I vår har jag missat alla releasefester. Känns så tråkigt. Så när det var dags för Erika Scott att fira sin Vi ses i Disneyland tidigare i veckan bestämde jag mig för att gå förbi, trots att jag egentligen inte hann. Jag var inte där länge. Men jag är så glad att jag gick!

Så kul att fira Erika och hennes fina bok – ja, jag har läst den nu och den är väldigt fin. Bra språk, driven, modig, osentimental men ändå berörande. Och jag hade ju fått ett väldigt fint tack i boken, varför kan ni läsa om här.

Sedan var det ju kul att träffa alla andra (typ 100) som var på plats. Många gamla vänner och kollegor var där. Superkul!

Här är tre gamla kollegor och vänner: Ann Fredlund, Anna Laestadius Larsson och Terri Herrera Eriksson. Och så får jag passa på att säga grattis till Anna, för det var bara några dagar sedan hon hade release för sin nya bokm Hilma: en roman om gåtan Hilma af Klint. Grattis!

Här hittade jag annat gäng gamla kollegor och bekanta. Mia Källberg, Lena Tallberg, Caroline Geijer, Jonna Olsson och Mikael Zackrisson.

Tack Erika för väldigt trevlig releasefest!

Ett ämne jag har varit inne på tidigare är hur jag alltid har vägrat se på mig själv som en talang. Eller ett geni. Eller någon som ”bara har det”.

Så är det nämligen inte.

Att jag lyckats skriva en bok handlar till 90% om hårt arbete. Visst, jag kan skriva. Jag är journalist. Men jag har mött så många skrivande människor som är tusen gånger bättre än jag på att skriva. Det är inte det som är grejen. Det är att GÖRA. Och det är där min styrka ligger. Att GÖRA. Att fortsätta, år ut och år in. Varje ledig stund, varje semesterdag. Varje söndag. Jag fortsätter skriva, även om jag är trött, inte har någon inspiration, allt blir skit, jag inte hittar orden.

Många jag möter tror att jag måste ha något speciellt. Att de aldrig skulle klara det, för att de inte kan skriva, inte har tillräckligt bra fantasi, inte skulle kunna komma på en historia och så vidare. Men jag tror att de har fel. De flesta har säkert allt det där. Det de saknar är den riktiga drivkraften, galenskapen som krävs för att faktiskt skriva och slutföra en bok.

För länge sedan läste jag att bara 10% av ett författarskap är talang, och 90% är hårt arbete. Det kändes så trösterikt att läsa det. Jag har alltid drömt om att skriva, bli författare. Men jag har alltid vetat att jag inte är någon naturbegåvning. Ingen som bara har det, som bara låter det flöda ur fingrarna. Men om det framför allt handlar om hårt arbete, så insåg jag att jag hade en chans. För är det något jag är riktigt, riktigt bra på så är det hårt arbete. Där knäcker jag de flesta.

Så det var så jag gjorde. Slet. Jag har lagt ner extremt mycket tid. Jag har offrat en massa (vila, sömn, slötid, fester, tv, vänner, semestrar, soliga dagar, tid med min familj … ja, så är det).

Det krävs ju ett visst mått av galenskap. Och ja, jag är övertygad om att jag förmodligen inte är riktigt klok. Rent av galen.

Som sagt, mer mani än geni. Det är jag det.

I morse klockan 5.00 ringde klockan. Jag gick upp för att hinna göra de absolut sista ändringarna i mitt manus till Och blomstren dö (hade kroknat vid datorn runt 23.30 kvällen innan). Vid 7.00 skickade jag in det – och nu finns ingen återvändo. Boken är på väg till tryckeriet. Sedan var det bara att åka till jobbet för en fullmatad jobbdag. Efter 2 timmars träning med mina gymnaster och en sen middag var det sedan dags att plocka fram datorn igen. Hela schemat för skrivarskolan på Crimetime i år skulle in, så det blev ett antal timmars jobb framför datorn – i kväll igen.

Tyvärr gjorde det (och gymnastikträningen – vi tävlar på fredag, så kunde inte hoppa över) att jag missade min vän Sofie Sarenbrants releasefest för hennes åttonde thriller, Bakom din rygg. Så synd. För är det någon författarvän jag verkligen beundrar och uppskattar så är det Sofie. Var med på förra i alla fall (här är bilder från den).

Sofie och jag lärde känna varandra redan 2001 på Expressen och har hållit kontakten sedan dess. Vi har både jobbat ihop och stöttat varandra i våra författardrömmar. Hon förverkligade dock sin långt före mig. Hon har haft fantastiska framgångar, men så är hon otroligt driven och duktig också. Är det någon jag unnar alla framgångar så är det hon!

Stort grattis Sofie till din nya bok och till alla dina succéer! Jag ser fram emot att läsa även denna!

Sofie är också en som jobbar jäkligt hårt – och det har verkligen lönat sig. Och det är det enda jag kan tänka på nu, att allt mitt slit en dag kommer att löna sig. Det MÅSTE löna sig. För just nu har jag inget liv förutom mitt rätt tuffa heltidsjobb, mitt skrivande och mina projekt som jag håller i utanför skrivandet (min tävlingstrupp i gymnastik, mina moderatorsuppdrag på Crimetime och Bokmässan bland annat).

Ibland känns det tröstlöst, som att jag bara jobbar. Och missar allt runt omkring, vänner, nöjen, familj … Ibland får jag ångest, tänker att ingen kommer att komma ihåg mig eftersom jag tackar nej till allt, aldrig hinner med något socialt. Men drömmen är så stark. Drivkraften är så stark. Jag måste tro att det kommer att löna sig. Och att det någon gång kommer att lätta.

I dag när jag stressad stod och väntade på att få köpa lunch och slökollade igenom alla mina sociala medier så upptäckte jag att mitt franska förlag Denoël lagt upp en film som visade hur de fått och packade upp min bok från tryckeriet! Kan ni förstå känslan? Jag var pingad både på instagram och twitter!

Kolla här!

Nu går det att lyssna på intervjun som Jeanette Nemi gjorde med mig för podden Skrivradion. Vi pratar om skrivprocessen, om att skriva spänning, om branschen och hur man ska förhålla sig till sin text. Bland annat.

Lyssna gärna!

http://www.kreationslotsen.se/Blogg/057-skrivradion-rebecka-edgren-alden-skriva-spanning/

I dag fick jag tillbaka korrekturet från min redaktör. Nu är boken helt färdigredigerad och korrläst. Jag ska i helgen läsa igenom en en sista gång. Sedan får jag lämna över den, ge den vingar, för då går den till tryck. Och när den är tryck finns det ingen återvändo.

Då är det inte längre min bok. Det är så jag ser på det. Försöker i alla fall. Då är det den individuella läsarens bok. Dennes tolkning, läsning, känslor, förståelse är det som gäller. Jag har fått min chans att presentera historien på det sätt som passar bäst. Kanske har jag inte lyckats, kanske borde jag ha gjort på ett annat sätt. Men det går inte att påverka efter att den är tryckt. Och då tillhör den läsaren.

En kan aldrig vara arg för att en läsare inte gillar boken, eller förstår historien. Boken skapas ju på nytt varje gång en ny läsare öppnar den. Och det måste man som författare vara tacksam och ödmjuk inför.

Jag säger inte att det är lätt. Det är skitsvårt!

Vi får se om jag får gruvlig ångest när jag läser igenom den nu i helgen …

Var ju lite roligt att jag och min kommande bok Och blomstren dö blev omnämnd i DN Kulturs ö-artikel (om alla böcker som utspelar sig på en ö) – i helgen.

Lite tristare var att journalisten hade stavat mitt namn fel. Men, men. Här är länk till hela artikeln!

Jag har länge väntat på att min första bok ska bli ljudbok. Jag vet att det finns en stor publik där ute som helst lyssnar på böcker. Och de har jag ju velat nå. Många har också frågat mig om när min bok ska bli ljudbok. Nu blir det så!

Förlaget (Norstedts och Storytel) ska spela in båda i samma veva, och de ska komma ut samtidigt i mitten av juli.

Frågan är nu – vem ska läsa in boken?

Eftersom både Den åttonde dödssynden och Och blomstren dö har kvinnliga huvudroller, så tänker jag att det är naturligt med en kvinnlig inläsare. Men vem? Jag är själv inte jättebra på att lyssna på ljudböcker. Har förstås gjort det, men föredrar att läsa fysiska böcker.

Så, jag gick ut i flera av mina sociala kanaler och frågade om tips på inläsare! Det var intresssant hur många svar jag fick! Många engagerade sig. Jag har förstått att det här med inläsare verkligen berör. Vissa har sina favoriter, och många har också sina hatobjekt. Det tycks också som att vissa inläsare är förknippade med en viss sorts böcker. Fick känslan av att vissa sågs som finare än andra. Andra mer kommersiella.

Frågan är nu hur jag ska tänka? Helt krasst, jag vill ju nå ut! Jag vill att folk ska lyssna! Och jag vill att den som läser ska signalera ungefär vilken bok det är jag har skrivit. Kanske ska inte någon som i vanliga fall bara läser djupa Nobelpristagare läsa min bok? Det kanske blir märkligt och skickar ut fel signaler.

De namn som dykt upp oftast (både i positiva och negativa kommentarer) är Katarina Ewerlöf, Marie Richardson, Lo Kauppi, Gunilla Leining, Gunilla Nyroos, Angela Kovacs och Julia Dufvenius.

Vad tycker ni? Vilken tycker ni att jag ska önska? Och håller ni med om att inläsaren sänder vissa signaler och säger något om boken/genren? Finns det ”fina” inläsare och mer ”kommersiella”? Eller handlar det enbart om tycket och smak?

17 juli är det tänkt att mina båda böcker ska komma ut som ljudbok!

Så har jag äntligen gått igenom hela boken igen, efter redaktörens sista synpunkter. Hittade några småsaker, men är i stort nöjd. Har nu på förmiddagen skrivit dedikation (i början av boken) och författarens tack (i slutet). Nu skickar jag in det igen – och så ska det gå till en korrläsare.

Så här såg det ut i går när jag laddade för en lång redigeringsdag!

Och sen är det dags att skicka Och blomstren dö till tryck!

Blandade känslor dyker upp. Är det tillräckligt bra? Är det spännande? Kommer någon att vilja läsa? Och: Kommer jag kunna börja på nästa? (Jag har redan ett synopsis, men det är ju lååååångt kvar till färdig bok.)

Ska bli otroligt spännande, läskigt, givande, kul att höra vad ni tycker!

Ni som känner mig och har följt mig ett tag vet att jag blev nominerad till Årets deckardebut förra året av Crimetime Specsavers. Otroligt hedrande! Jag vann dock inte, det gjorde min numera goda vän Mariette Lindstein välförtjänt för sin Sekten på Dimön (om ni inte har läst än, gör det!). Det kan ni läsa om bland annat här och här och här!

Och här kan ni läsa mitt blogginlägg om när jag blev nominerad!

I år har jag den stora äran att sitta i juryn till samma pris! Det har inneburit en spännande vår där jag har fått läsa en mängd debutanter. Riktigt hög kvalitet, måste jag säga! Att göra urvalet och få fram fem bra finalister var inte lätt. Det var många bra, men det räcker inte med att bara vara bra, man ska helst vara nyskapande också, ha tillfört genren något, och/eller lyckats riktigt bra med sin debutbok. Och det var faktiskt många som stämde in på det i år. Så här såg det ut när de presenterades för en dryg vecka sedan på Urban deli i Stockholm (jag var förstås på plats!)

Det blev de här fem, helt fantastiska debutanterna:

ÅSA AVDIC för Isola (Natur och kultur, augusti 2016).

Året är 2037 och Sverige har i ett par generationer ingått i Vänskapsunionen efter att murkuppen 1989 avvärjts. Anna Francis anses vara en mycket duglig byråkrat men har också gjort sig skyldig till ett fruktansvärt misstag som hade kunnat kosta henne hennes karriär. Hennes förvåning är stor när hon får ett erbjudande man inte kan tacka nej till, att trygga sitt liv efter några krävande dygn som observatör på en kursgård på en ö i skärgården. En person ska uttas till tjänstgöring i ett hemligstämplat projekt, och Anna Francis ska utvärdera hur en grupp människor beter sig när de utsätts för en oväntad stress. Men något går snett redan från början…
Journalisten och programledaren Åsa Avdic gjorde i augusti en uppmärksammad debut med denna psykologiska, paranoida dystopiska thriller. Isola har också nått stor internationell framgång, boken är såld till 11 länder, bland annat USA.

LINA BENGTSDOTTER för Annabelle (Forum, juni 2017)

Sjuttonåriga Annabelle försvinner från det lilla samhället Gullspång. Kriminalinspektör Charlie Lager skickas mot sin vilja till platsen och samhället hon lämnade som 14-åring och gör under detektivarbetet skrämmande upptäckter i sitt eget förflutna.
Lina Bengtsdotter har tidigare publicerat en rad noveller i Sverige och övriga Norden och är utbildad lärare i svenska och psykologi. Hon är själv uppvuxen i Gullspång, på gränsen mellan Västergötland och Värmland, där handlingen utspelas. Intresset är stort för denna debutant som spås bli en ny deckarfavorit. Boken har på kort tid sålts till tio länder, som har köpt rättigheterna till fler böcker i den nya serien om kriminalinspektör Charlie Lager.

TOBIAS OLSSON för Av samma blod (Wahlström & Widstrand, september 2016).

Höst i Grekland. Samtidigt som landets gator exploderar i protester mot den allt djupare fattigdomen hittas en svensk polisman ihjälslagen utanför en bordell.
För den rutinerade utrikeskorrespondenten Jonathan Sandler ser det ut som ett rutinuppdrag, men när han börjar ställa obekväma frågor tvingas han inse att inget är vad det verkar i denna bortglömda del av Europa – ett gränsområde präglat av hat och hundraåriga konflikter. 
Tobias Olsson var under flera år reporter på Svenska Dagbladet och har vunnit en guldspade för sin grävande journalistik. Hans högaktuella debutroman har hyllats av recensenterna och beskrivits som en av årets bästa deckare. En historia som utspelar sig mitt i dagens flyktingkris och är ett spännande inslag i samhällsdebatten.

MARIE BENGTS för En sax i hjärtat (Albert Bonniers förlag, mars 2017)

Året är 1957. Sömmerskan Hannah Lönn har rest till Eneby i Småland för att ta hand om sin faster Lilly som stukat foten, men sommaridyllen skakas snart av ett mord. En av medlemmarna i byns syjunta hittas mördad med en sax i bröstet och tillsammans med polisen börjar Hannah Lönn jaga efter mördaren.
Journalisten Marie Bengts välskrivna pusseldeckare En sax i hjärtat, den första delen i serien om Hannah Lönn, för tankarna till Maria Lang och Agatha Christie. Boken har fått fina recensioner och levererar ett färgstarkt och gediget porträtt av de småländska femtiotalsmiljöerna.

ANNA BÅGSTAM RYLTENIUS för Stockholm Psycho (Storytel Original, inläsare: Emma Peters).

Hur långt kan man gå för vänskaps skull? Karins monotona liv får ett abrupt slut när hon väcks tidigt på morgonen av Viktorias desperata telefonsamtal. Något fasansfullt har hänt. Det ligger en död man i Viktorias säng och nu ber hennes bästa vän om hjälp att göra sig av med kroppen. Men vilka motiv har Viktoria egentligen? Av en slump blir Karins gamla kollega Erik indragen i det hela.
’Nästa gång ses vi i arkivet, där ingen kan höra dig skrika.’ Det var orden som fick Eriks hela tillvaro att rasa. Nu, efter skilsmässan måste han ta tag i sitt liv för Oskars skull.
En smart berättad mörk thriller som utspelar sig i Stockholms stilsäkra kvarter. Nyskapande, skruvat och spännande ljudboksformat i 10 delar, som ger en ironisk blick på nutidsmänniskan.

Skynda er att läsa om debutanterna, och läs sedan böckerna – och sedan ska ni förstås rösta! Läsarnas röster väger lika tungt som en jurymedlem! Ska bli spännande att se vad ni tycker 😉