I går hade jag en väldigt hektisk dag! Och otroligt rolig! Men även utmanande och rätt nervös (jag tycker att det är rätt läskigt att prata inför folk, men jag gör det ändå!).
Dagen började redan vid 8 på morgonen. Då var jag nämligen på plats i en av Hötorgsskraporna på tidningen Resumés talangforum, som en av två talare. De hade bett mig komma och prata om ”Misstagen som byggde min karriär”, det är en satsning de har som de kallar #baramänniska.
Jag la till en underrubrik:
Jag berättade om hur jag som 20+ hamnade i en djup depression och sedan i terapin insåg att jag faktiskt inte var en talang eller ett underbarn som jag någonstans hade trott (jag VAR ett duktigt barn, men egentligen inte speciellt duktigare än andra). Det var jättejobbigt att inse, och särskilt skammen var fruktansvärt jobbig! Hur hade jag kunnat tro att jag var bra, liksom?
Här är jag när jag står och pratar, och visar en bild på mig själv som barn:
MEN, med åren har jag insett att det där var det bästa som kunde hända mig. För när jag sedan gick ut i arbetslivet, fortfarande en prestationsprinsessa som hade ett stort bekräftelsebehov så insåg jag att jag aldrig kunde lita på talang. Istället har jag alltid jobbat hårt, aldrig gett upp, jag är en sådan som alltid dyker upp, sällan ställer in, alltid gör mitt bästa, kämpar och försöker lära av mina misstag. Jag litar aldrig på att jag kan något, utan måste alltid anstränga mig. Att vara en talang kan också vara ett ok – du blir bunden vid din talang, och när motgångarna kommer kan de bli svårare att hantera än om du hela tiden får kämpa. Det tog en massa år, men sedan insåg jag att utan talang går det också! Jag har kunnat bli nästan vad jag har velat, nå dit jag har strävat, lyckats med det jag har velat, genom hårt arbete och envishet – men utan talang! Det är alltså en befrielse att INTE vara låst vid en talang!
Därefter berättade jag om några av misstagen som jag har gjort under min karriär, och som jag har lärt mig mycket av, och som har tagit mig vidare på olika sätt. Och så slutade jag föredraget med 10 snabba karriärtips som har funkat för mig. Om ni är nyfikna, så är det de här:
- Lita aldrig på talang. Jag vet med mig att jag inte har någon särskilt begåvning, därför litar jag aldrig på talang. Jag jobbar hårt, samarbetar, tar till mig av kritik, dyker alltid upp, gör det jag ska, är envis och ger inte upp – det har visat sig att det ofta slår ren talang. Genom mitt liv har jag ofta stött på människor som är otroligt begåvade. Ska man tävla med dem, gäller det att ligga i 😉
- Sparka aldrig nedåt. Tycker att det är otroligt osympatiskt med människor som sparkar nedåt och slickar uppåt. Dessutom rejält korkat. Utvecklingen går så fort fram i arbetslivet i dag. Den som var din praktikant i går kan vara din chef i dag. Så av medmänsklighet eller av ren självbevarelsedrift – var schysst mot alla!
- Var sann mot dig själv. Min värsta mardröm är att jag ska fastna på ett jobb, tycka att det är bekvämt, men ändå känna mig missnöjd. Jag tror att det är lätt att bli bitter då. Jag försöker alltid vara sann mot mig själv. Känns det inte bra, gå därifrån! Det kan ibland ta lite tid, och ibland kan det gå väldigt fort, men stå upp för det du känner är rätt!
- Ge inte upp dina drömmar. Min dröm var egentligen aldrig att jobba på livsstilstidningar, men jag älskar att göra tidning och har trivts hela tiden. Men mina drömmar har varit andra, att skriva böcker och vara med i samhällsdebatten. Jag har aldrig gett upp de drömmarna, och jobbar vid sidan av för att uppfylla dem. Tror att det är superviktigt att hålla sina drömmar vid liv! Och åtminstone leva sin dröm lite grann, även om det bara blir vid sidan av.
- Var självkritisk och lär av dina misstag. Misstag gör alla. Jag försöker att inte vara så hård mot mig själv. Jag bryter ihop, har ångest, men sedan reser jag på mig och funderar igen – vad gick fel, vad hade jag kunnat göra annorlunda, vad lär jag mig av detta? Då kan misstaget vara något som utvecklar dig! Det värsta jag vet är folk som aldrig lär sig, som gör om samma misstag gång efter gång och som skyller misstagen på omständigheter och andra människor. Så fort något blir fel – fråga dig vad DU hade kunnat göra annorlunda! Erkänn ditt misstag, även inför andra, och försök vända det till något positivt eller lär av det!
- Var generös. Egentligen otroligt lätt. Många har varit generösa mot mig, jag försöker vara generös mot andra. Och, det ger mig något tillbaka. Jag har ett gäng yngre kvinnor som då och då frågar mig om råd, eller som bara vill prata av sig och diskutera igenom saker. Jag försöker alltid ställa upp – och på kuppen lär jag mig otroligt mycket! Så det är ren win win! I detta ingår att ge andra kredd. Inte ta åt sig äran från det andra har gjort. Lyfta andra, prata väl om andra. Vi är inte konkurrenter!
- Välj rätt chef. Jag har haft tur, jag har nästan bara haft bra chefer. Men jag har haft några få dåliga också. Och vad jag har insett är att skillnaden mellan att ha en bra chef och en dålig är gigantisk! En bra chef lyfter dig, ser till att du utvecklas, ser dig, är lojal med dig. En dålig chef trycker ner dig, stoppar dig, är illojal med dig. Jag har gett mig själv löftet att aldrig mer acceptera en dålig chef.
- Kom förberedd. Eftersom jag är en medelmåtta och aldrig klarar att göra saker på volley – nej, det går inte för mig – så ser jag till att alltid vara förberedd. Jag vet att det finns duktiga människor som klarar att gå in och hålla värsta talet, gör en intervju på ren rutin eller något annat utan att förbereda sig. Jag hör inte till dem. Jag måste förbereda mig! Och det gör jag.
- Var noga med detaljer. Ett litet faktafel, eller ett felstavat namn kan sänka ett helt reportage. Jag är supernoga med detaljer. Särskilt namn! Jag litar aldrig på att jag kan stava alla ord eller att jag vet hur människor stavar sina namn. Jag koller upp – VARJE GÅNG!!! Igen, det finns säkert briljanta människor som kan det här utan att kolla, jag är en medelmåtta, jag måste dubbelkolla!
- Tacka ja. En anledning till att det har gått rätt bra för mig tror jag är för att jag har tackat ja. Jag har tagit de erbjudanden som har kommit flygande. Jag hatar uttrycket: Man vet vad man har, men inte vad man får. Det får en att stagnera! Dessutom är det inte sant! Du vet vad du har i dag, men eftersom branschen förändras så snabbt kan du inte räkna med att det ser likadant ut om ett halvår. Min väg har alltid varit att hoppa på saker. Jag tackar ja! Tänker att om det går åt helvete får jag väl säga upp mig. Det finns också en feministisk aspekt på detta. Jag tackar även ja nästan alla gånger jag får förfrågningar om att vara med i intervjuer, i debatter eller morgonsoffor (radio, tv), skriva debattartiklar. Jag tänker på den gamla kampanjen: #tackaja – och jag gör det – tackar ja! Jag vet att det är svårt för journalister att hitta kvinnor som vill uttala sig om saker, det är svårt att få kvinnor att komma och prata eller debattera. Därför tackar jag ja. Och så tänker jag så här: Den dagen medelmåttiga kvinnor tar lika stor plats och syns och hörs i offentligheten som medelmåttiga män – då är vi jämställda. Alltså drar jag mitt strå till stacken! Om man nu som jag är rätt nervös över att prata inför folk så har jag ett till litet tips: Tacka ja direkt, tänk inte så mycket. Jag brukar säga ja på en sekund, innan jag hinner tänka igenom hur läskigt det är, hur mycket som kan gå fel. Det funkar! Sedan är jag skitnervös! Men då får jag vara det. Och jag har överlevt varje gång. Vad är det värsta som kan hända?