Efter två vänder med min förläggare, och en massa söndagar för min del, har nu mitt manus gått till nästa fas. Till redaktören.
Jag har en ny redaktör denna gång. Den förra har slutat på Norstedts. Det ska bli intressant att se vem den nya blir, om vi kommer att förstå varandra bra. Kan ju erkänna att jag tycker att det är lite läskigt med redaktörer (trots att jag i många, många år varit redaktör själv, även om det var inom magasin och inte böcker – eller kanske just därför). De fingranskar ditt manus, går över det med rödpenna, letar fel, ser alla dina brister, påpekar dem … och ja, man känner sig rätt usel och liten. Man kan få kommentarer som: ”Du har ungefär 150 ”blickar” i ditt manus, kanske kan du byta ut några mot andra ord?”, eller ”Exakt så här beskrev du en annan karaktär på sidan xx.” Redaktören får dig att känna dig som en fullkomlig analfabet, eller åtminstone en ordblind dyslektiker utan fantasi och ordförråd.
Men det blir ju mycket bättre efter att redaktören gått över manuset. Och efter att ha jämfört med andra författare så var jag tydligen inte helt hopplös.
Ja, jag ska väl inte ropa hej än (obs, en klyscha, hade redaktören påpekat där), vi får väl se hur mycket anmärkningar hen kommer tillbaka med efter att ha läst mitt manus.
Gulp.