I våras tog jag tag i något jag tänkt göra länge – fixa till min usla hemsida. Nej, jag gjorde det inte själv. Jag gjorde originalet och det blev aldrig bra, så jag la ut uppdraget på en betydligt kunnigare person. Och nu är den mer eller mindre klar! Jag är så nöjd. 

En positiv sidoeffekt av att jag lejde ut arbetet med den nya hemsidan var att Marcus som fixade den också kunde trolla tillbaka den här bloggen. Den har varit borta, spårlöst försvunnen i cyber space i flera år, men nu finns den också. Det innebär förmodligen inte att jag börjar blogga igen. Men ett och annat inlägg kan jag nog göra, när andan faller på.

Mycket har hänt sedan jag bloggade sist. Jag har bytt förlag, gått över till Bonnier från Norstedts. Ligger numera på det bästa förlaget av alla, Romanus & Selling, och har skrivit tre spänningsromaner där i en serie som heter Sjöräddarna. Svarta segel kom 2022, Röd augustimåne kom 2023 och Blå skymning kommer nu 10 juli 2024. Det ska bli minst fyra delar, men förhoppningsvis fler.

Vill du veta mer om vad som hänt och vad jag gör så finns det massor av information på hemsidan! Vi kanske hörs snart igen!

Ha en trevlig och kreativ sommar så länge!

 

 

Min nya thriller Deadline utspelar sig på ”Sveriges största livsstilsmagasin”. Jag har ju själv jobbat på några av de största magasinen i Sverige. Ett av dem är Damernas Värld, där jag var i två omgångar, i ungefär fyra år. Först som redaktionschef, och sedan som andreredaktör och ansvarig utgivare.

När jag skulle ta författarfoton tog jag hjälp av flera före detta och nuvarande moderedaktörer och stylister på just Damernas Värld. De tipsade mig om en massa bra outfits som kunde passa! Jag sa till dem att jag ville se ”redaktionschic” ut, tycker ni jag lyckades?

Foto: Kajsa Göransson. Makeup: Mia Högfeldt.

Det var därför jättekul att Damernas Värld ville göra en lång intervju med mig i senaste numret! Så här lyder ingressen:

Rebecka Edgren Aldén är den framgångsrika magasinsredaktören som blev deckarförfattare – och hennes nya spänningsroman Deadline utspelar sig på en modemagasinsredaktion. Läs intervjun (och Rebeckas bästa skrivtips!) och inspireras av hennes karriärbyte; kanske är du nästa deckarstjärna?

Här kan ni läsa hela artikeln som var med i det här fina numret:

Jag har varit urdålig på att uppdatera här på bloggen. Det händer så mycket annat, och jag är något mer flitig på Facebook och Instagram (och Twitter, men där skriver jag sällan om skrivandet). MEN, jag måste ju uppdatera nu när min tredje thriller äntligen är här! Välkommen till världen: Deadline!

Deadline släpptes i torsdags och det var en omtumlande dag med många blandade känslor. Lättnad över att boken äntligen är klar, oro över hur den ska tas emot, lycka över att se att den redan nått flera personer, en viss tomhet över att jag inte längre kan påverka den – nu lever den sitt eget liv, och jag kan inte skydda den. Eller mig. Jag säger ofta det till folk som frågar mig om författarskap: Det kräver mod. Jag tror inte riktigt folk förstår hur utsatt man faktiskt är. Ofta jobbar man med en bok i flera år, man sliter, skriver, raderar, skriver om, redigerar, slänger stora delar, svettas. Det är så mycket jobb bakom en bok (det vet alla som någon gång försökt). Och sedan läser människor den på några timmar eller dagar, och hissar eller dissar. Jag VET att det är så här, och det är så det SKA vara. Men även om man vet det, så är man ändå väldigt skör precis när man släpper en bok. Nästan hudlös. Varje ord betyder så oerhört mycket. Och går rakt in i hjärtat. Både det bra och det dåliga. Men som ni alla vet, negativa kommentarer har en tendens att fastna mer än positiva.

Hur hanterar jag det då? Jo, jag jobbar och tränar. Har tagit på mig väldigt mycket jobb nu i september, så har fullt upp, både dagar och kvällar, och helger. Det är lite som att jag försöker distansera mig från boken. Flera gånger har jag mött personer jag känner på stan, på bussen, i hallen, på gymmet – och de säger grattis och jag fattar först inte vad de menar. Det beror nog på att jag skjuter det ifrån mig, försöker att inte tänka på det så mycket. Jag vet att andra författare också är nervös och känner oro. Men jag vet inte om de är så här som jag är? Människor frågar också hur jag har firat. Jag har faktiskt inte firat. Jag firade när boken blev antagen, jag firade när jag hade skrivit första utkastet, jag firade när boken gick till tryck. Men jag firade faktiskt inte när boken kom ut. I torsdags hade jag jättemycket jobb, tränade, och hade sedan skrivarkurs på kvällen. Kom hem efter 22.00, och då tog jag ett glas vin – men mer än så har jag inte firat. I fredags tränade jag mina gymnaster mellan 16.30-21.00, och i lördags tränade jag också gymnasterna mellan 9.15-14.45 – så inget firande då heller. Jag klarar inte riktigt av att fira nu. Jag har heller aldrig haft någon releasefest. Jag hade tänkt ha det denna gång, men nu är det ju som det är med pandemin. Fast samtidigt ser jag ju andra författare som har fester, så kanske är det bara en ursäkt från min sida?

Det är egentligen inte det att jag inte vill. Jag vill fira, och vill vara glad, men jag kan inte riktigt det just nu. MEN, jag lovar att fira OM jag skulle få en jättefin recension. Eller om boken klättrar på topplistan.

Är jag konstig? Vore intressant att höra hur andra författare reagerar och tänker när deras böcker kommer ut. Kanske är det bara jag som är så här?

I de många författar- och skrivgrupper jag är med i på Facebook har jag börjat se en tråkig utveckling. Det är allt fler skrivande människor som tror att det kostar pengar att bli antagen och utgiven.

Det hänger ihop med mitt förra inlägg (tack för alla fina och uppskattande ord om det!) att många inte ens tror att det lönar sig att försöka bli utgivna av ett riktigt förlag. Och går därför direkt istället på egenutgivning via olika publiceringstjänster som förstås kostar pengar.

Många nya skrivande ser därför inlägg som kan låta ungefär så här: ”Jag är antagen, hurra! Nu vill förlaget att jag betalar 40 000 kr för 300 ex, men jag tycker att det låter dyrt? Vad säger ni andra?”

Viktigt meddelande till allmänheten: Det kostar INGENTING att bli antagen. Ett förlag tar ALDRIG betalt för att få ge ut din bok. Tvärtom kommer du få ett förskott. Och om du sedan säljer, får du dessutom royalties för varje såld bok.

Om du ”blir antagen” och förlaget ber dig betala en massa pengar, så är du inte antagen. Du har bara blivit en kund hos dem, självklart ”antar” de alla som är beredda att betala för att använda deras tjänster.

Om du är hobbymusiker kan du betala för att få spela in en låt i en studio – du är inte signad av ett musikbolag för det. Om du älskar att spela golf kan du betala för att få spela på en golfbana – du är inte golfproffs för det.

Okej, jämförelserna är kanske inte helt rättvisa. Men ni fattar? Om du betalar för ett stort antal golflektioner och golfrundor kanske du, så småningom, blir golfproffs och faktiskt får betalt för att spela. Lite så är det med böcker också.

Självklart är det inte fel att betala för att spela in en låt i en studio eller betala för golfrundor, inte heller är det fel att betala för att låta ett företag trycka upp din bok. Men det är inte samma sak som att bli antagen av ett förlag.

Om du målar en massa tavlor under en målarkurs som du har betalat en del pengar för och sedan lyckas sälja dem spelar det ju ingen roll att du målade dem under en kostsam utbildning istället för att få ett betalt uppdrag att måla tavlor. Du kan lyckas som författare ändå. Det finns exempel på författare som själva bekostat utgivningen av sina böcker och som sedan lyckats sälja jättemycket. Emelie Schepp till exempel började som egenutgivare. I dag ligger hon på riktigt förlag (just nu Harper Collins, men hon har skrivit kontrakt med Norstedts) och är en av Sveriges mest sålda författare.

Ska du betala för din egen utgivning, gå då inte på att du är ”antagen”. Du betalar bara för att få din bok utgiven. Förhåll dig kritisk till alla ”förlag” som vill ha pengar av dig. Det finns seriösa hybridförlag där du som författare delar på kostnaderna med förlaget. Men läs på innan du signar upp. Låt dig inte förtrollas av orden: ”Du är antagen.”

En vanlig missuppfattning bland insatta skrivande människor, som läst på om statistiken är att det är omöjligt att få ut en bok på ett riktigt förlag. Jag har sett det så många gånger nu: ”Det är ju en chans på tusen, ingen idé att försöka.” ”Bättre att ge ut själv direkt, för det är ju bara en promilles chans att man blir antagen.”

Ja, statistiken säger så. Av 1000 manus blir ungefär en antagen. Alltså en promille. Det är sant!

Men, siffrorna berätta inte hela sanningen, och det tänkte jag resonera kring här.

Min erfarenhet och kunskap om branschen säger snarare så här: Har du ett tillräckligt bra manus kommer du förr eller senare att bli antagen.

Det är INTE så att det ligger och skvalpar runt en massa färdiga, briljanta manus i refuseringshögarna hos förlagen!

För det första: De flesta blir refuserade första gången, sedan är det några som verkligen jobbar vidare med sina manus, jobbar om, går kurser, eller tar hjälp av lektör, skriver om och skickar in igen. Andra gången är chansen inte alls en på tusen!

För det andra: För att bli utgiven krävs en viss talang. Det finns väldigt många utan talang som skickar in. Usla manus, helt enkelt. Vissa av dessa kan säkert bli något, med många års träning, många kurser, mycket ansträngning. Men många har helt enkelt inte det som krävs. Det gör förstås att de som har talang sticker ut.

Jag har själv suttit på förlag och lektörsläst. Jag vet hur det ser ut. Det finns många usla manus, men ändå några där man känner: Det här skulle kunna bli något. Ofta får de nej ändå, för de är långt ifrån färdiga. Men om dessa skulle jobba om, fundera ett extra varv på sin historia och hur den är berättad, och skickar in igen, så är deras chanser betydligt högre än en på tusen. Och flera av dem kommer förr eller senare att bli utgivna.

Det här ser jag också bland alla jag har gått skrivarkurser med. På skrivarkurserna har jag mött många begåvade personer. Vissa förstår man direkt att de aldrig kommer att bli utgivna – oftast inte för att de är dåliga på att skriva, utan för att de aldrig kan avsluta något eller bestämma sig för vilken historia de ska berätta. (Och här vill jag passa på att lägga in en passus: Vissa kanske inte SKA bli utgivna, vissa skriver fantastiskt, men kanske inte VILL eller klarar att skriva en bok, men de kan ändå ha skrivandet som hobby, på samma sätt som människor som målar akvareller på fritiden.) Men det finns också flera som går termin efter termin, lär sig och utvecklas, blir bättre och bättre på hantverket, hittar sin ton, sin stil, sitt sätt att skriva – och flera av de jag har mött har också blivit utgivna, och jag är övertygad om att flera av de som ännu inte är det, kommer att bli – förr eller senare. Men, viktigt då att understryka – dessa är personer som inte gått en kurs, utan flera. Jag säger inte att man MÅSTE gå en kurs. Man kan bli utgiven ändå. Men det underlättar att skriva regelbundet, diskutera skrivandet och sin text regelbundet, läsa andra texter med författarögon regelbundet – och allt det där får man på en kurs (men det kan man förstås få utanför en kurs också).

Det finns faktiskt en aspekt till som jag har sett under de år jag har hållit på: Och det är förmågan att ta till sig kritik, och lära om, tänka om. Det är absolut nödvändigt att man kan det. För jag har stött på skrivande människor som aldrig förändras, som gör samma misstag om och om igen, som aldrig lyssnar på feedback, som svarar på feedback genom att förklara hur hen har tänkt (texten måste tala för sig själv, har inte läsaren fattat är det något som skaver), som när någon påpekar att något är ologiskt eller ifrågasätter en karaktär alltid svarar: ”men hen är sån”, ”det är så”. Vad då ÄR så? Som författare är du GUD i din berättelse, du kan ta bort ologiska grejer, stryka ovidkommande sidohistorier, fixa till en karaktärs egenheter, eller ta bort en karaktär som inte har någon funktion. Kill your darlings!

Är det något man måste ha som författare (förutom en viss talang) så är det tålamod. Det tar tid att lära sig hantverket! Man måste ändå ha ett litet hum om hur meningar skrivs, hur man använder svenska språket, och hur böcker är uppbyggda och hur man skriver (behärska till exempel dialog, eller tempus, eller perspektiv). Sedan när man kan ”skriva”, kan man bryta mot alla regler och göra sin egen grej. För visst, jag håller med om att man kan göra precis hur man vill (bara det är medvetet).

Sammanfattningsvis: Det är INTE omöjligt att bli utgiven. Det är inte ett lotteri! Och det är inte en chans på tusen för alla. Se till att dina odds blir högre – det går!

Jag fick en mycket intressant fråga som en kommentar till ett av mina inlägg. Den löd så här:

”En fråga jag fick efter att ha läst var dock kontroversen mellan att inte vänta på inspiration, och att ha en stark passion och drivkraft för det man skriver. För mig går de liksom hand i hand. Kan du bibehålla en passion för det du skriver utan att vara inspirerad? Vore väldigt intresserad av att höra mer om detta!”

Jag svarade förstås i kommentaren, men tänker att det här nog är något fler har funderat på. Vore intressant att höra andras tankar om detta också?

Jag tänker så här: För att ORKA skriva måste du ha en sann passion för att skriva – för din historia – för att bli författare (behöver inte vara alla tre och inte samtidigt). Men, för att sedan faktiskt göra det krävs disciplin och att ”bara göra det”.

Jag brukar ofta jämföra med träning. Du kan ha en stark drivkraft och en passion för träning, verkligen på djupet vara övertygad om att du mår bra av det och att du VILL vara en person som tränar för att du vet vilka fördelar det har för dig och din hälsa. Men, sedan kan det ändå kännas motigt att gå till gymmet (för mig känns det ofta motigt att gå och träna), då är det bara att gå ändå. Det går inte att vänta tills man har ”lust att träna”. Jag går regelbundet, flera gånger i veckan, och tränar. Men det är bara ett fåtal gånger jag verkligen känner inspiration eller lust. Däremot brukar det bli kul när jag väl är där – och effekten jag får av träningen gör att det är värt det. Och effekten försöker jag påminna mig om när jag inte riktigt har lust.

Lite så tänker jag med skrivandet också. Jag VILL verkligen skriva, jag VILL verkligen ge ut en ny bok. Jag HAR en historia jag vill berätta. Men nej, många gånger har jag inte alls någon lust att sätta mig ner och skriva. Jag saknar helt inspiration. Men jag gör det ändå, för att jag har bestämt mig, och för att jag vet att det är det som krävs för att nå mina mål. Och jag vet att jag kommer bli glad och tacka mig själv efteråt när jag har boken i min hand.

Och precis som med träningen så brukar det lossna när man väl kommer igång med skrivandet. Inte alltid. Ibland är ett helt gympass rena döden, så kan ett skrivpass också vara. Men det är då man måste fortsätta ändå.

Mitt mantra är (inspirerat av Doris i Hitta Nemo): Fortsätt skriva, fortsätt skriva …

Jag skrev ju nyligen ett inlägg som resonerade kring vem som kan bli författare. Det är ett intressant ämne och det dök upp en sådan tråd i en av Facebook-grupperna för författare jag är med i.

Många där är bekymrade över antingen hur svårt det är att lyckas skriva ett helt manus, eller hur svårt det är att få kontrakt, eller hur svårt det är att nå ut och sälja. Och ja, alla de tre delarna är svåra.

I diskussionen dök jag på ett annat blogginlägg som jag tyckte var väldigt bra. Lite samma tankar som jag själv har. Men väldigt, väldigt välformulerat. Det är skribenten Eva Bergengren, som har skrivit, hon jobbar bland annat som lektör och redaktör, precis som jag. Hon skriver bland annat:

”Varför skulle det då vara ”misslyckat” och ”förgäves” att skriva utan att bli utgiven av ett stort förlag?” och: ”Vi berättar inte för att vi är författare utan för att vi är människor.” 

Läs hela här!

Det roligaste med att leda en skrivarkurs – och lektörsläsa, är att man får fundera mycket på själva hantverket att skriva. Jag har ju läst ett stort antal skrivarböcker – som har gett olika mycket. Vissa ger mer inspiration, andra ger konkreta verktyg.

Jag kan inte påstå att jag använde alla verktyg jag i dag känner till när jag skrev mina två första thrillers. Vissa har jag använt, andra har mer kommit till på instinkt. Kanske för att jag har läst så pass mycket i mina dagar. Ibland har jag brottats med manuset, och så här i efterhand inser jag att det som skavde kanske faktiskt berodde på att jag INTE använde den kunskap och de verktyg jag har.

Jag tror att man kan göra både och. Skriva på känsla, OCH ta till sig och använda skrivarverktyg.

Senaste kursen jag höll pratade vi lite extra om dramaturgiska kurvor. Det kan vara bra att känna till teorierna bakom, men sedan kan man förhålla sig fritt till dem. Det är som alltid bra att ha en verktygslåda, och veta hur man använder verktygen, för att sedan välja under byggets gång vilka verktyg man själv tycker att man behöver. Jag tänkte därför dela med mig av det mest grundliga, elementära kring dramaturgiska kurvor.

Den klassiska dramaturgiska kurvan ser ut så här:

1. Anslag
Här väcks förväntningarna, huvudkonflikten anas, det är viktigt med framåtrörelse. Anslaget sätter igång historien.

2. Presentation
Huvudkaraktärerna presenteras, fakta och sammanhang. Det kan vara bra med en lite lugnare scen där karaktärerna interagerar med varandra för att etablera dem för läsaren. Självklart ska även ”presentationen” ha med historien att göra, men det är inte nödvändigt. Ofta kastas man som läsare in i en vardaglig situation, precis innan allt börjar hända – just för att lära känna karaktärerna och förstå bakgrunden.

3. Fördjupning
Huvudpersonen och antagonisten presenteras mer djupgående, här får vi se/känna på deras drivkrafter, svagheter, styrkor, och även konfliktens bakgrund.

4. Upptrappning
Tempot ökar, konflikterna trappas upp.

5. Klimax
Huvudkonflikten avgörs, det utlovade anslaget infrias, fördjupningen bekräftas. Upptrappningen når sitt slut.

6. Avrundningen
Läsaren får ta del av huvudpersonens känslor, vinst eller förlust, eventuella sidokonflikter reds ut. Lösa trådar knyts ihop.

I slutet bör även berättelsens premiss avslöjas, vad är liksom sens moralen, budskapet med historien? Kan vara till exempel: Brott lönar sig aldrig. Familjen/barnen är viktigast. Ärlighet varar längst.

Tre akter

Ett vanligt sätt att bygga en historia är i tre akter. Tänk då ungefär så här:

Akt 1:

Presentera situationen, se till att något eller någon sätter igång historien. Lär känna huvudpersonen och dess drivkrafter och hinder (hot).

Akt 2:

Fördjupa konflikten. Insatsen höjs, trycket ökar, flera vändningar på vägen, slits mellan hopp och förtvivlan.

Akt 3:

Konflikten trappas upp och får sin avslutning.

När jag skriver tänker jag alltid en handlingslinje. Från punkt A till punkt B. Punkt A är punkten/händelsen där allt sätts igång. Något får historien att börja. Sedan går en linje, med framåtrörelse, hela tiden, mot punkt B. Där Punkt B är slutet/upplösningen.

Då kan man dela in handlingslinjen i tre akter och se till att man uppfyller de här första sex stegen (se ovan) eller de tre akterna under handlingslinjen.

Självklart finns ett före och ett efter, en bakgrund – saker som händer i bakgrunden, men det kan sippra in i berättelsen. Och då har vi författarens karta här borta där vi vet vilka hemligheter, trauman, händelser som lett fram till där vi är nu. Och där har vi våra personkort, som gör att vi lär känna våra karaktärer, vet vad som driver dem, vilka hot/hinder de står inför, svagheter, styrkor. Och hur de ska utvecklas under resans gång.

Valen

Man brukar också rita upp den dramaturgiska kurvan som en val. Historien börjar högst upp på stjärtfenan. Högt upp betyder tempo – vi kastas rakt in i första scenen, anslaget, som skapar förväntningar hos läsaren. Här är det viktigt att vi visar vilken sorts bok läsaren kan förvänta sig. Därefter går tempot ner, följ linjen från stjärtfenan neråt. Tempot blir lugnare, vi får lära känna karaktärerna, får bakgrunden, förstår premissen. Sedan ökar tempot upp över valens rygg. En brant kurva uppåt, och den når sitt klimax vid blåshålet där valen sprutar ut vattnet. Och sedan rundas historien av och avslutas.

Lycka till!

Nu när mitt jobb är att jobba med texter är det ibland svårt att hinna läsa. Jag läser ju så vansinnigt mycket ändå, liksom. Lektörsläser, redaktörar, läser mina duktiga kursares texter. Och förstås – mina egna manus. Men, det blev några böcker i mars också. Mest lyssnade jag. Men några blev lästa.

1. Kritgubben av C J Tudor

Det är mitten av 80-talet och 12-åriga Eddie och hans kompisar dras in i en rad märkliga och skrämmande händelser. Som ett tema följer kritgubbarna som ritas på asfalten och på vita papper. Det är en mörk barndomsskildring, där vi möter barnen också i vuxen ålder. Hela boken känns skriven som en hyllning till Stephen King. Det finns mycket av Det och även Stand by me (Höstgärning) i boken. Jag tänker även på Stranger things. Parallellerna är ibland så tydliga att de nästan ställer sig i vägen för historien (man börjar leta referenser och så har man liksom hoppat ur berättelsen). Men det är spännande. Det händer otroligt mycket. Och visar sig hänger inte alls ihop som man tror (jo, vissa delar förstår man hyfsat tidigt). En nyckel är det som står på framsidan: Alla har hemligheter. Jag gillade särskilt den svarta humorn i boken. Den är så mycket ”min” generation. 80-talets barndom är ofta grym i populärkulturen och det krävs väl en galghumor (för att knyta an till omslaget). Inte riktigt allt knöts ihop på slutet på ett trovärdigt sätt, men ändå en bra bok. Med högt tempo och många vändningar.

2. Järtecken av Christoffer Carlsson

1994 brinner ett hus och en död kropp hittas. Så långt en vanlig deckare. Men sedan slutar likheterna med vanliga deckare. En ung polis är med och hittar den skyldige som döms och hamnar i fängelse. Den dömde mannens systerson Isak drabbas hårt, han är ju så lik sin morbror. Har han också ont i sig? Alla i byn känner ju alla, vet precis hur alla är. Även systersonen måste ju vara fördömd. Isak funderar mycket på om han bär järtecknet. Den här boken är annorlunda från Christoffers andra. Jag tror att jag har läst alla – och är av åsikten att Christoffer är en av våra absolut bästa spänningsförfattare. Språket känns igen, liksom stämningen, som han alltid varit bra på. Men här går han ibland ur historien och redovisar. Nästan på ett dokumentärt vis. På många sätt borde den här boken inte fungera. Den är lågmäld, ospektakulär, verklighetstrogen. På många ställen rätt torrt skriven. Men man sugs ändå in. Förmodligen för att karaktärerna är så bra. Av kött och blod. Ibland kommer jag på mig att störa mig på dem, deras upprepade svagheter, men så tänker jag – det är ju så människor är. Helt klart en annorlunda bok, och mycket läsvärd.

3. Inte utan dig av Harlan Coben

Nap Dumas bror Leo dog tillsammans med sin flickvän Diana för femton år sedan i en tragisk olycka. Samma kväll försvann Naps flickvän. Jag läser Coben lite som jag läser Lee Child. Med vissheten om snabb, säker spänning, en tids underhållning. Vissa Coben är riktigt bra. Han är säker, precis som Child, det är alltid spännande och mycket drivet, samt underhållande med en hel del vassa repliker. Det här är inte någon av Cobens bästa. Jo, jag blir underhållen och det är tidvis spännande. Men det är en ganska märklig historia med en hel del luckor som aldrig fylls igen. Men, jag lär mig ändå en hel del på att läsa sådana här duktiga spänningsförfattare. De vet hur man driver på en historia, de vet hur man bygger upp spänning. Det är rappt och vasst skrivet. Men ingen historia som kommer stanna kvar. En stunds underhållning, och det är ju inte heller fel.

4. Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson

Jag har ju en förkärlek för den här typen av böcker, som skildrar händelser, och en tid i Sverige och världen. Och så är jag grymt fascinerad av konspirationsteoretiker och politiska strömningar. Mordet på Palme är förstås en oemotståndlig händelse och ja, jag läser gärna olika teorier om vad som hände, men också sammanfattningar av den tiden. Stig Engström, den så kallade Skandiamannen, var på plats när Olof Palme mördades och fanns med i mordutredningen från dag ett, men utreddes aldrig som gärningsman. Efter tolv års efterforskningar om denna gåtfulla person fann journalisten Thomas Pettersson vad andra tidigare gått bet på: Engströms motiv, och att han hade skjutvana samt tillgång till samma slags vapen som Palme sköts med. Minst lika viktig var upptäckten att polisen begick en rad uppseendeväckande misstag när de bestämde sig för att avföra Engström från utredningen. Genom att felaktigt välja bort honom förband de sig till den katastrof som blev Palmeutredningen. Oavsett om man tror på den här teorin eller inte så är det vansinnigt spännande att läsa om alla misstag som gjordes i Palme-utredningen.

5. Haggan av Aase Berg

Den marknadsförs som roman, men är kanske egentligen något annat, ett debattinlägg, en hämndskrift, en essä… ja, eller är det fakta? Man vet inte riktigt. Victor och Thelma älskar varandra. Men Victor vägrar skilja sig från sin fru, så Thelma förvandlas till Haggan. Jag vet helt ärligt inte vad jag ska tycka om boken. Det är vansinnigt bra skrivet, Aase är en formuleringsdrottning, det är litterärt och fullt med kulturella referenser både från litteraturhistorien och populärkulturen. Det är uppfriskande med ilskan som är så kompromisslös. Och många iakttagelser av vårt förljugna förhållande till äktenskap, borgerskap och kärnfamiljen är oerhört träffsäkert skrivet. Men det är samtidigt rätt banalt på sina håll. Victors och Thelmas kärlek beskrivs i rosa och som felfritt. Den är liksom sann, medan allt annat är lögn. Och det är här det skaver i mig. Hon är inne i samma system som hon kritiserar. Vill att Victor ska lämna sin fru för henne – och vad är egentligen skillnaden mellan deras tvåsamhet och alla andras tvåsamhet? Dessutom, i hennes litterära systrar som Carina Rydberg, kommer även huvudpersonens svagheter fram. Inte här. Hon skildrar sig som ett geni och över allt annat. Jag tänker att det är meningen att jag ska bli provocerad av en så skamlöst självförhärligande kvinna, och att det bara visar hur vi kvinnor alltid trycker ner oss själva och andra kvinnor. Kanske är det så. Och kanske är det jag som ska jobba med mina upplevelser av boken? Hur som helst, en intressant och oerhört välskriven bok. Om än ojämn – från banal till genial.

6. Allt jag fått lära mig av Tara Westover

Vilken bok! Vilken historia. Vilket liv! Tara växer upp i en mormonsk familj i Idaho med en far som helt står utanför samhället. Han vill inte ha något med staten, eller illuminati, att göra. Tara är inte ens registrerad. Hon får inte gå i skolan och jobbar hårt på pappans skrotgård, där det hela tiden händer olyckor. Trots att hon får ett stålrör genom benet åker de inte till sjukhus. Mamman som kokar örter tar hand om skadan. Det är inte förrän hon är 17 år hon börjar i skolan och en helt ny värld öppnar sig för henne. Hon tar till sig kunskapen, gör oerhört bra ifrån sig och studerar både på Cambridge och Harvard. Men hon slits hela tiden med sin lojalitet med sin familj. Och kämpar för att hitta sin egen person, sin identitet. Det är en magiskt bra bok om den inte driften efter att lära sig och vikten av utbildning. Längtan efter ett eget liv. Jag tänkte också på hur hon och hennes familj symboliserar det i dag otroligt polariserade USA. De som är liberaler, tror på systemet, på vetenskapen, forskningen, utbildningsväsendet. Och de som står utanför samhället och misstror allt. Kan de två polerna mötas? Trots allt hemskt Tara är med om så finns det också kärlek i hennes familj. Det är ingen uppgörelsebok, eller en hatskrift. Utan det finns ett oerhört försonande drag, det är otroligt fint skildrat och porträtten av föräldrarna och syskonen är komplext gjorda. Hennes utanförskap och utifrånblick på det vi tar för givet – sjukhus, utbildning, jämställdhet (nåja) är oerhört klarsynt och gör en tacksam över det vi har. Men också rädd och bekymrad då man förstår hur stor klyftan kan vara – och är. Jag är ju sedan länge väldigt intresserad av konspirationsteorier och alt-högern, så väldigt spännande för mig att läsa. Påminner också lite om Träskkungens dotter, inte alls samma genre, men i det där att älska en far trots att han gör ont. Välskriven och spännande. Kommer få mig att tänka länge. Läs!