Vad är det egentligen för sorts böcker du skriver? Skriver du deckare? Det är en vanlig fråga jag får. Och nja … inte riktigt deckare. Deckare för mig är när det är ett brott som har begåtts i början av boken och någon försöker lösa brottet och ta fast den skyldiga. Oftast är det poliser som leder arbetet. Men det kan även vara jurister, journalister eller vanliga människor. Deckare är inte sällan delar i en serie, där samma huvudperson återkommer i flera böcker. Det finns en tydlig hjälte, även om det kan vara en antihjälte.
I mina böcker finns det visserligen gåtor, och även brott. Men det är mer psykologiskt. Och det finns ingen tydlig hjälte. Gåtorna utspelar sig mellan människor, på ett psykologiskt plan, och utgången är oviss. Det är inte självklart att det goda vinner på slutet. Även om läsaren förstås får svar på sina frågor (det tycker jag är viktigt, man måste knyta ihop och lösa gåtorna i slutet, annars bli man som läsare besviken).
Därför brukar jag säga att jag skriver thrillers. Det är en mer rättvis benämning än deckare. Psykologiska thrillers. Det ska vara läskigt, mörkt, gåtfullt. Sedan finns det en undergenre till psykologisk thriller och det är Domestic Noir. En genrebenämning jag verkligen gillar och som på ett träffsäkert sätt ringar in det jag skriver. Så här beskrivs genren Domestic Noir på Wikipedia:
”In a nutshell, Domestic Noir takes place primarily in homes and workplaces, concerns itself largely (but not exclusively) with the female experience, is based around relationships and takes as its base a broadly feminist view that the domestic sphere is a challenging and sometimes dangerous prospect for its inhabitants. That’s pretty much all of my work described there.”
I en typisk Domestic Noir rör vi oss i en ganska begränsad miljö. I familjen och den närmaste kretsen runt omkring, det kan vara på en arbetsplats eller i ett grannområde. Det kan vara flera familjer. Under ytan bubblar det av en massa känslor, hemligheter, och även brott.
När DN-journalisten Catia Hultqvist för ett tag sedan skrev en krönika i DN om genren förklarade hon dess popularitet så här:
”En förklaring skulle kunna vara att domestic noir är en reaktion på den tillrättalagda bilden av familjelivet som presenteras på sociala medier. Båtfärder, skuttande barn, mysiga grillkvällar. Far ror och mor är rar. Instagram kallas visserligen för ”bilddagbok”, men är för de flesta en dagbok som konsekvent utelämnar skuggorna.”
Och så här skriver tidningen Independent om genren:
”Much has been written on this subject suggesting that, as a generation of Facebookers and Instagrammers, we are hooked into a sanitised online version of ourselves, keen to present a manipulated and buffed-up doppelgänger to the world when underneath everything is far from OK. Often I’ve heard it said that social media makes us unhappy, that seeing ‘other’ people enjoying the perfect holiday, being the most loved-up, or part of the happiest family, makes the rest of us feel inadequate, even though in our heart of hearts we know that those sun-drenched smiling snapshots are just manufactured selfies of the good bits. When the camera gets put down, it’s back to reality, and out come the daggers.”
Jag älskar att utmana den där bilden av familjemyset. Visa sprickorna under ytan, krackelera fasaderna. Allt är inte som det verkar. Man skulle kunna säga att hela genren är en reaktion mot den tillrättalagda familjebilden.
Kända Domestic Noir-författare är Gillian Flynn (Gone Girl), Paula Hawkins (Kvinnan på tåget), Caroline Kepnes (Du) och Louise Doughty (Kvinna inför rätta). Här i Sverige har vi flera duktiga författare som skriver i genren: Caroline Eriksson (De försvunna) till exempel. Jag skulle också säga att Sigge Eklunds In i Labyrinten hör till genren. Själv är jag väldigt inspirerade av Karin Alvtegens S-serie från 90-talet (Skam, Skuld, Svek, Saknad), men också författare som Sara Kadefors (Fågelbovägen 32 och Borta bäst till exempel) och Marie Hermansson (Musselstranden och Hembiträdet till exempel).
Har ni läst några andra bra Domestic Noir-böcker får ni gärna tipsa i kommentaren!
Den genomgången var precis vad jag behövde! Jag funderar ju mycket på det här med vilken genre jag ska placera mitt skrivande i, och ligger nog väldigt nära domestic noir. Just Marie Hermansson tycker jag mycket om, eftersom hon får fram det surrealistiska på ett trovärdigt sätt. Kvinna inför rätta är också intressant att du nämner, eftersom jag tänkte när jag läste den att det påminner om mitt sätt att jobba: att hålla läsaren på halster och inte avslöja hela bilden utan bara små bitar i taget.
Spännande! Ja, själv älskar jag ju den här genren!