Serier eller stand alone?

Många frågar mig varför jag inte skriver serier. Det går ju så bra för Camilla Läckberg, Sofie Sarenbrant, Anna Jansson, Marie Jungstedt, Viveca Sten, Emelie Schepp, Liza Marklund och så vidare och så vidare. Vad de alla har gemensamt är ju att de skriver deckarserier.

Jag tycker själv om att följa sådana serier. Då är det inte bara det mysterium som skildras i just den boken intressant, utan också vad som händer med huvudpersonen. Det finns en hjälte (eller antihjälte), en huvudperson, som man följer genom flera böcker. Under flera böcker hinner läsaren dessutom lära känna karaktärerna, och fästa sig vid dem. Och då vill man ju förstås veta hur det går för dem. Följa deras utveckling. Inte sällan slutar böckerna med en cliffhanger. Precis som i en tv-serie. Även om själva gåtan är löst är det mycket som kan hända med karaktärerna. Och det skapar förstås ett sug efter nästa bok. Och nästa.

Det finns många fördelar med att skriva serier.

Många tror att det är lättare. De säger: ”Då har du ju dina karaktärer och så är det bara att fortsätta.” Men riktigt så enkelt är det inte. Vad som krävs, om det ska bli en bra serie, är ju att det finns olika dramaturgiska kurvor, en huvudkurva för respektive bok, men också längre dramaturgiska kurvor som sträcker sig över flera böcker. Karaktärerna måste också vara så pass intressanta och komplexa att det går att fortsätta skriva om dem. I många fall blottas mer och mer av karaktärernas förflutna, tankar, problem. Det går inte att bränna allt i första boken. Kärleksrelationer går i krasch, bifigurer dör, barn växer upp, nya personer introduceras. Det kräver sin planering! Risken är att det inte finns fler stenar att lyfta på. Om man inte planerar och undviker att måla in sig i hörn.

Så lätt är det inte. Det ska ingen tro!

Men, jag har alltså valt att inte skriva serier. Inte just nu i alla fall. Och här är 7 anledningar till varför jag har valt att skriva så kallade stand alones:

1. Hotet finns nära, nära. Jag skriver i genren psykologisk thriller. Domestic noir, eller relationsthriller, som det också heter. Det betyder att hotet ofta finns i den absoluta närheten. Ofta jobbar man med rätt begränsat persongalleri och det psykologiska spelet mellan människor är mycket viktigt. Det gör att det blir svårt med serier. Offer och gärningsman står ju mycket nära varandra. Och det är svårt att trovärdigt upprepa det. Att det skulle finnas en massa hot alldeles i närheten av en hjälte. Ni förstår själva.
2. Det finns inga hjältar. Om jag hade en hjälte som skulle överleva/fortsätta bok efter bok, så skulle det ju förta en del av spänningen. Då vet läsaren att hjälten i alla fall alltid klarar sig! Det vill jag inte att man ska veta när man börjar läsa mina böcker.
3. Vem är god och vem är ond? Man ska heller inte veta vem som är god och vem som är ond. Och kanske är ingen varken god eller ond. Kanske är det som händer fleras fel – eller ingens fel. Jag gillar när det inte är svart eller vitt. När även huvudpersonen fattar fel beslut, begår fel handlingar.
4. Man kan inte lita på någon. Man ska inte ens kunna lita på berättaren/huvudpersonen. Eller den man upplever vara huvudpersonen. Se mitt förra inlägg om opålitliga huvudkaraktärer. Tänk dig Amy i Gone girl – det skulle vara omöjligt att skriva en uppföljning med henne.
5. Stängda dramer. Jag vill att mina böcker ska vara stängda dramer. Och med stängda menar jag att det finns en början, en mitt och ett slut. Något, en viss händelse, sätter igång en kedja av händelser – det är där det börjar. Karaktärerna reagerar på det som sker, och fler saker händer. Det blir en kedjereaktion, där karaktärerna måste fatta olika beslut. Inte alltid rätt beslut. Och det får konsekvenser.
6. Slutet behöver inte vara lyckligt. Händelserna påverkar karaktärerna och vad som händer härnäst. Och det leder till slut fram till en upplösning. Ofta oundviklig. Något ställs på sin spets. Sanningen kommer fram (i alla fall för läsaren), och det är inte säkert att det är en befrielse. Tänk er grekiska dramer!
7. Det finns en sens moral. Som i grekiska dramer leder händelserna och karaktärernas olika beslut till konsekvenser – i det som sker finns ofta en läxa. Här finns något att lära av. Men det är inte säkert att karaktärerna lär sig. Men läsaren förstår var det gick fel.

Finns det då några fördelar med att skriva stand alone? Ja, det kan det göra. Till exempel orkar inte alla börja på en ny serie. Det är som när man ser på tv. Ibland vill man se en film, ibland vill man se en serie. Ibland är det skönt att veta att det är en färdig historia man ska läsa. Att den faktiskt tar slut när boken är slut. Jag har också fått höra från min agent att det ibland kan vara en fördel när de ska försöka sälja rättigheterna till andra länder. Det är dyrt att köpa utländska rättigheter, ta in översättare, lansera en bok som landets publik inte har en relation till, från ett annat land. Då kan det vara en kostsam risk att köpa en hel serie. Bättre då att köpa en stand alone, och se om den boken och den författaren fungerar.

Hur som helst har jag inte valt att skriva stand alone av den anledningen, utan av de skäl jag angav här ovan. Kanske väljer jag att skriva en serie någon gång i framtiden. Vi får se. Just nu är jag mycket förtjust i det här formatet! Som jag känner hänger ihop med genren. Jag har svårt att se en relationsthriller som en serie. Eller kan ni?

Och jag har ändå valt att använda samma universum. Den uppmärksamma läsaren märker små blinkningar till Den åttonde dödssynden i Och blomstren dö. Och i min tredje thriller dyker några tidigare karaktärer upp igen. Men, man kan utan problem läsa varje bok för sig. Det finns fortfarande en början, en mitt och ett slut. Och det kan gå precis hur som helst för alla i boken.

Vad föredrar ni? Serier eller stand alone? Eller är det som för mig att det beror på vad man är sugen på för tillfället? 😉