I söndags publicerades min debattartikel i Expressen apropå Fars dag. Jag anser att pappor är lika viktiga föräldrar som mammor. Eller åtminstone borde vara det. Och att samhället borde signalera att de är det.
Här kan du läsa min debattartikel!
Så här skrev jag:
0,1 procent. Så många par var det som delade föräldraledigheten lika när jag och min man fick vårt första barn. 12 procent är andelen som delar lika i dag.
Under samma tid har andelen dagar som tas ut av pappan ökat från 12 procent till 25 procent. Det går framåt. Nu kanske ni tror att jag är lastgammal, men det är jag faktiskt inte. Mitt äldsta barn fyller 14 år i december. Så här mycket har alltså hänt på bara 14 år.
Ändå känns diskussionen om föräldraförsäkringen ibland rätt tröstlös. Argumenten går i cirklar och har sällan någon koppling till den forskning som faktiskt finns kring vilken påverkan försäkringen har på pappor, mammor, barn och samhället i stort.
Pappor som är hemma med barn är mindre våldsamma, pappaledighet leder till färre skilsmässor, förbättrad hälsa för pappa och till ökad lön och bättre karriärmöjligheter för mamma, bara för att nämna några fördelar med ett jämnare uttag.
Självklart måste vi anpassa föräldraledigheten efter andra sorters familjer än kärnfamiljen också. För singelföräldrar och stjärnfamiljer. Men det är i kärnfamiljen behovet av ökad jämställdhet mellan mammor och pappor är som störst. Så låt mig fokusera på det nu.
Ett vanligt argument i dag mot en individualisering av föräldraförsäkringen är att pappor är så dåliga. Debattörer hävdar att papporna ändå inte kommer att ta sitt ansvar. Mammorna skulle tvingas vara hemma utan pengar och bebisar tvingas börja på förskolan för tidigt.
Det skulle bli misär, med andra ord.
Jag vägrar tro det.
Visst finns det värdelösa pappor. Liksom det finns värdelösa mammor. Kanske finns det fler usla pappor än mammor? Men de allra, allra flesta pappor är fantastiska och vill sina barns bästa.
Och oavsett så kan vi inte ha en politik som utgår från att pappor är sämre föräldrar än mammor. En politik som förutsätter att mammor täcker upp för dåliga pappor.
Från 12 procent till 25 procent på 14 år. Det visar att pappor kan och vill förändras.
Så grattis alla pappor till den tredje pappamånad som nu tycks bli verklig!
Den innebär inte bara en månad till hemma med barnen för er, utan också en månad som kommer göra skillnad för framtidens pappor och barn.
För det är de här öronmärkta månaderna som har drivit fram utvecklingen sedan första månaden infördes 1995. Då ökade uttaget för papporna snabbt till i snitt en månad. 2002, när den andra kom, tog papporna snart ut i snitt två månader. I dag tar papporna ut tre månader. Om det fortsätter så här är vi jämställda om 60 år. Men ärligt, vore det inte toppen om vi slapp vänta så länge?
Vissa hävdar att pappamånader inskränker familjernas frihet. Men vems frihet pratar de då om? Var papporna för 14 år sedan som bara tog ut 12 procent av föräldraledigheten mer fria än papporna i dag som tar ut 25 procent av dagarna? Och har mammorna någonsin haft valet att inte vara föräldraledig?
Och har någon frågat barnen vad de vill?
Jag tror inte att dagens pappor känner sig mer förtryckta. Nyligen kom en undersökning som tvärtom visade att pappor överlag tycker att de är riktigt bra föräldrar. De har nog rätt. De är bra. De allra flesta.
Jag tror på papporna. Jag tror att de är lika viktiga som mammorna. Så viktiga att vi i dag borde individualisera försäkringen helt.
Föräldraskap är ett 100-procentigt åtagande. Pappor borde ses som lika viktiga föräldrar som mammor. Och det borde samhället och politikerna tydligt signalera.
Det om något vore väl en fantastisk present till alla pappor på fars dag?
Bättre än en småtrist slips.
Det finns en massa forskning som visar att det blir bättre för alla om vi har ett jämnare uttag. Pappor som tar pappaledigt är mindre våldsamma och får bättre hälsa (det finns till och med studier som visar att länder där pappor är mer med sina barn är mindre våldsamma). Mammors löner och karriärutveckling blir bättre för varje månad pappan tar ut. Pappaledighet leder till färre skilsmässor och större chans till fler barn för paret. Sveriges BNP skulle öka om vi hade ett jämnare uttag. Och förstås: barnen skulle få vara mer med båda sina föräldrar. Vilket är superviktigt om något skulle hända: en olycka eller i värsta fall ett dödsfall – då har båda föräldrarna bättre förutsättningar att ta hand om barnen och större chans att försörja sig själva. Det är också viktigt om det blir en skilsmässa. Också viktigt om det skulle bli en vårdnadstvist att båda föräldrarna har visat att de kan och vill ta hand om barnet.
Ibland ses sådana här argument som en inskränkning av barnfamiljernas frihet. Men jag ifrågasätter det starkt. Det är bara att titta på hur uttaget har sett ut de senaste 30 åren. Inte många har utnyttjat rätten att dela lite hur som helst. De allra flesta delar exakt så som föräldraförsäkringen signalerar. När vi 1995 fick en öronmärkt månad som inte gick att överlåtas (så kallad pappamånad) ökade pappornas uttag till exakt en månad. 2002 när vi fick en till så kallad pappamånad ökade pappornas uttag till nästan exakt två månader. Nu, 13 år senare, är vi uppe i tre månader för pappor – och nu införs en tredje pappamånad. Förvånandsvärt få väljer annorlunda.
Frågan är om papporna i dag som tar tre månader känner sig mindre fria än papporna 2002 som tog två månader. Var papporna som tog en månad 1995 mer fria än dagens pappor?
Vad som sällan hörs i debatten är också att pappor faktiskt dubbelbestraffas om de tar ut mer föräldraledighet än förväntat. Mammor förlorar på att ta lång föräldraledighet, men pappor förlorar ännu mer. Dessutom vinner mammor på att papporna tar ledighet (de får bättre löneutveckling för varje månad pappan tar ut), medan män inte alls vinner på att mammorna tar ut fler dagar. Sådana här negativa effekterna skulle försvinna om samhället såg föräldrar som likvärdiga och tvingade arbetslivet att räkna med att alla småbarnsföräldrar någon gång är hemma med sina små barn. Det skulle göra att vi får ett mycket barnvänligare samhälle. Och kanske skulle vi även motverka åldersdiskrimineringen på arbetsmarknaden. Småbarnsföräldrar kanske kan få ta en liten paus från arbetslivet – medan de som har stora barn kan få ge allt de har. I dag räknar vi bort mammorna under några år – och det syns tydligt i lönestatistiken. Från att ha haft jämställda löner före barnafödande ålder växer gapet rejält runt 30, när de flesta får sina första barn. Och det gapet består sedan livet ut.
Det är märkligt att den här frågan är så laddad. Alla andra försäkringar vi har i det här landet är individuella och det finns vissa krav för att man ska få ut dem. Varför ska denna vara annorlunda? Det är ju ändå våra gemensamma skattepengar. Och om det nu tydligt har visat sig att det sätt vi tar ut dagarna slår så orättvist både mot pappor och mammor, och samhället i stort, varför inte knyta pengarna till varje enskild förälder och visa att vi tycker att varje förälder är viktig, oavsett kön? En försäkring är ju inte heller tvingande. Du behöver inte plocka ut sjukersättning, vab-pengar eller semester. Du behöver inte utnyttja föräldraförsäkringen. Men att staten ställer vissa krav på oss när de betalar ut pengarna tycker jag inte är konstigt. Och vi köper ju de krav som finns i dag (till exempel att man ska plocka ut fler dagar i veckan när barnet är litet, och man kan inte ta ut pengarna efter att barnen har nått en viss ålder).
Utnyttja försäkringen du som vill och behöver den. Om den inte känns rätt för dig, gör det inte. Vill du vara hemma i flera år, varsågod. Men det är ju inget resten av samhället kan betala för. Det minsta vi kan begära av en gemensam försäkring är att den inte ökar på orättvisor. Det gör dagens system.