När jag skriver har jag ju ett rätt utförligt synopsis. Jag vet hur det börjar och ungefär hur det slutar. Och så vet jag de viktigaste vändpunkterna och hur varje person ska utvecklas.
Men trots det kan jag då och då inte komma vidare. Jag vet vart jag ska, men inte hur jag ska ta mig dit. Ibland vill jag inte skriva för att det känns som att jag missar något. Min väg framåt känns konstruerad och fel. Då tar jag ett långt bad, eller en lång promenad med hunden och funderar igenom vad som har hänt hittills i historien. Jag tänker på varje karaktär och vad just den går igenom just nu. Då händer ofta det magiska – figurerna talar till mig!
Jag inser att det jag först hade tänkt att skriva var alldeles för banalt, för tråkigt, eller inte hängde ihop med det som redan hänt. Istället kommer historien till mig. Och det blir alltid bättre.
Just nu håller jag på med sista delen i min uppföljare. I går fick jag en total blackout och kunde inte skriva en rad. Jag försökte skriva det jag hade tänkt, men det blev alldeles platt och det kändes inte rätt. Så jag la mig i badet. Låg där i över två timmar. Och när jag klev upp så hade historien tagit en dramatisk vändning i mitt huvud. Allt blev mörkare och hemskare. Ondare och mycket mer spännande. En av mina personer i boken gjorde något riktigt hemskt. Och nu har jag ingen aning om vad som ska hända härnäst. Det är plötsligt lika spännande för mig att skriva det som jag hoppas att det är för läsarna att läsa det.
I rask takt skrev jag efter badet över 21 000 tecken. Visserligen krävde det att jag raderade en hel del av det jag hade försökt pressa fram tidigare, men det gjorde verkligen ingenting. I dag fortsätter jag. Historien rinner fram ur fingrarna och jag är hela tiden på spänn, för jag vet inte exakt vad mina karaktärer kommer att säga eller göra.
Fortsättnings följer …
Ps. Fram tills i dag har jag skrivit totalt 334 000 tecken! Slutet är nära. Ds.