Hissversionen

Som redaktör (för magasin) vet jag hur otroligt viktigt det är att snabbt kunna sälja in sin historia. På magasin får vi flera artikelförslag varje dag, och vi köper kanske in max en i månaden. De allra, allra flesta får alltså nej direkt. De som får ja är de som kan förklara sin idé på några få meningar. Kan man pitcha sin idé så snabbt visar det att man har en tydlig vinkel, vilket är nödvändigt när man skriver journalistiska artiklar, både i nyhetstidningar och i magasin. Men det här gäller även böcker och filmer. Tänk att du ska gå på bio – inte vill du se en film som någon måste förklara vad den handlar om på flera A4:a-sidor? Nej, några meningar ska räcka för att du ska bli intresserad.

I skrivarkretsar använder man begreppet hissversionen. Det här gäller egentligen alla idéer. Böcker, filmer, nya affärsidéer, uppfinningar… ja, allt. Tänk dig att du råkar möta en riktig höjdare i en hiss, någon som har makten och möjlighet att låta dig förverkliga din högsta dröm. Du har nu chansen att byta några ord med den här personen. Du kanske har skrivit ett bokmanus som du vill få utgiven och du tar mod till dig och presenterar dig. Höjdaren frågar förstås: ”Vad handlar din bok om då?”

Då gäller det att du har din hissversion klar! Hissen rör sig snabbt, kanske hinner du bara säga tre fyra meningar. De ska måla upp handlingen och skapa så mycket intresse att höjdaren fattar intresse för dig och din bok.

Det här skulle kunna vara hissversionen av min bok, Den åttonde dödssynden:

För 10 år sedan överlevde Nora ett fall från 7 våningar. I dag är hon en framgångsrik självhjälpscoach och författare som bor i det största huset i området med sin man och sina två barn. Men när en ny granne flyttar in på gatan börjar det gå dåligt för Nora och det förflutna hinner i kapp – Var fallet för 10 år sedan verkligen en olycka?

En hissversion ska vara så konkret som möjligt. Blanda inte in en massa tyckande och analyserande. Jag har hört författare beskriva sina verk ungefär så här: Jag har skrivit en mysig feelgoodroman som får läsaren att må bra och skratta samtidigt som det finns en djupare mening i boken som speglar utvecklingen av ökade klyftor i samhället …

För det första tycker inte jag att det är författarens sak att säga om boken är charmig, rolig, spännande eller vad det nu är. Det är ju läsaren som ska avgöra det. För det andra ska inte författaren berätta om det finns en djupare mening  i boken och vad det är i så fall. Det är ju också upp till läsaren att avgöra om en sådan djupare mening når fram. Författaren kan ha en massa intentioner, men det är ju läsarens förståelse och tolkning av boken som sedan gäller. Tycker jag!