Paus för att läsa

Den här veckan har det varit sportlov och jag har som många andra varit i fjällen med min familj. Vi är alltid (nästan) i Tänndalen i Härjedalen på sportlovet. Och det blir både utför och på längden. I år ovanligt mycket längd, eftersom vår valp Charlie förstås var med. Här är lite bilder från veckan:

I fjällen tog jag en paus från bloggandet, men också från skrivandet. Istället har jag satsat på att läsa. Hunnit med hela 3 böcker bara den här veckan!

Jag hör ju till dem som tror att man måste läsa för att kunna skriva. Kanske finns det något geni som klarar att skriva utan att läsa andras böcker, men de är få. Jag tänker som Stephen King att läsandet och skrivandet hör ihop.

Det finns fler anledningar att läsa än att det är en förutsättning för att kunna skriva. Det är förstås kul! Jag älskar att läsa böcker. Älskar att slukas av en historia. Sedan tycker jag också att OM man nu tycker att andra människor ska läsa ens egen bok, då bör man själv vara en sådan som läser andras böcker. Ja, jag tycker att man har en viss skyldighet som författare. Sedan finns det ju massa forskning som visar hur viktigt läsandet är. Särskilt för barn. För inlärningen. Kan du inte läsa och ta till dig text får du svårt att lära dig andra saker. Grunden för allt lärande är att läsa. Läsningen är vägen till i stort sett all annan kunskap. Och som bekant gör barn inte som vi säger, utan som vi gör. Därför är det oerhört viktigt för mig att mina barn ser mig läsa. Regelbundet. Att jag tar mig tid till det.

Jag har alltid ett mål, och när det gäller läsandet så är det att läsa en bok i veckan. Under de senaste åren har jag inte lyckats med det (det brukar bli runt 40 böcker på ett år/52 veckor), men det är alltid bra med en målsättning. I år ligger jag väldigt bra till, faktiskt. Läser bok 10 och det är fortfarande vecka 9. Så fortsätter jag så här så blir det en bok i veckan 😉

Så, vad läser jag då? Jag är verkligen en allätare! Jag tror på att läsa olika sorters böcker. Och jag hatar snobbism – tycker det hör till allmänbildningen att läsa alla genrer och både högt och lågt. Som författare lär jag mig lika mycket av en bra bok som av en dålig. Sedan händer det förstås att en bok inte tilltalar mig, och då är det förstås helt okej att sluta läsa eller låta bli den. Men att se ner på vissa genrer, har jag aldrig förstått. De flesta böcker har någonting bra. Något man kan lära sig av.

Jag tänkte att jag kunde berätta vad jag har läst hittills i år – som ni ser, en salig blandning! Så här är listan:

De 9 böcker jag har läst i år (hittills):

1. Du av Caroline Kepnes – en skruvad genreöverskrivande thriller/kärleksroman/seriemördar-historia. Underbart underhållande språk! Jag träffade Caroline när hon var i Sverige och hälsade på. En mycket intressant författare som jag absolut kommer att följa. Är särskilt imponerad av hur hon lyckas få läsaren att se verkligheten genom förövarens psykopatiska ögon. Det där är ju något jag alltid gillat, att man som läsare inte kan lita på huvudpersonen. Min Nora i Den åttonde dödssynden är också en skruvad och rätt obehaglig person – men som läsare (förhoppningvis) börjar man efter ett tag att sympatisera med henne ändå.

2. Raskrigaren av Mattias Gardell – en dokumentär berättelse om rasisten och seriemördaren Peter Mangs. Jag läser ofta den här typen av böcker, som berättar om en individ, men framför allt om ett samhälle – och hur allt hänger ihop. Peter Mangs var ju inte bara en ensam galning, utan samhällsklimatet runt omkring honom stödde hans sak och möjliggjorde hans brott. Otroligt läskig historia. Det visade sig, när författaren kontrollerade brottsstatistiken, att den bild som målades upp av Malmö, som en livsfarlig stad egentligen inte stämde. Eller jo, så klart när Peter Mangs fick härja fritt. Men om man tar bort alla hans skjutningar och mord från statistiken i de tio år han höll på, så hade brottsligheten i Malmö tvärtom gått ner. Ändå gick SD framgångsrikt till val med argumentet att det mångkulturella Malmö var en stad i kris, på grund av just invandringen och bråken mellan invandrare. Jag rekommenderar att läsa både den här, Åsne Seierstads En av oss (om Anders Bering Breivik) och Gellert Tamas Lasermannen, om man inte redan har gjort det.

3. Stöld av babian av Anna Karolina – hårdkokt svensk polisdeckare. Jag lärde känna Anna Karolina på bokmässan i höstas. Hon ligger på samma förlag som jag och vi bytte böcker med varandra. Anna Karolina är polis och har skrivit en otroligt bra och driven deckare i Stockholms polis- och undre värld. Hon skriver effektivt och hårt – väldigt likt Jens Lapidus. En klurig och otäck historia, intressanta och rätt mörka karaktärer. Jag gillade den mycket!

4. Skuggorna vänder tillbaka av Olivier Truc – en fransk författare som skriver deckare i samisk miljö. Det här är hans andra bok om renpoliserna Klemet och Nina. Den här läste jag för att jag skulle recensera den för Damernas Värld. Det är alltid intressant att läsa för att recensera, för det kan ju bli vad som helst. Men det var en intressant bok! Författaren är mycket påläst om samisk kultur och livet i Lappland. Intressant också om oljeindustrin och krocken mellan det traditionella och det moderna livet. Absolut läsvärd!

5. Irakisk Kristus av Hassan Blasim – en oerhört hyllad arabisk författare bosatt i Finland. Vi läste den i bokklubben som jag är med i. Det här är en samling korta noveller som alla handlar om det kaotiska och absurda livet i dagens Irak, men även om människor på flykt och hur det är att komma som flykting till Norden. Han skriver helt fantastiskt! Historierna är fullkomligt absurda, ibland roliga, oftast fullständigt vidriga (otäcka). Våldet är uppskruvat och gränsar ibland till det komiska. Ibland mer som sagor med magiska inslag. Jag uppskattade boken väldigt mycket!

6. Mitt hjärta går på av Christoffer Holst – en vacker kärlekshistoria mellan två unga män i Stockholm i dag. Christoffer var den som hjälpte mig med min förra blogg på Books & Dreams, där han då jobbade. I dag jobbar han med duktiga förläggaren Pia Printz. Ända sedan jag träffade Christoffer när jag vi båda var med på scen på Books & Dreams i höstas har jag velat läsa boken, och nu blev det av. Han skriver otroligt fint. Blev nästan avundsjuk på hans vackra språk. Det är en ganska enkel kärlekshistoria, men med ett mörkt stråk. Den ena killen lider nämligen av en depression. Läs!

7. Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink – Författaren, som själv har anhöriga som föll offer för förintelsen, har läst över 500 brev till Otto som kom hit till Sverige som ensamkommande flyktingbarn i slutet av 30-talet. Det är framför allt hans föräldrar som skriver, ett brev om dagen, så länge det går … Skrämmande aktuell med tanke på dagens situation. Handlar mycket om den utbredda rasismen, och även nazismen, i Sverige då, och hur Sverige, som efter kriget slog sig så på bröstet för att ha varit så neutralt och humanitärt direkt motarbetar judiska flyktingar från att fly undan en redan då känd och säker död i koncentrationslägren. Otto blev dräng bland annat på Ingvar Kamprads gård och de två blev vänner, trots att Ingvar var aktiv i naziströrelsen. En otroligt välskriven, intressant och berörande bok som välförtjänt belönades med Augustpriset det år den kom.

8. Främlingsbarn av Rachel Abbot – tydligen en riktigt storsäljande thrillerförfattare i England, som jag aldrig hade hört talas om. Det här är en gastkramande psykologisk thriller som är svår att lägga ifrån sig. Något stereotypa karaktärer och inte världens bästa språk, men enormt effektiv. Jag blev både skrämd och ville hela tiden läsa vidare för att förstå hur allt hängde ihop. Funderade genom hela läsningen på hur hon får till det där drivet – för det vill jag också ha i mina böcker. Och det är en konst att skriva spännande, och där var hon verkligen en mästare!

9. Sjuka själar av Kristina Ohlsson – författarens första skräckhistoria för vuxna. Jag har läst flera av hennes deckare och jag tycker att hon är superduktig. Dessutom är hon min 8-årings absoluta favoritförfattare. Yngsta dottern slukar hennes spökhistorier för barn! Den här var helt okej. Många bra skräckelement. Och Kristina skriver ju bra. Men jag tycker inte riktigt historien höll ihop, om jag ska vara ärlig. Inte en av hennes bättre.

Och så boken jag läser nu:

10. Jag heter inte Miriam av Maj-Gull Axelsson – det kändes viktigt att läsa den här boken. Särskilt efter att nyligen ha läst Elisabeth Åsbrinks bok. Maj-Gull Axelsson är ju en fantastisk författare. Har läst flera, men inte alla, böcker av henne. Minns hur tagen jag var av Rosario är död när den kom. Och som de flesta andra älskade jag Aprilhäxan. Hittills verkar den här boken väldigt bra. Men så har den ju hyllats mer eller mindre unisont.

Som sagt, väldigt blandat kompott. Högt och lågt. Roligt, upprörande, spännande, berörande, läskigt.