Följebrev – hur ska det se ut?

I en av författargrupperna på Facebook jag är med i pågick nyligen en diskussion om hur ett följebrev bör se ut. Det är en fråga som dyker upp med jämna mellanrum i de olika författarforum jag är med i. Vad ska man egentligen skriva i det där följebrevet när man skickar in sitt manus till förlag? Det finns ju inget enkelt svar, mycket handlar ju om tycke och smak. Jag tror inte att jag sitter inne på den optimala formeln, men mitt manus blev ändå antaget (så något rätt gjorde jag nog). Så för er som är intresserade så var det så här jag resonerade när jag skrev det:

1. Det ska vara kort, max en A4:a.
2. Det ska framför allt handla om boken och presentera mig som aspirerande författare och framtida samarbetspartner.
3. Alla kontaktuppgifter ska tydligt finnas med.
   Utifrån dessa kriterier skrev jag mitt följebrev till Den åttonde dödssynden som jag skickade in till några förlag första gången hösten 2012. Manuset blev sedan refuserat av samtliga förlag, men till tröst fick jag några väldigt fina och konstruktiva lektörsutlåtanden som också innehöll uppmuntrande ord om att de gärna läste igen). Efter det jobbade jag om manuset och skickade i augusti 2013 in det igen. Till jul samma år fick jag det efterlängtade svaret från Norstedts – manuset var antaget! Sommaren 2015 kom boken ut. Nästa sommar, alltså 2017, kommer min uppföljare ut.Är det något man ska ha i överflöd som författare så är det tålamod! Och en stor portion envishet som gör att man inte ger upp.
   

   Brevet var i tre delar:
   1. Alla kontaktuppgifter
   Överst skrev jag förstås datum och därefter mitt namn och alla kontaktuppgifter (både adress, telefon, mejl) – det ska vara lätt att nå mig!

   2. Om handlingen:
   Jag tänkte att det var viktigt att inte skriva några värdeord som spännande, välskriven och så vidare, det är ju inte min sak att ge sådana omdömen om mitt eget manus. Jag berättade inte hela handlingen, utan skrev mer en teaser, ungefär som jag tänkte mig att säljtexten skulle kunna se ut. Kort, kärnfullt, en hisspitch, man måste förstå grejen/historien på några korta meningar. Annars blir det för luddigt, för ogenomtänkt, för svårt att sälja in. Viktigt också för mig att på denna korta text visa/berätta vilken genre jag skrivit i (man kan tycka vad man vill om det, men det är lättare att sälja in en bok om man kan förklara vilken genre den hör till).

   3. Om mig:
   Jag struntade i att berätta att jag alltid har drömt om att bli författare och att jag älskar att skriva (det är en klyscha och gäller säkert 97% av alla som skickar in). Istället försökte jag visa konkret att jag jobbat länge med text, på olika sätt, både i mitt yrkesliv, och som aspirerande författare. Jag lyfte inte fram några oväsentligheter som att jag älskar katter, gillar långa skogspromenader eller är usel på att baka. Utan jag höll mig till ämnet. Varför är jag ett författarämne? Varför ska de våga satsa på mig. Ville mellan raderna förklara att jag är en som vill satsa på detta, som är beredd att jobba om, lära om, kan ta kritik, kan ta motgångar och så vidare. Jag ville att de skulle känna att jag är en professionell person, som de gärna skulle vilja jobba med.

   Jag ser brevet som både en pitch för manuset, men också en pitch för mig som författare. Är jag en trovärdig person som de vill jobba med långsiktigt? Är jag en besvärlig typ, slarvig, lat, en snarstucken primadonna som inte kan ta kritik? Eller är jag en hårt arbetande, konstruktiv person som är väl insatt i vad det innebär att bli författare? Att anta ett manus i dag innebär att förlaget antar ett författarskap, och det ska ju vara ett samarbete över (förhoppningsvis) många år. Och då måste man ju kunna samarbeta. Är man inte hundra på att man har skrivit det vassaste manuset av alla 2000-3000 som de fått senaste året, som bombsäkert blir en internationell bestseller, så kan det ju vara värt att istället försöka visa att man är en person som är lätt att samarbeta med… Det underlättar nog i alla fall. Jag vet faktiskt flera fall där manuset varit tillräckligt bra, men där författaren uppfattats som alltför jobbig att ha att göra med att förlaget ändå sagt nej.

   Det var många i den här tråden på Facebook som ville se mitt följebrev så här, varsågod, så här såg det ut, följebrevet till manuset till Den åttonde dödssynden som jag skickade in till ungefär sex förlag hösten 2012:

   November 2012

   Rebecka Edgren Aldén
   (fullständig adress, telefonnummer, mejladress och så vidare, som jag här har tagit bort)

   Den åttonde dödssynden

   En psykologisk thriller av Rebecka Edgren Aldén

   Om handlingen:

   Nora, 38 år, bor i kvarterets största hus, den så kallade domarvillan, med sin man Frank och de två barnen Albin och Saga. Nora är en framgångsrik föreläsare, författare och livscoach, med en egen spalt i ett av de största kvinnomagasinen. Hennes man Frank är hennes litterära agent som har lyckats sälja hennes böcker utomlands.

   De är gatans självklara kung och drottning.

   Men det har inte alltid varit så. Både Frank och Nora har varsitt mörkt förflutet. Tio år tidigare, ordentligt berusad, föll Nora sju våningar ner och bröt ett 20-tal ben i kroppen. Hon överlevde mot alla odds, men hamnade i koma. Långsamt tog hon sig tillbaka till livet, lärde sig att gå och tala på nytt. Med Frank vid sin sida lyckades hon bygga upp ett bättre liv än det hon haft innan. Och det är den revanschen och den erfarenheten som ligger till grund för hennes karriär som livscoach. Hon använder sig själv som inspirerande exempel på hur man kan ta makten över sitt eget liv.

   En dag flyttar en ny granne, Klara, in i huset mittemot. Hon förstår inte den interna hierarkin på gatan och Noras liv skakas i grunden. Det förflutna hinner ikapp henne och långsamt kryper insikten på henne – det som hände för tio år sedan kanske inte var en olycka…

   Om mig:

   Jag heter Rebecka Edgren Aldén och är till vardags journalist, just nu chefredaktör för tidningarna mama och Family Living. Jag har alltid skrivit vid sidan av. Har flera färdiga och ofärdiga manus i mina byrålådor. I våras gick jag en skrivarkurs på Skrivarakademin och jag lyckades då färdigställa den här psykologiska thrillern som jag nu hoppas att ni vill ge en chans. Jag har tidigare gett ut boken Skriet från kärnfamiljen, en debattbok med Tinni Ernsjöö Rappe (Albert Bonnier förlag) och varit med i några antologier (bland annat Uppdrag: Familj).

   Vad tycker ni? Påminner det om era följebrev? Borde jag ha skrivit mer eller mindre? Något jag har glömt? Och kanske viktigast av allt – lyckades jag förmedla det jag ville förmedla? Låter manuset spännande och framstår jag som ett möjligt författarämne?