Skrivandet började med läsandet

Hur det började? Läste ett inlägg på Hanna Marie K:s blogg om hur skrivandet började. Och det fick mig att fundera på hur det började för mig.

För mig började skrivandet med läsandet. Jag läste enormt mycket som barn. Och det var där och då min kärlek till böcker och litteratur föddes. Jag var en så kallad bokslukare. Minns hur fantastiskt jag tyckte det var – hur jag sjönk in i historierna, gick helt upp i dem, kunde sträckläsa och glömma tid och rum. Där föddes också längtan efter att själv få skriva, själv få hitta på, formulera mig, vara den som försatte läsarna i trans. Jag var enligt mina föräldrar runt sex år när jag första gången sa att jag ville bli författare.

Det tog några år … men drömmen blev verklig.

I en av författargrupperna på Facebook pågår nu en tråd om vad man läste som barn. Och det var så roligt att läsa alla kommentarer. Mina egna läsupplevelser väcktes till liv. Så här tänkte jag berätta om vad jag läste som barn. Vad jag älskade – de böcker som fick mig att börja drömma om att bli författare.

Jag läste ”allt”. Klassiker, flickböcker, sagor, tantsnusk, fantasy, deckare. Allt.

Om vi börjar med de viktigaste författarna så skulle jag nog säga att det för mig var:

Maria Gripe (särskilt skuggan över stenbänken-böckerna och Tordyveln flyger i skymningen, men också böckerna om Hugo och Josefin), Lloyd Alexander, Roald Dahl, Astrid Lindgren (förstås), Eva Ibbotsen, Michael Ende (älskade Den oändliga historien och Momo), Barbro Lindgren, Peter Pohl.

Narnia var förstås viktig också, de böckerna läste om och om igen. Liksom fem-böckerna, Lotta-böckerna, Svarta hingsten-böckerna, Kulla gulla.

Jag slukade också klassikerna: Anne på Grönkulla, Greven av Monte Cristo, Röda nejlikan, Den lille prinsen, Den lilla prinsessan, Trollkarlen från Oz, Jorden runt på 80 dagar, Moby Dick, Tusen och och natt (älskade sagor!!), Det blåser på månen, Alice i underlandet, Mumin-böckerna …

Rätt snart, redan i 10-11-årsåldern började jag snegla på mina föräldrars bokhyllor. Det blev mycket spionhistorier och deckare genom min pappa: John le Carré, Agatha Christie (läste i stort sett alla hennes böcker, även de hon skrev under pseudonym), George Simenon, Jan Mårtensson, Tom Clancy, men även Jan Guillous Hamilton-serie när den kom. Och många psykologi-böcker genom min mamma (som var psykolog), som Hannah Greens Ingen dans på rosor (om schizofreni) och Torey Haydens böcker om sina barnpatienter. Men det var också en massa böcker om anorexi och Munchausen by proxy. Tyckte att sånt var jättespännande att läsa. Min mamma hade också de klassiska feministiska böckerna, Erica Jongs Rädd att flyga, Kvinnorummet av Marilyn French och liknande. Sedan upptäckte jag på egen hand dåtidens största romaner, tantsnuskböckerna som var så populära på 80-talet: Sidney Sheldon, Jacki Collins, Virginia Andrews och hennes Blomblad för vinden-serie (som jag läste många, många gånger) och förstås Grottbjörnens folk! Marianne Fredriksson var också stor där under mina tonår, och jag läste alla hennes böcker (min favorit var Kains bok). En del Stephen King blev det också, men jag var aldrig King-fanatiker som många av mina jämnåriga blev.

Jag läste också allt av Joseph Heller (Moment 22 som ni säkert kommer ihåg), John Irving (Garp och hans värld, bland annat), och mycket av Ulf Lundell (som var stor då) under tonåren.

Tog senare en fil kand i litteraturvetenskap, just med inriktningen barn- och ungdomslitteratur.

Läsandet har jag kvar. Kan fortfarande ibland bli helt förtrollad. Inte lika ofta, men det händer. Och känner en oerhörd tacksamhet över att jag upptäckt och bevarat tjusningen med att läsa – och numera också kan kalla mig författare.