiken på honom och hans kurser, eftersom han har ett fantastiskt trackreckord. Han har hjälpt många, många författare. Jens Lapidius, Camilla Läckberg, Åsa Larsson, Hanna Lindberg, Mikaela Bley, Denise Rudberg och många, många fler.

Det är en riktigt bra kurs! Och Sören är väldigt bra. Lugn och sansad och uppmuntrande. Men det jag tycker är bäst med kursen är de andra deltagarna. Just i den här kursen är det extra roligt för att alla har kommit så långt. Det är några som tidigare är publicerade, eller har gett ut böcker själv. Alla har kommit långt med sina manus. För är det något jag har lärt mig under alla kurser jag har gått så är det att det är STOR skillnad på att skriva några sidor, jämfört med att skriva ett helt manus. Det här är femte kursen jag går, så jag har rätt mycket erfarenhet och har mött många kursdeltagare. Många, många av de jag har mött har varit duktiga på att skriva. Det har varit färre som har varit duktiga på att verkligen slutföra ett helt manus. För det är det som är det absolut svåraste. Jag har läst enstaka sidor som har varit briljanta, men det har varit långt ifrån en bok. 1–3 sidor gör ingen roman. Det krävs 200–250 sidor för att få ihop en roman! Och det är också stor skillnad på att ge feedback på en bra text på en sida, eller att ge feedback på 20 sidor som ingår i ett större bygge på kanske 250. I den kurs jag går nu har alla kommit så pass långt att man inte behöver prata om exakt ordval eller haka upp sig på någon liten felstavning eller felformulering. Det handlar framför allt om större frågor – hänger det ihop, är det trovärdigt (inom sin genre), finns det en framåtrörelse, är det bra gestaltat, är scenen intressant, hur fungerar sidohistorierna, kan man göra mer med karaktärerna, utveckla tematiken? Ja, den typen av frågor.

Och jag älskar att diskutera sånt här!

Jag vet att det finns en viss skepsis mot skrivarkurser. Det finns de som tror att de som går sådana blir likriktade. Att det dödar det egna språket, den egna stilen. Men nej, för mig har det varit precis tvärtom! Man förädlar! Man utvecklar sin egen stil. Man förbättrar och får fram det som är unikt med just dig som författare. Hantverket är tillräckligt svårt som det är. Det finns inga genvägar, enkla formler, enkla regler. Att skriva är jättesvårt! Att skriva bra är ännu svårare! Jag har haft otrolig stor nytta av alla skrivarkurser jag har gått. Och framför allt har jag träffat så många trevliga, spännande, intressanta människor.

Om du vill läsa mer om skrivarkurser, och mina erfarenheter av skrivarkurser så har jag skrivit om det tidigare – HÄR!