Nu när mitt jobb är att jobba med texter är det ibland svårt att hinna läsa. Jag läser ju så vansinnigt mycket ändå, liksom. Lektörsläser, redaktörar, läser mina duktiga kursares texter. Och förstås – mina egna manus. Men, det blev några böcker i mars också. Mest lyssnade jag. Men några blev lästa.
Det är mitten av 80-talet och 12-åriga Eddie och hans kompisar dras in i en rad märkliga och skrämmande händelser. Som ett tema följer kritgubbarna som ritas på asfalten och på vita papper. Det är en mörk barndomsskildring, där vi möter barnen också i vuxen ålder. Hela boken känns skriven som en hyllning till Stephen King. Det finns mycket av Det och även Stand by me (Höstgärning) i boken. Jag tänker även på Stranger things. Parallellerna är ibland så tydliga att de nästan ställer sig i vägen för historien (man börjar leta referenser och så har man liksom hoppat ur berättelsen). Men det är spännande. Det händer otroligt mycket. Och visar sig hänger inte alls ihop som man tror (jo, vissa delar förstår man hyfsat tidigt). En nyckel är det som står på framsidan: Alla har hemligheter. Jag gillade särskilt den svarta humorn i boken. Den är så mycket ”min” generation. 80-talets barndom är ofta grym i populärkulturen och det krävs väl en galghumor (för att knyta an till omslaget). Inte riktigt allt knöts ihop på slutet på ett trovärdigt sätt, men ändå en bra bok. Med högt tempo och många vändningar.
2. Järtecken av Christoffer Carlsson
1994 brinner ett hus och en död kropp hittas. Så långt en vanlig deckare. Men sedan slutar likheterna med vanliga deckare. En ung polis är med och hittar den skyldige som döms och hamnar i fängelse. Den dömde mannens systerson Isak drabbas hårt, han är ju så lik sin morbror. Har han också ont i sig? Alla i byn känner ju alla, vet precis hur alla är. Även systersonen måste ju vara fördömd. Isak funderar mycket på om han bär järtecknet. Den här boken är annorlunda från Christoffers andra. Jag tror att jag har läst alla – och är av åsikten att Christoffer är en av våra absolut bästa spänningsförfattare. Språket känns igen, liksom stämningen, som han alltid varit bra på. Men här går han ibland ur historien och redovisar. Nästan på ett dokumentärt vis. På många sätt borde den här boken inte fungera. Den är lågmäld, ospektakulär, verklighetstrogen. På många ställen rätt torrt skriven. Men man sugs ändå in. Förmodligen för att karaktärerna är så bra. Av kött och blod. Ibland kommer jag på mig att störa mig på dem, deras upprepade svagheter, men så tänker jag – det är ju så människor är. Helt klart en annorlunda bok, och mycket läsvärd.
3. Inte utan dig av Harlan Coben
Nap Dumas bror Leo dog tillsammans med sin flickvän Diana för femton år sedan i en tragisk olycka. Samma kväll försvann Naps flickvän. Jag läser Coben lite som jag läser Lee Child. Med vissheten om snabb, säker spänning, en tids underhållning. Vissa Coben är riktigt bra. Han är säker, precis som Child, det är alltid spännande och mycket drivet, samt underhållande med en hel del vassa repliker. Det här är inte någon av Cobens bästa. Jo, jag blir underhållen och det är tidvis spännande. Men det är en ganska märklig historia med en hel del luckor som aldrig fylls igen. Men, jag lär mig ändå en hel del på att läsa sådana här duktiga spänningsförfattare. De vet hur man driver på en historia, de vet hur man bygger upp spänning. Det är rappt och vasst skrivet. Men ingen historia som kommer stanna kvar. En stunds underhållning, och det är ju inte heller fel.
4. Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson
Jag har ju en förkärlek för den här typen av böcker, som skildrar händelser, och en tid i Sverige och världen. Och så är jag grymt fascinerad av konspirationsteoretiker och politiska strömningar. Mordet på Palme är förstås en oemotståndlig händelse och ja, jag läser gärna olika teorier om vad som hände, men också sammanfattningar av den tiden. Stig Engström, den så kallade Skandiamannen, var på plats när Olof Palme mördades och fanns med i mordutredningen från dag ett, men utreddes aldrig som gärningsman. Efter tolv års efterforskningar om denna gåtfulla person fann journalisten Thomas Pettersson vad andra tidigare gått bet på: Engströms motiv, och att han hade skjutvana samt tillgång till samma slags vapen som Palme sköts med. Minst lika viktig var upptäckten att polisen begick en rad uppseendeväckande misstag när de bestämde sig för att avföra Engström från utredningen. Genom att felaktigt välja bort honom förband de sig till den katastrof som blev Palmeutredningen. Oavsett om man tror på den här teorin eller inte så är det vansinnigt spännande att läsa om alla misstag som gjordes i Palme-utredningen.
Den marknadsförs som roman, men är kanske egentligen något annat, ett debattinlägg, en hämndskrift, en essä… ja, eller är det fakta? Man vet inte riktigt. Victor och Thelma älskar varandra. Men Victor vägrar skilja sig från sin fru, så Thelma förvandlas till Haggan. Jag vet helt ärligt inte vad jag ska tycka om boken. Det är vansinnigt bra skrivet, Aase är en formuleringsdrottning, det är litterärt och fullt med kulturella referenser både från litteraturhistorien och populärkulturen. Det är uppfriskande med ilskan som är så kompromisslös. Och många iakttagelser av vårt förljugna förhållande till äktenskap, borgerskap och kärnfamiljen är oerhört träffsäkert skrivet. Men det är samtidigt rätt banalt på sina håll. Victors och Thelmas kärlek beskrivs i rosa och som felfritt. Den är liksom sann, medan allt annat är lögn. Och det är här det skaver i mig. Hon är inne i samma system som hon kritiserar. Vill att Victor ska lämna sin fru för henne – och vad är egentligen skillnaden mellan deras tvåsamhet och alla andras tvåsamhet? Dessutom, i hennes litterära systrar som Carina Rydberg, kommer även huvudpersonens svagheter fram. Inte här. Hon skildrar sig som ett geni och över allt annat. Jag tänker att det är meningen att jag ska bli provocerad av en så skamlöst självförhärligande kvinna, och att det bara visar hur vi kvinnor alltid trycker ner oss själva och andra kvinnor. Kanske är det så. Och kanske är det jag som ska jobba med mina upplevelser av boken? Hur som helst, en intressant och oerhört välskriven bok. Om än ojämn – från banal till genial.
6. Allt jag fått lära mig av Tara Westover
Vilken bok! Vilken historia. Vilket liv! Tara växer upp i en mormonsk familj i Idaho med en far som helt står utanför samhället. Han vill inte ha något med staten, eller illuminati, att göra. Tara är inte ens registrerad. Hon får inte gå i skolan och jobbar hårt på pappans skrotgård, där det hela tiden händer olyckor. Trots att hon får ett stålrör genom benet åker de inte till sjukhus. Mamman som kokar örter tar hand om skadan. Det är inte förrän hon är 17 år hon börjar i skolan och en helt ny värld öppnar sig för henne. Hon tar till sig kunskapen, gör oerhört bra ifrån sig och studerar både på Cambridge och Harvard. Men hon slits hela tiden med sin lojalitet med sin familj. Och kämpar för att hitta sin egen person, sin identitet. Det är en magiskt bra bok om den inte driften efter att lära sig och vikten av utbildning. Längtan efter ett eget liv. Jag tänkte också på hur hon och hennes familj symboliserar det i dag otroligt polariserade USA. De som är liberaler, tror på systemet, på vetenskapen, forskningen, utbildningsväsendet. Och de som står utanför samhället och misstror allt. Kan de två polerna mötas? Trots allt hemskt Tara är med om så finns det också kärlek i hennes familj. Det är ingen uppgörelsebok, eller en hatskrift. Utan det finns ett oerhört försonande drag, det är otroligt fint skildrat och porträtten av föräldrarna och syskonen är komplext gjorda. Hennes utanförskap och utifrånblick på det vi tar för givet – sjukhus, utbildning, jämställdhet (nåja) är oerhört klarsynt och gör en tacksam över det vi har. Men också rädd och bekymrad då man förstår hur stor klyftan kan vara – och är. Jag är ju sedan länge väldigt intresserad av konspirationsteorier och alt-högern, så väldigt spännande för mig att läsa. Påminner också lite om Träskkungens dotter, inte alls samma genre, men i det där att älska en far trots att han gör ont. Välskriven och spännande. Kommer få mig att tänka länge. Läs!