Ibland går det trögt. I dag har jag kämpat med mina ord. Varje tecken har varit en kamp. Jag har skrivit ungefär en tiondel av boken totalt, men märker att det går riktigt trögt. Förmodligen för att jag inte riktigt vet var jag ska.
Jag har ju ett grovt synopsis, men det räcker inte. Det fattas något. Och det skaver och irriterar. Har inte riktigt kommit på hur den här historien ska berättas. Har ingen färdig historia. Bara karaktärer (som jag ändå tycker om), några saker jag vill säga, några fragment.
När det känns så här kommer tvivlen. Inte smygande, utan rätt skoningslöst rakt på och dunkar mig i huvudet. En röst inom mig säger att det inte kommer att bli något. Att allt jag skriver är värdelöst. Att jag inte har en till historia inom mig. Att de två tidigare böckerna kom till på ren tur. Men nu är det stopp. Nu kommer bluffen synas, och jag blir avslöjad. Jag är ingen författare. Har inte det som krävs.
Ja, så går faktiskt tankarna. Men jag tvingar mig ändå att sitta still. Stå ut. För jag vet att det inte är någon idé att fly. Då blir det verkligen ingen bok, och den elaka rösten inom mig får rätt.
Det är bara att skriva på ändå. I dag har jag skrivit cirka 6 000 tecken, det är ändå en del. Jag fick ”hoppa ur” min historia och skriva en scen som ska vara med, men jag vet inte när. Bara för att över huvud taget kunna få ur mig något. Kanske får jag stryka allt jag skrev i dag sen när första utkastet av manuset är färdigskrivet. Kanske håller inget av det jag skrivit hittills. Då får det vara så.
Minns orden: ”Första steget till en färdig bok är att faktiskt skriva den.” Så alternativet att INTE skriva finns inte.
Jag tröstar mig med att det hör till att tvivla. Hur jobbigt det än är. Att INTE tvivla skulle inte heller vara bra.
Å vad tråkigt att höra! Tar du någon vilodag ibland också undrar jag såhär en söndag? Känns det konstigt att plötsligt ha så mycket tid att skriva (som jag gissar att du fått loss nu?)? Jämfört med tidigare när du mer fick försöka klämma in skrivet mellan allt annat som jag uppfattat det? Den tanken kan skrämma mig lite, att jag kanske bara kan skriva under den superstressen och pressen. Och fick jag koncentrera hela dagarna (eller i alla fall huvuddelen) på att ”bara” skriva skulle det aldrig gå att få ihop något…
Ja, men så här är det ju. Det är okej! Jag visste att det skulle bli trögt emellanåt.
Just nu skriver jag bara två dagar i veckan, och jobbar tre (och lite till) på mitt gamla jobb. Så det är inte riktigt på heltid ännu. Men snart så!
Men det är en intressant tanke – kanske behöver man den där kniven på strupen, fånga de små stunderna för att verkligen prestera? Jag skrev ju på heltid under ett halvår. Då gick det väldigt bra, men jag hade kommit längre i manuset då. Och jag upplever att det är trögast i början, innan man riktigt har hittat formen.
Tack för stöd!!