I går var en riktig milstolpe-dag (märkligt ord, men ni fattar!). Jag skickade in min uppföljare till förlaget. De har inte läst en rad än så länge. Visst, jag har kort berättat vad den handlar om, men det är ju något helt annat att låta dem få läsa.
Många författare som jag känner skickar in lite eftersom, låter förlaget läsa delar, och även när det inte är så färdigt. Jag inser fördelen med det. Men jag ville ändå inte det. För mig var det viktigt att skriva klart allt, gå igenom det ordentligt, låta några testläsa – redigera en gång till och SEN skicka in. Och den dagen var i går.
Det som fick mig att trycka på skicka-knappen var faktiskt en av mina testläsare som skickade det här till mig på facebook:
Jag blev så glad! Även om jag förstås tar allt mina testläsare säger med en viss nypa salt, eftersom det är människor jag känner, människor som vill mig väl, som har de snälla glasögonen på sig. Men ändå! Det betyder något, det betyder att det ändå är okej mitt nya manus.
Jag VET att jag är långt ifrån klar. Är beredd att jobba om rejält, om min förläggare har synpunkter och jag vet ju hur processen ser ut. När den är tillräckligt bra går den till redaktör, som också har småpill och synpunkter.
Vad jag ändå känner är att det jag nu har skickat in, är bättre, som hantverk, mer komplett som historia, än det manus jag skickade in som blev antaget. Jag HAR lärt mig något på vägen! Tror att detta, med mycket hårt arbete, kan bli riktigt, riktigt bra! (Och då ska ni veta hur otroligt läskigt det är att säga något sånt … karma och så vidare…).
Håll nu tummarna för att förläggaren också tycker att det är bra!