Jag har ju ett heltidsjobb. Och inte vilket som helst heller. Det är ett rätt krävande heltidsjobb, som gör att jag ofta stannar sent på jobbet, i stort sett alltid jobbar en hel del på helger, och sena kvällar. Det är ett väldigt roligt och kreativt heltidsjobb, men det tar enormt mycket energi.

När jag är på mitt jobb tänker jag aldrig på mitt andra jobb – som författare. Tvärtom kan det ibland nästan bli kortslutning när mina kollegor pratar om mina böcker. Jag är liksom så inne i mitt jobb, att jag inte ens tänker på det där andra. Nu de senaste dagarna är det flera på mitt jobb som har köpt mina böcker billigare direkt av mig (vilket förstås är otroligt roligt och smickrande). Och det är först då jag börjar tänka på mina två konkurrerande roller. För konkurrerar gör de. Det är verkligen så att jag inte KAN skriva när jag jobbar så här mycket och intensivt. Och det jobb jag har går inte att göra halvhjärtat, utan jag måste gå in i det med hull och hår (det finns inget annat, det vet alla som känner mig).

Inte nog med att jag inte hinner skriva, att vara författare handlar om så mycket mer än att skriva. Det handlar om att marknadsföra sin bok, live och i sociala medier, gå på författarkollegors releasefester (som jag i stort sett alltid missar – tre bara denna senaste vecka – förlåt!), svara läsare som hör av sig, blogga, hålla kontakt med förlaget (min förläggare mejlade för nästan två veckor sedan och jag svarade i går…) sköta författarsidan på Facebook och så vidare … Dessutom har jag ju ambitionen att göra andra författarrelaterade uppgifter, som att moderera på Crimetime och Bokmässan. I dag läste jag Moa Herngrens nya roman Tjockdrottningen (superbra!), för henne ska jag leda ett samtal med på Bokmässan om några veckor.

Men det som skaver mest är att jag inte hinner skriva. Denna sommar var den sämsta någonsin, mitt heltidsjobb åt upp det mesta av min ledighet, och jag hann bara vara ”ledig” i knappt två veckor – och på den tiden hann jag skriva 8 sidor (resten gick till Crimetime).

Samtidigt är det ju ett moment 22-läge. Jag hinner inte skriva och marknadsföra mina böcker, alltså är det långt ifrån att jag kan leva på mitt skrivande. Därför måste jag jobba, och när jag jobbar hinner jag inte skriva och marknadsföra mina böcker.

För att inte jobba ihjäl mig gör jag som jag alltid har gjort. Jag skriver inget under ”jobbterminerna”, inväntar semestrarna. Skulle jag skriva ”lite grann” under ”jobbterminerna” skulle jag ständigt vara besviken på mig själv. Och det blir inte heller hållbart.

Nu får jag vänta till höstlovet, då jag och min familj ska åka bort, för att få skriva nästa gång. Därefter hägrar jullovet, då jag också planerar att gå in i skrivarbubblan. Och sen får vi se.

Jag vet inte hur länge man klarar att leva ett sådant här schizofrent liv.

Hemma igen efter en fantastiskt deckarfestival i alltid lika charmiga Visby. Kan inte säga att allt gick som planerat eftersom jag både missade planet dit (men istället fick jag äta middag på flygplatsen med Tove Alsterdal och det var ju inte tråkigt – vi kom sedan med ett plan som gick tre timmar senare) och glömde checka ut från hotellet … Här ska jag försöka sammanfatta lite av det som hände under Crimetime 2017!

ONSDAG

Ja, det som hände var ju att jag och Tove missade flyget, trots att vi satt i gaten … en bedrift, kan man tycka. Vi vände det ändå till något positivt, åt middag och drack vin/öl i väntan på nästa plan.

TORSDAG

Torsdagen började intensivt med att jag höll i en fem timmar lång skrivarskola med bland andra Anders de la Motte, Denise Rudberg, Katarina Wennstam, Anna Bågstam Ryltenius, min skrivlärare Sören Bondeson och Lars Rambe. Jag höll i skrivarskolan även förra året och det var lika kul i år. Sista programpunkten var liksom förra året ett samtal jag höll med några agenter och förläggare. Publiken (och jag) älskar att höra dem berätta hur det går till bakom kulisserna och vad de egentligen letar efter för manus bland de tjocka manushögarna de går igenom varje vecka. Karin Linge Nordh, förläggare på Forum berättade att de får in cirka 1000 manus om året, och av dem ger de ut en (1)!

Jag och Anders de la Motte, som var otroligt populär bland deltagarna!

Denna gång hade jag också en egen punkt på programmet då jag berättade om hur det känns att bli refuserad och vad som verkligen händer när man väl blir antagen.

Jag hann också ställa mig och signera lite nere på den tillfälliga bokhandeln (där supertrevliga Rolle har stenkoll på alla författare).

Här på bild med författaren Helen Lindholm!

Det är absolut roligt att leda samtal och prata på scen, men den största behållningen på Crimetime är att träffa läsare!! Jag tror inte att de förstår hur viktiga de är. Varje gång någon kommer fram till mig och säger att de har läst någon av mina böcker, eller vill köpa min bok, eller bara stannar till för att prata – jag har nästan svårt att hålla tårarna borta. Försöker förstås verka cool, men inombords är det så mycket känslor. Särskilt, särskilt denna gång – för jag har varit så nervös sedan min nya bok Och blomstren dö släpptes. Första gången, med Den åttonde dödssynden, var jag väl också det, men samtidigt hade jag inga förväntningar, och kände inte att andra (mer än de som känner mig) hade det heller. Men denna gång så hade jag ju lyckan att ha ett gäng läsare som faktiskt älskade första boken. Det låter kanske löjligt, men jag var så rädd att de skulle bli besvikna på andra! Och på Crimetime träffade jag flera som hunnit läsa nya, och jag är så lättad över att de verkar tycka om även denna. Ja, flera sa till och med att den nya är bättre!

Från scen, selfie med Caroline Eriksson, Dan Nilsson och stora deckarförfattaren Elly Griffiths.

Katarina Wennstam spexar på scen.

Wisby strand var fullt med folk!

Alla författare!

Efter skolan och signeringen var det storslagen invigning och efter det var jag så trött och hade så ont i fötterna (av mina nya skor) att jag inte orkade gå en meter. Blev då fantastiskt generöst inbjuden till en middag hemma hos agenten Lena J Stjernström (som var med på skrivarskolan både i år och förra året) och Peter Stjernström, tillsammans med ett gäng härliga både gamla och nya bekantskaper som Marianne Cedervall och hennes väninna Inga-May Forslund, Johan Ehn, Johannes Pinter, Mattias Leivinger, Anna Jansson och hennes trevliga man Erik och Tove Alsterdal. Det blev en helt magisk kväll där vi först stannade på Närsholmen, för bubbel och goda snittar. Det var på Närsholmen Andrei Tarkovskys berömda film Offret spelades in och det visade sig att Johan kunde allt om både filmen, regissören och platsen. Därefter åkte vi hem till Lena och Peters vackra och trevliga landställe – ett missionshus med högt i tak – och åt middag. Tack snälla för att jag fick följa med!

FREDAG

På fredagen var jag med som författare och pratade om det slutna rummet med Mariette Lindstein och Anna Roos inför fullsatt publik! Estrid Bengtsdotter som ledde samtalet var lite orolig innan över att lokalen var så stor 😉 Det hade hon inte behövs vara – för varje plats blev tagen.

Här träffade jag också min gamla chef och mentor, Amelia Adamo, som i år också var moderator.

Senare samma dag modererade jag ett superintressant samtal om psykologisk spänning med begåvade Caroline Eriksson, Sofie Sarenbrant och den norska författaren Torkil Damhaug. Också då var lokalen fullproppad!

Jag hade tänkt gå tillbaka till bokhandeln och se om jag kunde signera fler böcker. Men det började spöregna så jag fastnade i baren på hotellet. Och det blev en underbar eftermiddag, ja, en spontan författar-aw, med lite för mycket vin … Anna Jansson, Katrin Sandberg, Nisse Scherman, Mariette Lindstein, Anders de la Motte bland andra.

När det var dags för mingel i St Lars ruin var jag tvungen att enbart dricka vatten. Tyvärr var det lite för kallt och dragigt i ruinen så jag var inte kvar så länge. Men de flesta kom ju till Clarion-baren så festen fortsatte där.

LÖRDAG

Första programpunkten på morgonen var ett samtal som Varg Gyllander modererade, om dubbla roller – alltså hur det egentligen fungerar att ha ett jobb och skriva. Det var jag, Anders Gustafson (förläggare till vardags) och Johan Kant (som jobbar som rektor) och Jonas Moström (som ju är läkare, men mer lagom på halvtid). Varg har själv dubbla roller – jobbar på polisen på heltid och skriver böcker.

Det här var två väldigt trevliga författare som jag lärde känna, Johan Kant och Anders Gustafson (förlåt att jag blandade ihop era namn i början …).

Nästa punkt modererade jag, och det var ett intressant ämne – antihjältar och antihjältinnor och varför vi älskar komplexa karaktärer som skaver. Med mig på scen hade jag Emelie Schepp, Dan Nilsson och Anna Roos. Det blev ett väldigt spännande samtal, både allvar och skoj. Jag berättade till exempel om en reaktion från en vän jag fick efter att hen läst Den åttonde dödssynden; ”Kul att läsa att du har sådan självinsikt …”, apropå att läsare blandar ihop våra karaktärer med oss (ni som läst vet ju vilken oerhört osympatisk person Nora i Den åttonde dödssynden är så ja, jag vet inte riktigt hur jag ska ta den kommentaren …)

Och som sista punkt, och då var jag rätt trött, och hade precis kommit på att jag hade glömt checka ut från hotellet … var Rafflande miljöer och hela salen var full av folk som ville lyssna. Det gick bra, trots att jag inte var mitt skarpaste jag, mycket beroende på att jag hade så fantastiska författare på scen: Malin Persson Giolito – som alltid är otroligt underhållande och smart, Mats Strandberg och Sofie Sarenbrant. Det var väl kanske inte mitt mest stringenta samtal, men det blev både allvar och skratt även här. Och en del flams.

Sedan var det bara avslutningen och prisutdelningen kvar och jag hade ju den stora äran att sitta i juryn för Årets deckardebut-pris, så jag visste ju att det var Lina Bengtsdotter som skrivit fantastiska Annabelle som skulle vinna. Stort grattis också till Emelie Schepp som vann Läsarnas pris, för andra året i rad (och jag är inte förvånad, vilken förebild hon är i att se och uppskatta sina läsare – de som ju är förutsättningen för att över huvud taget få fortsätta skriva böcker) och Kristina Olsson som vann Årets barndeckar-pris (min dotter håller definitivt med!). Och förstås Kerstin Ekman som vann hederspriset (har ni inte läst Händelser vid vatten – gör det!) och Jo Nesbø som vann det internationella Nordic noir-priset.

Jag kom med planet hem och tänkte samma tanke som Mats Strandberg, som twittrade att om planet nu störtade skulle hälften av Sveriges deckarförfattare vara bort.

Stort tack Carina Nunstedt för att du har skapat och lett denna fantastiska deckarfestival – och tack för att jag får vara en del av den, både som författare och moderator.

Tack också alla andra fantastiska som är med och gör Crimetime till vad det är, Josefina Karlström, Lina Rönning, Hafida El-Abed, Helena Dahlgren, Josefine Sundström och många, många fler!

Ps. Så många frågade mig var jag har köpt mina klänningar: Daisy dapper på Katarina Bangata!

Äntligen finns båda mina böcker som ljudböcker! Skådespelaren Katharina Cohen (kanske kommer ni ihåg henne från Glappet?) har läst in, och jag tycker att det låter riktigt bra (även om jag inte har vågat lyssna mer än några minuter – jag har inte vågat läsa mina böcker heller…).

Jag vet hur viktig ljudboksmarknaden är och att en stor andel enbart lyssnar, så det här är något jag verkligen sett fram emot länge!

I Danmark har den funnits som ljudbok över ett år, och där har jag fått väldigt bra läsarkritik. Vi får väl se om de svenska lyssnarna är lika entusiastiska. Det är faktiskt flera författare som har varnat mig för att gå in och läsa kommentarerna på Storytel. Tydligen är ljudbokslyssnarna betydligt mer skoningslösa än läsarna. Jag undrar vad det beror på? En förklaring kan vara att det hänger så mycket på inläsaren. Gillar man inte inläsaren faller hela boken, för många. Sedan kan det vara att det kanske är något lättare att börja lyssna på ljudbok än att ta sig tiden att läsa. Jag vet inte, men jag inbillar mig det. Har förstått i alla fall att kommentarerna kan vara väldigt svartvita på Storytel. Jag vet att jag inte kommer att kunna låta bli att kolla …

I morgon ska jag faktiskt intervjua en förläggare på Storytel Original – då ska jag passa på att fråga om skillnaden mellan lyssnande läsare och läsande läsare – och om det finns någon. Vad tror ni?

Befinner mig nu på mitt hotellrum i Visby. I morgon drar deckarfestivalen Crimetime igång och jag håller skrivarskola större delen av dagen. Ska bli väldigt roligt!

Det kan inte hjälpas, men blir lite listtokig när man precis släppt en bok. Kan ju inte låta bli att jubla när jag ser att min nya bok, Och blomstren dö, ligger på plats 21 på adlibris 100-topplista över mest sålda inbundna böcker, alla kategorier, just nu.

Jag vet hur fort det kan svänga, så lika bra att glädja sig åt det nu. Hurra!

Ps. Den låg tidigare i dag också på plats 8 över mest sålda inbundna thrillers på adlibris …

Jag fick en intressant fråga om jag har några ofärdiga manus i byrålådan. Och ja, det har jag ju faktiskt. Ett färdigt. Och sedan flera påbörjade. Det mest intressanta med det är att det visar så tydligt hur otroligt lång väg det kan vara till att få en bok utgiven.

Men också hur viktigt det är att skriva (om man nu vill bli författare). Jag tänker att inget ord jag skrivit är förgäves.

Jag har ju hittills skrivit och gett ut 2 romaner och 1 debattbok. Sedan har jag varit med i 3 antologier (men det har också handlat om facktext, så mer journalistiska texter).

2002 var jag hemma med mitt första barn (född i december 2001) och började då skriva på en deckare.

2003/2004 var jag hemma med mitt andra barn och skrev då klart den här deckaren. Jag skickade in den till några förlag (inte så många, tror det var max 2-3 stycken), men blev refuserad, men fick några uppmuntrande ord på vägen.

2007 var jag hemma med mitt tredje barn, och då hade jag tänkt att bearbeta om den här deckaren, men hade då fått kontrakt på en debattbok som jag skrev på istället.

2008 var debattboken klar.

2009, i mars, kom debattboken Skriet från kärnfamiljen ut på Albert Bonnier förlag. Den sommaren plockade jag upp deckarmanuset igen, men kände att det var alldeles för daterat och för dåligt. Jag kände mig för oinspirerad av att jobba med det.

2010 började jag på allvar skriva på en ny roman, en psykologisk thriller.

2012 hade jag skrivit klart det manuset och skickade in till ungefär 6-7 förlag. Blev refuserad av alla, men fick rätt många fina lektörsutlåtanden med väldigt bra konstruktiv kritik.

2013 Det tog ett år (minns att jag enbart skriver på semestrar eftersom jag hela tiden har haft rätt krävande heltidsjobb) att bearbeta om manuset, med lektörernas synpunkter i bakhuvudet. På hösten skickade jag in manuset igen, och blev antagen av Norstedts.

2015 kom min första psykologiska thriller, Den åttonde dödssynden, ut på Norstedts.

2017 kom min andra spänningsroman, Och blomstren dö, ut på Norstedts. Och jag började skriva på tredje boken …

Jag räknar med att det tar minst ett år för mig att skriva tredje boken, och därefter ska jag jobba med förläggare och redaktör. Gissningsvis/förhoppningsvis kommer den ut 2019. Och i så fall blir det 2 romaner på 17 år!!!

Tålamod är bra att ha när man vill bli författare. Och den dagen jag kan leva på mina böcker så kommer det förhoppningsvis gå lite snabbare 😉

Ps. De andra utkasten jag har i skrivbordslådan är lite olika manus. Inga färdiga. Men det är några barnboks- och ungdomsmanus, samt några galna idéer som jag har påbörjat. Bland annat en dystopi, möjligen skulle det kunna bli en YA-bok någon gång i framtiden.

 

 

I dag hände det äntligen! Jag började skriva på min tredje roman. Visst, jag har jobbat med den tidigare också. Har skrivit synopsis, funderat på intrigen, karaktärerna tematiken och så vidare. Men i dag började jag faktiskt skriva.

Jag skulle egentligen har börjat för länge sedan, men jag har inte haft ro. Det har varit extremt mycket på mitt vanliga jobb, så första semesterveckan fick jag faktiskt jobba heltid. Andra veckan var jag själv med barnen och hunden här på landet. Det blev en del jobb då också, och dessutom kom mina föräldrar hit några dagar på besök. Min man var tvungen att åka till London och jobba. Så ja, jag har haft fullt upp med matlagning, hundpromenader, diskning och utflykter.

Men så åkte mina föräldrar i går, och min man kom hem ungefär samtidigt. Värmen kom hit till Finland där vi har vårt landställe och plötsligt kände jag ett sådant enormt behov av att skriva! Raskt skrev jag 10 000 tecken. Ett första kapitel!

Nu är ju inte 10 000 tecken så mycket i det stora hela. Men många skrivande människor tycker att det är rätt mycket att skriva på en dag. Jag vet att jag skriver fort, men man måste komma ihåg att mina böcker brukar landa på drygt 400 000 tecken. Det är rätt mycket till som måste skrivas med andra ord. Dessutom är det få av de första tecknen jag skriver som blir kvar till slutversionen. Ofta hinner jag stryka stora delar och skriva om hela historien ungefär 10 gånger innan det är klart.

Men det är en början. Nu är det bara att fortsätta. 10 000 tecken i morgon också. Hela vägen tills jag har berättelsen klar. Ett råmanus som jag kan visa upp för förlaget. Sedan börjar ju det stora arbetet, men det tar vi sen …

Nu kör vi! Tredje thrillern!

Ps. En rolig detalj är att jag började skriva denna i första person. Jag har alltid skrivit i tredje. Men det kändes naturligt att berätta denna person utifrån ett jag. Vi får se om det håller hela vägen, eller om jag ändrar mig.

Nu har jag börjat hitta en hel del franska recensioner av Den åttonde dödssynden som nyligen kom ut i Frankrike – eller Le dernier péché som den heter på franska (på ett väldigt fint förlag som heter Denoël).

Och många recensioner är riktigt, riktigt bra! Det låter ju dessutom extra tjusigt när det är på franska … (Och nej, jag är inte särskilt bra på franska, även om jag läste franska både på högstadiet och gymnasiet. Jag förstår enstaka ord och meningar, men det mesta kör jag genom google translate.)

Men lyssna bara på det här:

”J’adore ce genre de polars. J’adore ces histoires de voisins. J’adore ces histoires de rivalité féminine. Oui, j’adore ce genre de polars. D’un genre que j’ai envie de qualifier de domestique puisqu’il ne concerne finalement que des gens comme vous et moi. Pas de fous furieux, de tueurs en série, de monstres traqueurs de victimes entre ces pages. Non, dans ce roman, il n’y a pas l’ombre d’un policier, aucune convocation au commissariat, pas d’enquête, pas de meurtre, pas de journaliste qui cherche à débusquer la vérité… Juste Nora.”

Och det fortsätter lika vackert:

”Juste Nora et ses doutes. Nora et ses prises de tête. Nora et sa vie, qu’elle voudrait parfaite mais qui, à son grand désarroi ne l’est pas du tout malgré l’image idyllique qu’elle pensait renvoyer à ses voisins, à sa famille, à ses fans (puisqu’en tant que conférencière populaire, elle accorde beaucoup d’importance aux réseaux sociaux et à son image publique). Chapitre après chapitre, tout se lézarde à cause de sa nouvelle voisine. Comme si Klara était une boule de bowling et qu’elle avait fait un strike dans la vie de Nora, envoyant tout valser. Mais sans avoir l’air d’y toucher.
La majeur partie du roman est donc consacré au récit d’une descente aux enfers d’abord inexpliquée puis de plus en plus trouble, ou comment Nora, la femme qui se voulait parfaite, se laisse déstabiliser jusqu’à perdre pied. Mais pourquoi ? Quel est le pouvoir qu Klara semble exercer sur elle ? de fausses pistes en révélations, l’auteure nous emmène loin sans jamais sombrer dans la facilité ou le manque de crédibilité.
En bref,
Rebecka Aldén signe ici un thriller psychologique très facile à lire, très agréable à découvrir et qui monte en puissance, de page en page jusqu’à nous dévoiler enfin LA vérité qu’on attendait. C’est bien mené, rythmé sans aller trop vite, intelligent et l’histoire tient ses promesses jusqu’à la fin. Une lecture qui m’a ravie !”

Om jag försöker mig på att översätta slutet:

”Rebecka Aldén skriver en lättläst psykologisk thriller, mycket trevlig att upptäcka som blir starkare för varje sida för att till slut avslöja den oväntade sanningen. Det är bra gjort, utan att gå alltför snabbt fram, det är en intelligent historia som håller ända in i slutet. En läsning som gläder mig!”

Det här hör man ju nästan att det är en fantastisk, och positiv recension! J’adore! Och bokbloggaren Cellardoor gav också boken 4,5 av 5 i betyg!

Och den här fantastiska recensionen av bloggaren Encres Vagabondes, där jag jämförs med Alfred Hitchcock, och som om jag förstått den rätt avslutas med att konstatera:

”En första välskriven roman, välbyggd, väl översatt, som har alla egenskaper för att tillfredsställa de som gillar psykologiska thrillers där spänning och ångest … En svensk författare att upptäcka och fortsätta följa.” 

Av sidan Culturevsnews får boken 9 av 10 i betyg och här skriver man bland annat så här:

”Det är en välskriven psykologisk thriller. Lätt att läsa med effektiva kapitel, språket flyter lätt och väl och det är spännande … ja, hela tiden.”

Och lite senare:

”Berättelsen håller helt rätt tempo och har en bra komposition. Författaren tycker om att få oss in på fel spår, hon leker med ledtrådar som hon strör över kapitlen. Det gör också att vi lever oss in i Noras kamp för överlevnad. Och med ett skarpt öga för detaljer.” 

”En mycket bra första roman, beroendeframkallande och hypnotisk.”
skriver franska bokbloggaren Aziquilit.

Merci beaucoup alla franska läsare!

Så kom dagen då jag äntligen fick hålla min andra roman i min hand. Alldeles färsk från tryckeriet, levererad av mina föräldrar som hämtade upp den på förlaget, innan de tog båten över för att hälsa på oss på landet – i finska skärgården!

Det roliga är att miljön i boken är inspirerad från ön där vi bor på landet. Fast jag har ändrat och flyttat runt en del, och kanske viktigast av allt – förflyttat allt till den svenska skärgården.

Vi var ju tvungen att leka lite också 😉 Min dotter agerar statist!

I går hade vi telefonmöte med juryn för Crimetime Specsavers Award till Årets deckardebut! Mycket spännande. Jag läste alla fem med stor behållning, hög nivå på samtliga bidrag. Det var en ära att få sitta i juryn, måste jag säga. Kul att få se hur det går till bakom kulisserna, särskilt eftersom jag själv var en av de nominerade förra året.

Här har ni hela juryn:

Helena Dahlgren, thriller- och deckarexpert som har bloggen Dark Places.
Rebecka Edgren Aldén, journalist och deckarförfattare.
Marita Bertilsson, Sverigechef på Specsavers.
Magnus Utvik, frilansande litteraturrecensent för bland annat SVT och Sveriges Radio.
Ordförande: Carina Nunstedt, festivalchef Crimetime Gotland.

Här kan ni läsa om alla fem finalister!

Efter en intressant diskussion enades vi om en vinnare, där vi förstås vägde in folkets röster. Vem det blir som vinner i år avslöjar vi lördagen 5 augusti på Crimetime på Gotland!

Vi ses väl där?

Nacka Värmdö Posten uppmärksammade att jag är aktuell med ny bok. De gjorde intervju med mig och tipsade även om andra Nacka-författare. Läs intervjun här!