Jag fick en mycket intressant fråga som en kommentar till ett av mina inlägg. Den löd så här:
”En fråga jag fick efter att ha läst var dock kontroversen mellan att inte vänta på inspiration, och att ha en stark passion och drivkraft för det man skriver. För mig går de liksom hand i hand. Kan du bibehålla en passion för det du skriver utan att vara inspirerad? Vore väldigt intresserad av att höra mer om detta!”
Jag svarade förstås i kommentaren, men tänker att det här nog är något fler har funderat på. Vore intressant att höra andras tankar om detta också?
Jag tänker så här: För att ORKA skriva måste du ha en sann passion för att skriva – för din historia – för att bli författare (behöver inte vara alla tre och inte samtidigt). Men, för att sedan faktiskt göra det krävs disciplin och att ”bara göra det”.
Jag brukar ofta jämföra med träning. Du kan ha en stark drivkraft och en passion för träning, verkligen på djupet vara övertygad om att du mår bra av det och att du VILL vara en person som tränar för att du vet vilka fördelar det har för dig och din hälsa. Men, sedan kan det ändå kännas motigt att gå till gymmet (för mig känns det ofta motigt att gå och träna), då är det bara att gå ändå. Det går inte att vänta tills man har ”lust att träna”. Jag går regelbundet, flera gånger i veckan, och tränar. Men det är bara ett fåtal gånger jag verkligen känner inspiration eller lust. Däremot brukar det bli kul när jag väl är där – och effekten jag får av träningen gör att det är värt det. Och effekten försöker jag påminna mig om när jag inte riktigt har lust.
Lite så tänker jag med skrivandet också. Jag VILL verkligen skriva, jag VILL verkligen ge ut en ny bok. Jag HAR en historia jag vill berätta. Men nej, många gånger har jag inte alls någon lust att sätta mig ner och skriva. Jag saknar helt inspiration. Men jag gör det ändå, för att jag har bestämt mig, och för att jag vet att det är det som krävs för att nå mina mål. Och jag vet att jag kommer bli glad och tacka mig själv efteråt när jag har boken i min hand.
Och precis som med träningen så brukar det lossna när man väl kommer igång med skrivandet. Inte alltid. Ibland är ett helt gympass rena döden, så kan ett skrivpass också vara. Men det är då man måste fortsätta ändå.
Mitt mantra är (inspirerat av Doris i Hitta Nemo): Fortsätt skriva, fortsätt skriva …
Jag undrar om det ändå inte påverkar resultatet, både innehållet och dialogerna, om man skriver på inspiration eller disciplin. Men då kommer tiden in som en påverkande faktor. Inspiration kräver tid. Ju mer dagen är fylld av annat, desto mer måste man jobba utifrån disciplin. Texten påverkas mycket av om jag umgås med karaktärerna, inne i min bubbla än om jag formulerar deras dialoger och repliker. Men jag tänker så här, att det är bättre att skriva ner storyn med disciplin, tills jag får tid att umgås med karaktärerna, som då får göra berättelsen till sin, säga hur de själva skulle ha uttryckt sig.
Om man ska jobba som författare kan man inte lita på inspiration, det är min fasta övertygelse. Om man skriver som hobby, absolut – då kan man vänta på inspiration. För mig är det så att inspiration ofta kommer när jag börjar skriva. Jag längtar ofta efter att skriva – och känner inspiration, men inte alltid. Men när jag sätter mig och börjar – så kommer det. Man kommer igång liksom. Att skriva föder inspiration. Det man skriver föder ny inspiration. Som en kall motor, som blir varm när man kör den. Ju oftare man skriver desto lättare är det att komma igång, hitta inspirationen. På samma sätt som att det är lättare att hitta inspirationen att träna om man gör det ofta. Det är alltid motigt att göra något som man inte har gjort på länge. Så, jag tror på att skriva regelbundet, inte vänta på inspiration, utan att skriva fram inspirationen.
Hej, jag har en fråga som jag hoppas att någon kan svara på: hur långt brukar ett förlags lektörsutlåtande vara? Mitt manus har blivit antaget av ett förlag, som jag kommer behöva tacka nej till eftersom de vill att jag betalar delar av kostnaderna (vilket jag inte har råd med). I mejlet från förlaget hade de citerat lektören, och det vara bara fyra korta meningar om vad som var bra med boken. Jag har hört talas om författare som fått tre A4-sidor fulla med lektörens åsikter.
Ett lektörsutlåtanden från ett förlag kan var precis hur kort eller långt som helst. Kom ihåg att de flesta som får nej får inte ett lektörsutlåtanden. Av cirka 2000 manus får ungefär 20 lektörsutlåtanden, och 2-3 blir antagna. Men den siffran gäller ”riktiga” förlag. Om du skickat till hybridförlag eller förlag som har en hybriddel – kan du få frågan om du vill betala för att bli utgiven. Man kan absolut göra det, men det är inte ett klassiskt förlag (och det ska man vara medveten om). Ett riktigt förlag ber ALDRIG författaren att betala något. Tvärtom, betalar de dig (förskott, och om du har tur, royalties – alltså om du kommer upp i den försäljning som ger royalties). Det låter på dig som att du egentligen kanske inte har blivit antagen av ett riktigt förlag, du har blivit ”antagen” av ett hybridförlag. De kan säkert ha ett urval, men de antar betydligt fler än ett vanligt förlag, eftersom de kräver att författarna går in med pengar (och därmed tar den ekonomiska risken). När jag har fått lektörsutlåtanden från förlag (första vändan med första boken, då jag blev refuserad), fick jag utlåtanden på ungefär 1-2 sidor, med feedback och en uppmuntran om att jobba om och skicka in igen. Sedan ska man skilja på lektörsutlåtanden från förlag och från lektörer. När man lektörsläser åt ett förlag så är det ju förlaget som ska ha nytta av lektörsutlåtanden. Är de sedan snälla/smarta och ser en potential i manuset så delar de med sig lite av det lektören sagt till författaren. När jag lektörsläser åt privatpersoner är det ju för författarens räkning. Då brukar jag ge ungefär 12 sidor, ofta mer. Jag tror rekordet var 21 A4-sidor …