Jag kämpar på med min uppföljare. Det har gått bra. Jag har hunnit skriva långt på historien. Men nu börjar tvivlen smyga sig på. Det är tur att jag känner igen mönstret. För just nu finns det mest en massa negativa tankar i mitt huvud: Det här är helt meningslöst. Ointressant. Banalt. Klyschigt. Och ständigt ställer en inre kritiker mig frågor som: Vem ska någonsin vilja läsa det här? Varför gör du det här? Vem tror du att du är?
Och så domen: Du kommer aldrig kunna skriva en bok igen.
Jag försöker ta mig igenom de här stunderna genom att påminna mig själv om att det är en del av den kreativa processen.
Samtidigt kan jag ju inte låta bli att tänka – kanske har jag rätt? Kanske är det här bara skit? Men ska jag låta det stoppa mig? Nej. Även om det är svindåligt det jag skriver nu, så måste jag slutföra det. Och det som är dåligt kan bara bli bättre. Då får jag väl fixa det sen. Det är ju inte slutversionen jag skriver nu.
Jag VET allt detta. På ett intellektuellt plan så förstår jag exakt var jag befinner mig just nu. Men på ett emotionellt plan så är det bara jävligt jobbigt.
Försöker minnas denna:
Oj, vad jag känner igen mig i det där! Befinner mig just nu i redigeringsfasen inför att skicka till lektör i april och från att ha tyckt att det här är det bästa jag skrivit känner jag plötsligt att det bara är skit… Jag hoppas att den där This is awesome-biten kommer tillbaka snabbare än snabbt 🙂
Ja, man hamnar så lätt där! Jag tror att jag ramlar dit oftare nu för att jag börjar närma mig slutet av historien. Då börjar ofta tvivlen komma … i alla fall för mig. Sedan vet jag att den fas du är i nu, redigeringsfasen, också kan vara ganska ångestskapande. Varmt lycka till med din bok!