Jag var ett väldigt duktigt barn. Lillgammal och begåvad. Lärde mig läsa tidigt. Var superduktig på att skriva och teckna och måla. Jag spelade piano och så var jag elitgymnast.

Jag fick förstås mycket uppmärksamhet för det jag gjorde. För mina prestationer.

Redan när jag var 11 kom dock första bakslaget. En dag när jag kom till en gymnastikuppvisning så var elitskylten på omklädningsrummet borta. Istället stod det motionärer på vår dörr. Min grupp var inte längre Sundsvalls elittrupp, en bättre och yngre grupp hade blivit det.

När jag började i gymnasiet kom jag in på Södra Latin, en väldigt populär och estetisk skola. Där var alla duktiga på att antingen sjunga, spela, spela teater eller teckna och måla. Plötsligt var jag inte alls någon stjärna.

Och så där fortsatte det. När jag var 20+ och gick på universitetet hamnade jag i en djup depression. Jag hade problem med min pojkvän, med mina studier och med mitt liv i största allmänhet. Mina föräldrar såg till att jag kom till en läkare. Jag fick både mediciner och en terapeut. Tre år gick jag till den där terapeuten. Och där i terapin insåg jag att jag inte var någon speciell. Utan bara en medelmåtta. Som vem som helst.

Där och då var det fruktansvärt att komma till den insikten, men med tiden blev det en befrielse. Jag var ingen talang, hade ingen särskild begåvning. Var inget geni. Utan normalbegåvad och halvbra på en del saker, men inte superfantastisk på något.

Varför var det då en befrielse? Jo, jag var inte längre bunden vid det som jag trodde var mina talanger. Och jag insåg att jag, om jag ville komma någon vart, inte kunde lita på talang. Det enda som fungerade var hårt arbete.

Så, jag började jobba hårt. Jag ville bli journalist och författare. Författare vågade jag inte ens tänka på, så jag satsade på journalist. Det tog en del år (för jag kom inte in på journalisthögskolan första gången). Istället läste jag alla möjliga ämnen under fem år på universitetet (statsvetenskap, konstvetenskap, litteraturvetenskap, filosofi, idéhistoria, juridik, svenska) och först därefter, när jag redan hade en examen (i litteraturvetenskap) så kom jag in på journalistutbildningen. Jag var 28 år när jag var klar.

Jag lyckades rätt bra som journalist, men var aldrig bäst. Men jag jobbade extremt hårt. Och med tiden blev jag redaktör, redaktionschef, andreredaktör och sedan chefredaktör.

Författare vågade jag inte ens tänka tanken på förrän jag läste ett citat:

”Att skriva en bok handlar om 10 procents talang och 90 procents hårt arbete.” 

Det fick mig att inse att jag kanske skulle klara att uppfylla min barndomsdröm ändå, trots att jag inte var den där supertalangen. Hårt arbete hade jag blivit bra på, och 10 procents talang kanske jag ändå hade. Så jag började. Det tog 8 år av dubbelarbete, genom alla ledigheter, sex skrivarkurser innan jag sa upp mig för att börja skriva på heltid. Det var två månader sedan. Och min andra thriller har precis kommit ut på pocket.

Jag vet i dag att hårt arbete slår talang 9 av 10 gånger. Jag bestämde mig för att vara en av de där som genomförde arbetet. Som slutförde. Och bara där slog jag rätt många talanger. Ju mer man övar, desto bättre blir man. Det kommer alltid finnas naturbegåvningar, men om man vet att man inte tillhör en av dem, så kan man nå väldigt långt på att vara ihärdig, arbeta hårt och aldrig ge upp.

Det är som styrketräning (en annan av mina passioner), du blir starkare av motstånd, när mjölksyran sätter in, eller när du lyfter tills det inte längre går, men ändå försöker lite till, så växer musklerna. Och där är tricket, som med skrivandet, att inte strunta i träningen. Att alltid gå. Att fortsätta träna, fortsätta skriva. Oavsett dagsform.

Jag vill gärna uppmuntra andra medelmåttor att tro på sina drömmar – att tro att de går att förverkliga. Och jag kommer gärna och pratar om det. Man kan numera boka mig via Talarforum och även via Författarcentrum Öst.

4 Comments

  1. Michaela 2018-06-13 at 09:54 - Reply

    Jättebra inlägg Rebecka än en gång! Gillar verkligen din blogg!

    • redgrenalden 2018-06-13 at 10:13 - Reply

      Tack snälla Michaela! Tack för att du läser, även om det ibland går lite tid mellan inläggen!

      • Michaela 2018-06-14 at 13:30 - Reply

        Jag läser via rss-tjänsten Feedly så jag tänker sällan på hur ofta någon blogg uppdateras. Kommer det en uppdatering får jag reda på det via Feedly! 🙂

  2. Anna 2020-02-19 at 12:17 - Reply

    Tack för texten! Idag satt jag ledsen och bitter över att jag , i konventionell mening aldrig ” blivit något”, trots bra läshuvud, mycket goda betyg från skolan, och strålande resultat på universitetet. Under åren har jag sett klass- och studiekamrater göra karriärer och hamna högt i diverse organisationer. De flesta av dem presterade under skol- och studieåren högst medelmåttigt, ofta snarare undermåligt, fick skriva om tentor gång på gång medan jag seglade igenom med spets. Jag har alltid undrat hur katten de kunde klara av att klättra i jobb- och karriärsstegen, något som jag, trots min intelligens, inte klarade. Till viss del var det nog med sociala talanger och vassa armbågar, något jag alltid saknat, men troligen var det som du skriver, rent trist hårt arbete. De hade lärt sig att kämpa på, något som en person med talang sällan behöver lära sig innan det är försent. Det blev en hård smäll när min räkmacka försvann och jag landade mycket hårt. Varför jag skriver denna kommentar till någon jag inte känner och troligen aldrig kommer att träffa? Jo, jag vill tacka för att du förklarar något jag grubblat på och visar mig en väg framåt. Plus att texten fick mig att fundera vidare och komma till insikt att den där karriären som alla beundrar inte är så viktig egentligen, utom i sociala kontakter och samhälleligt anseende, men att det viktigaste är att man tillåter sig själv att ha ett gott självförtroende för de talanger man faktiskt har, att även om jag inte blivit ” något” vet jag att jag faktiskt har betydligt bättre kunskaper inom mitt område än de flesta av mina gamla kursare som gjort karriär.

Leave A Comment

Senaste inläggen

Kategorier