Bara ett litet ord …

Så flammade på nytt diskussionen om ordet hen upp i en av författargrupperna jag är med i. Debatten har kommit och gått, ofta slutar det med att admin stänger ner tråden och raderar hela inlägget. Så även denna gång. Därför skriver jag här vad jag tycker.

Jag kan verkligen inte förstå varför det är så kontroversiellt med ordet hen!

Vem som helst får använda vilka ord de vill, och undvika vilka ord de vill. Tycker man att ordet hen inte fungerar i sin bok, eller text, så behöver man inte använda det. Det finns inga påbud att vissa ord måste användas. Har full respekt för att några författare väljer att inte använda det.

Däremot har jag väldiga problem med människor som måste berätta hur mycket de avskyr ordet, ska påpeka att det betyder höna (ja, vi har massa ord på svenskan som betyder andra saker på andra språk) och särskilt de som säger att det är helt onödigt för att ”man är antingen han eller hon”.

Nej, så enkelt är det inte. Det finns faktiskt människor som av olika skäl inte vill eller känner sig bekväma med att kategorisera sig som han eller hon. Av respekt för de människorna bör man hålla sig ifrån att säga att ordet är 1. äckligt (som en kvinna skrev) eller 2. onödigt. 

Det lustiga är att det är samma personer som säger ”det är ju bara ett litet ord” eller att det är onödigt ofta är de som är livrädda för att någon skulle kalla dem för hen. ”Jag är en hon och vill absolut inte kallas för hen!” Ja, men då så – om du tycker att det är viktigt att bli kallad hon, kan du då inte förstå att en annan person tycker att det är viktigt att bli kallad hen?

Ingen skulle heller aldrig kalla någon vars könstillhörighet är känt för hen. Det finns ingen poäng med det. Hen används för de personer som inte definierar sig som han eller hon. Eller som ett helt vanligt enkelt praktiskt neutralt ord när vi inte vet om det är en han eller hon, eller när det inte spelar någon roll. Då ersätter det, det krångliga han/hon.

Jämför: 
Flicka, pojke, barn
Mamma, pappa, förälder
Hon, han, hen

Ibland när vi pratar allmänt om barn, vet vi inte om vi pratar om flickor eller pojkar. Därför har vi ordet barn, som betyder både pojkar och flickor (och som dessutom betyder lada på engelska). Likadant med ordet förälder. Ibland säger vi att vi ska informera alla föräldrar, och då menar vi mammor och pappor. Men det spelar inte så stor roll om det är mammor eller pappor, eller hur många av varje. Vi har ett neutralt ord för mammor/pappor = föräldrar. Likadant med hen. Alltså inga konstigheter!

Ett exempel: Vi behöver anlita en advokat, när vi har gjort det informerar vi hen om allt. Vi vet inte i dagsläget om advokaten kommer att vara en kvinna eller en man, det är inte särskilt viktigt. Tills vi fått tag i en, kan vi använda ordet hen.

Och så en sista grej: det kommer tusentals nya ord till svenskan varje år. 2015 skrevs 13 000 nya ord in i SAOL. Samtidigt försvinner tusentals ord. Det är alltså inte konstigt att nya uttryck och ord kommer till. Av dessa 13 000 ord är det bara ett (1) som stött på så mycket motstånd. Om det bara är ett litet ord, så undrar jag varför så många har så mycket emot det? Jag tror helt enkelt att det handlar om fördomar och fobier mot människor som är annorlunda. Det är ju inte sällan samma personer som tycker att det är viktigt att få använda kränkande n-ord (fast det är helt vedertaget att det är ett rasistiskt ord) som tycker att hen är fruktansvärt. Det handlar ofta om väldigt konservativa, inte sällan rasistiska och inte särskilt inkännande människor som är motståndare till ordet hen. Inte alla förstås.

Sammanfattningsvis: Använd det om du vill, gör det inte om du inte vill. Men det är respektlöst att säga att det är äckligt eller onödigt. Du skadar och kränker en grupp människor som definierar sig som hen.