Författarskap och träning har tidigare inte varit en vanlig kombo. På sin höjd har författare pratat om skogspromenader för att rensa hjärnan. Kanske för att det har setts som ytligt att träna, och djupt att skriva? Författande är något intellektuellt, något som rör sig i hjärnan. Inte i kroppen.
Men jag tycker att det där börjar luckras upp. Antingen har träningen fått högre status, eller så har författare blivit mer hälsomedvetna.
Tidigare har jag hört flera författare koppla ihop träning med att skriva. Martina Haag, Moa Herngren, Sofie Sarenbrant, Denise Rudberg bland andra. Tidningen Skriva skrev också om den här kopplingen mellan skrivandet och träningen för några år sedan (hittar dock inte det numret nu!). Och ja, jag tycker verkligen att det finns tydliga paralleller mellan träning och att skriva en roman.
Den första liknelsen, och kanske den vanligaste, är väl den att det är som ett maraton att skriva en roman. Så är det ju. Visst krävs det talang att få klart en bok, men jag skulle påstå att det krävs ännu mer uthållighet. Precis om under ett maraton måste man ha bestämt sig för att springa till mål. Precis som, jag föreställer mig (för jag är ingen maratonlöpare), under ett maraton så måste man övervinna alla tankar om att ge upp, att man inte kommer att klara det, att det inte går, att det inte är värt det, att det gör ont och så vidare.
Men det finns paralleller till annan träning också. Det självklara – allt blir bättre ju mer man övar. Att bli en bra skribent kräver övning. Man måste öva upp skrivmusklerna, lära sig av sina misstag, bli bättre och bättre. Jag som framför allt håller på med styrketräning har lärt mig att det inte finns någon gräns för hur stark man kan bli. Och nej, det finns nog ingen gräns för hur bra man kan skriva heller. Man kan alltid bli bättre! Ett manus kan alltid bli bättre!
Inställningen förenar också. Jag förstod tidigt att jag inte är någon naturbegåvning eller något geni. Varken på att träna eller på att skriva. Då bestämde jag mig för att vara den envisaste. Jag skulle inte ge mig. I över ett år nu har jag gått till en PT tre dagar i veckan. Jag är alltid där! Är i stort sett aldrig sjuk. Känner jag mig lite krasslig går jag ändå dit. Då kör vi förstås lite lugnare.
På fritiden tränar jag barn i truppgymnastik och det här är något jag ofta säger till mina gymnaster: ”Det finns alltid naturbegåvningar som bara har det, som kan allt. Men det är de som kommer på träningarna, de som verkligen kämpar och nöter, gång efter gång, som håller i längden. Ofta kommer de begåvad till en gräns där begåvningen inte räcker längre, och eftersom de så länge klarat sig på talang är de sämre rustade för motgångar.”
Precis så tänker jag kring min egen träning. Och kring mitt eget skrivande. Jag är ingen som bara ”har det”. Orden flödar inte ur mina fingrar perfekt. Jag är inte vältränad av naturen. Jag måste kämpa. Och det gör jag genom att varje dag gå upp och göra det jag ska.
Den inställningen har tagit mig rätt långt. I dag är jag riktigt stark! Och jag har fått en bok publicerad. Nu gäller det att hålla i det här. Jag vill vara en tränande, frisk, stark människa (och jag har några konkreta mål som jag vill uppnå). Jag vill vara en författare som kan leva på mitt skrivande. Dit är det lång väg kvar att gå. Men enda sättet att komma dit, är att fortsätta. Dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. Inte ge upp. Lära sig av sina misstag.
Min vän, också författare och träningsfantast, Hillevi Wahl, blev inspirerad av min träning med min PT, så hon intervjuade mig om vad PT:n hade betytt. Allt! svarade jag! Jag hade inte klarat att bli så här vältränad om det inte var för honom. Den sista frågan i intervjun var intressant och fick mig att tänka till ett varv till kring det här med träning och skrivande:
Tror du att din träning på något sätt har påverkat ditt författande, eller rentav bidragit till din succé?
– En sak har det i alla fall betytt och det är att jag nu VET att jag klarar mer än jag tror. Jag har aldrig sett mig själv som särskilt vältränad eller stark. Tvärtom har min självbild varit att jag är rätt dålig på idrott, särskilt kondition. Och jag har alltid varit lite rund. Att jag lyckades med detta – att bli vrålstark, för jag är verkligen stark – det gjorde något med mig.
– Någonstans befruktade boken och träningen varandra. Om jag klarade att skriva och få ut en bok – varför skulle jag då inte kunna bli en vältränad människa som älskar att träna? Om jag lyckades med att bli så här stark och vältränad – varför skulle jag då inte kunna lyckas som författare? Typ så.
– Nu känns det som att jag skulle kunna klara nästan vad som helst, bara jag verkligen bestämmer mig och lägger ner tid och energi på det. Inget kommer gratis. Jag tränade 166 pass förra året, jag sjukskriver mig aldrig!
– Boken kom också till av en massa jävlar anamma. Jag skrev minst fyra timmar varje semesterdag i fyra år. I dag vet jag att man inte bara ska drömma – man ska förverkliga sina drömmar. Det kräver hårt arbete, men det är värt det! Det är bättre att gå upp varje dag och försöka, även de dagar man är svag och allt blir dåligt. Det är när man slutar försöka som man misslyckas.
Det är verkligen så! Träningen gav mig självförtroende. Och att bli utgiven gav mig självförtroende. Jag överraskade mig själv på båda fronterna. Blev mycket starkare än vad jag trodde. Och lyckades mycket bättre med mitt skrivande än vad jag trodde. Och det gav mig en enorm skjuts.
Här kan du läsa hela intervjun med mig!
Ps. På bilden längst upp: jag och min PT Fredrik Unge.