Att skriva är ju ett rätt ensamt jobb, eller hobby, eller vad man nu ska kalla det. Jag har inget emot det. Tvärtom. Jag blir mer och mer introvert, ju mer jag skriver, ju mer författare jag blir. Ibland blir jag nästan mörkrädd när jag inser att jag inte har någon som helst lust att träffa någon, prata med någon, bara längtar efter att få sitta i min fåtölj och skriva eller läsa …
Nu har jag ju ett väldigt socialt jobb, samt en stor familj. Så ensam är jag ju inte. Men jag har verkligen inga problem med att vara för mig själv.
Så skönt då att få känna sig normal, eller i alla fall inte fullständigt abnorm, när jag träffar mina författarvänner och de säger att de känner igen sig. Vi har det alla gemensamt – vi längtar hela tiden efter egen skrivtid.
Jag har ett gäng vänner som också är författare. Eller rätt många. Men vi är några stycken som träffas regelbundet och äter middag. Författarna kring det runda bordet kallar vi oss själva. Vi är åtta stycken och även om det går flera månader mellan det vi ses är det alltid lika roligt. Tillsammans kan vi älta allt kring författarlivet, berätta om våra svårigheter, glädjas åt våra framgångar, avslöja våra hemligaste drömmar. Det är fantastiskt kul att få följa de här författarna och deras skrivarliv. Även om jag allra helst sitter hemma i min skrivarfåtölj så behöver jag då och då komma ut och få träffa dem här, spegla mig i dem och tja, helt enkelt få känna mig lite normal.
På bilden ser ni nästan hela Författarna kring det runda bordet, från middagen nu i veckan på restaurangen Halv grek plus turk: Frida Andersson Johansson, Camilla Davidsson, Anna Lönnqvist, Eva Rydinger, Eva Swedenmark, Annika Estassy Lovén och jag. Saknas gör Kristin Emilsson.
Haha, låter underbart! Igår var jag tvungen att slita mig från min bok för att umgås med grannarna som hade en liten bjudning. Det smärtade och tänkte precis på detta då. Jag håller på att bli en enstöring, och jag älskar det!
Och det blir bara värre – lovar!