Mer mani än geni

Ett ämne jag har varit inne på tidigare är hur jag alltid har vägrat se på mig själv som en talang. Eller ett geni. Eller någon som ”bara har det”.

Så är det nämligen inte.

Att jag lyckats skriva en bok handlar till 90% om hårt arbete. Visst, jag kan skriva. Jag är journalist. Men jag har mött så många skrivande människor som är tusen gånger bättre än jag på att skriva. Det är inte det som är grejen. Det är att GÖRA. Och det är där min styrka ligger. Att GÖRA. Att fortsätta, år ut och år in. Varje ledig stund, varje semesterdag. Varje söndag. Jag fortsätter skriva, även om jag är trött, inte har någon inspiration, allt blir skit, jag inte hittar orden.

Många jag möter tror att jag måste ha något speciellt. Att de aldrig skulle klara det, för att de inte kan skriva, inte har tillräckligt bra fantasi, inte skulle kunna komma på en historia och så vidare. Men jag tror att de har fel. De flesta har säkert allt det där. Det de saknar är den riktiga drivkraften, galenskapen som krävs för att faktiskt skriva och slutföra en bok.

För länge sedan läste jag att bara 10% av ett författarskap är talang, och 90% är hårt arbete. Det kändes så trösterikt att läsa det. Jag har alltid drömt om att skriva, bli författare. Men jag har alltid vetat att jag inte är någon naturbegåvning. Ingen som bara har det, som bara låter det flöda ur fingrarna. Men om det framför allt handlar om hårt arbete, så insåg jag att jag hade en chans. För är det något jag är riktigt, riktigt bra på så är det hårt arbete. Där knäcker jag de flesta.

Så det var så jag gjorde. Slet. Jag har lagt ner extremt mycket tid. Jag har offrat en massa (vila, sömn, slötid, fester, tv, vänner, semestrar, soliga dagar, tid med min familj … ja, så är det).

Det krävs ju ett visst mått av galenskap. Och ja, jag är övertygad om att jag förmodligen inte är riktigt klok. Rent av galen.

Som sagt, mer mani än geni. Det är jag det.